guajak-ved genomborras med en smal kanal längs midten; den ena änden af vedstycket upphettas i eld, då hartset smälter ur veden och utrinner genom centralkanalens utåt och nedåt riktade mynning samt uppsamlas (vanligast) i kalebasser. Man kan äfven erhålla hartset genom att i saltvatten koka splittror af guajak-ved. hvarvid hartset smälter ut ur veden och flyter upp. I vanligt sött vatten sjunker såväl veden som hartset. Guajak-hartset föres mest från Jamaica i större eller mindre tämligen spröda massor af obestämd form, med yttre ytan svartgrön, splittrig och ofta något öfverpudrad af ett grågrönaktigt pulver; friska brottytor äro glasglänsande brungröna, i tunnare kanter eller splittror genomskinande med något åt rödbrunt dragande skiftning. Nyss beredt pulver är hvitgrått, men blir snart i luften grönaktigt. Vid vanlig värme har hartset en föga märkbar lukt och smak, men förorsakar en rifvande eftersmak i svalget; om det smältes (+85°), utvecklar det en vaniljlik lukt; det löses något i kokande vatten, föga i eter, lätt i sprit. En mera sällsynt handelsform är R. Guaj. in lacrymis l. granis, som består af droppformiga, rundade eller något utdragna stycken, för öfrigt liknande den vanliga formen, R. Guaj. in massis. -- Egendomlig är guajak-hartsets egenskap att genom oxiderande ämnens inverkan antaga en grön eller blå färg, icke en röd, hvilket är det vanligaste då växtfärger påverkas af oxiderande ämnen. Guajakhartset nyttjas i form af pulver, piller, emulsion eller tinktur för samma medicinska ändamål som guajak-ved. O. T. S. Guajakol (af guajacum och Lat. oleum, olja), kem., en färglös, af vanilj luktande olja, som bildas vid torr destillation af guajakharts och förekommer i boktjära. G. är metyletern till pyrokatekin, C₆H₄ (OH)(OCH₃), och har framstälts på syntetisk väg. P. T. C. Guajak-ved, Lignum Guajaci, pockenholz, farmak., bör, enligt Sv. Farmak., såsom drog utgöras endast af den inre veden eller kärnveden (duramen) af större och gröfre grenar af Guajacum officinale L. Denna ved kommer till Europa i större eller mindre block af centnersvigt, hvilka äro mycket svåra att klyfva, emedan vedknippena korsa hvarandra och det rika innehållet af harts gör veden tillika mycket hård. Kärnvedens färg är mörkt brungrön, fläckvis med någon dragning åt blekgult. Stammens yttre vedlager (alburnum, hvitveden) har en blekgul färg, emedan densamma innehåller föga harts. Vid uppvärmning luktar kärnveden snarlikt benzoe, men är eljest luktlös. Guajak-ved begagnas för sin hårdhets skull ofta till kägelklot o. d. samt för medicinskt ändamål i form af dekokt mot gikt och syfilis. Jfr Guajak-harts. O. T. S. Guajan [-chan], l. Guam, den sydligaste och största ön bland Marianerna i Mikronesien. Arealen 514 qvkm. Ön, som har en långsträckt form, är till största delen bergig, men väl bevattnad och bördig samt producerar ris, socker, kakao och indigo. Den omgifves nästan fullständigt af korallref. 1873 hade ön 7,000 innev., 1876, enligt kapten Knorr, endast 5,800, deraf 5,000 infödde, 340 deporterade och 460 soldater. -- Staden Agaña, på vestra kusten, är den spanske guvernörens säte och hade 1876 (enligt Knorr) 3,000 innev. (1873: 5,055). -- Jfr Marianerna. Guajavaträd, Psidium Guajava Raddi, bot., farmak., ett i Syd-Amerika och Vestindien vildt samt derstädes och i södra Asien ofta odladt träd, af Myrtnarnas familj och Linnés kl. Icosandria, hvars äpple- eller päronlika, gröna eller gula bärfrukter hafva ett synnerligen välsmakande kött, omslutande en mängd små glänsande frön. De omogna frukterna äro bittra och sammandragande samt begagnas mot diarré. Rot och blad hafva förr varit officinella i trädets hemland såsom adstringerande droger; barken nyttjas till garfning och till pappersberedning, O. T. S. Guajiros [-chiros], en syd-amerikansk stam, som bebor den nordligaste delen af Columbia, den vester om Maracaybo-viken utskjutande halfön Guajira ned till Rio de la Hacha. G. räknas jämte de s. om dem boende Tayronas och Caquetios till de isolerade stammar i norra Syd-Amerika, hvilkas sammanhörighet med de i dessa trakter förr så talrika, men nu fåtaliga kariberna är sannolik, ehuru ännu icke bevisad. De skildras af äldre spanska historieskrifvare (Piedrahita, 1688, Simon, 1627) som fullkomligt vilda, utan åkerbruk, kläder och bostäder, men af nyare (Alcedo, "Diccion. geogr.-hist. de las Indias occid.," 1786) såsom flitiga bomullsodlare och köpmän. H. A. Guala (Gwala) kallas inom provinserna Bengalen och Orissa den folkklass, som hufvudsakligen lefver af boskapsskötsel. Jfr Sherring "Hindu tribes and castes", 1872. H. A. Gualaches [-latjes], en syd-amerikansk mellan floderna Paraguay och Paraná bosatt stam, hörande till Guarani (se d. o.). H. A. Gualatieri (Huallatieri), bergstopp bland Anderna i Syd-Amerika, på gränsen mellan Peru och Bolivia. Det är en ännu verksam vulkan af omkr. 6,000 m. höjd. Gualdo Tadino, stad uti italienska prov. Perugia, vid jernvägen mellan Ancona och Rom. Omkr. 8,000 innev. G. har sitt namn efter den fornromerska staden Tadinum, hvars ruiner, upptäckta 1750, ligga i närheten. Gualillos-passet l. Hualillos-passet [-liljos-], ett omkr. 4,500 m. högt pass öfver peruanska Anderna i Syd-Amerika, genom hvilket vägen leder från Arica och Tacua (i Peru) till La Paz (i Bolivia). Passet beherskas af det 5,185 m. höga Nevado de Gualillos. Gualior. Se Gwalior. Gualöf, socken i Kristianstads län, Villands härad. Arealen 1,979 har. 675 innev. (1880). Annex till Vestra Ljungby, Lunds stift, Villands kontrakt. Guam. Se Guajan. Guamares (Guamanes), en stam af Mejicos urinvånare. Jfr Guachichiles. H. A. Guamas. Se Guanas. Guanacon l. Huanacon, Auchenia huanaco, zool., hör till lamadjurens familj och är jämte laman det största af Syd-Amerikas vilda landdäggdjur samt, ehuru endast förekommande i