Tasso inträdde i den italienska skaldekonsten och fick sin mästare i Marini. Det spetsfundiga och raffinerade i tankarna, det på en gång affekterade och sjelfsvåldiga i stilen, som äro karaktersdrag hos marinismen, återfinnas redan här. G:s öfriga poetiska arbeten äro af mindre betydenhet. Efter ytterligare verksamhet på den diplomatiska banan, hvilken, jämte G:s oroliga, processlystna karakter, gjorde hans lif till en oafbruten rad af förvecklingar och juridiska tvister, afled han, under en resa, i Venezia 1612. C. v. F. Guarino från Verona (Lat. Varinus), italiensk lärd, f. 1370, d. 1460, studerade grekiska språket i Konstantinopel och var under en längre tid lärjunge till Manuel Chrysoloras. Efter sin återkomst till Italien gaf han undervisning i grekiska språket och blef 1436 professor i detta ämne i Ferrara. G. arbetade ifrigt på att uti Italien återuppväcka de klassiska studierna. Han öfversatte Strabon o. a., skref kommentarer till arbeten af Cicero, Persius, Juvenalis, Martialis och Aristoteles samt efterlemnade Compendium grammaticae graecae ab Eur. Chrysolora digestae (1509). Guarneri, en af de berömdaste violinfabrikantfamiljerna i Cremona, hvars förnämsta medlemmar voro: Andrea (arbetade mellan 1650-95), Giuseppe (1690-1730), Pietro (1690-1725) samt framförallt Giuseppe Antonio (1725-45), äfven kallad G. del Gesù, emedan han ofta uppträder med märket JHS. Hans bästa violiner täfla med de yppersta af Stradivari. A. L. Guastalla. 1. Stad uti italienska prov. Reggio, vid södra stranden af Po, i en sumpig, af kanaler genomkorsad trakt. Omkr. 3,000 innev, (med kringliggande, till G:s kommun hörande trakt 11,000 innev.). Biskopssäte. G. anlades af langobarderna i 7:de årh. och hette då Wardstalla (Guarstalla). Den 19 Sept. 1734 besegrade den fransk-sardinska armén den österrikiska vid G. -- 2. Fordom furstendöme. motsv. den nuv. kretsen af samma namn, i område 6 qvkm. Under medeltiden hörde G. med omgifning till Milano, upphöjdes 1406 till grefskap och förklarades 1541 för ett riksomedelbart land. 1539-1746 tillhörde det slägten Gonzaga och indrogs efter denna slägts utgång, 1746, af Maria Teresia såsom ledigt milanesiskt län. Vid freden i Aachen (1748) öfverlemnades det, jämte de på norra Po-stranden belägna hertigdömena Sabbioneta och Buozzola, till hertigen af Parma, intogs 1796 af fransmännen och förenades 1797 med Cisalpinska republiken. 1806 gaf Napoleon det åt sin syster Paulina, och 1815 lemnades det, jämte Parma och Piacenza, till Napoleons gemål Marie Louise (d. 1847). 1848 förenades G. med Modena och blef jämte detta hertigdöme 1859 införlifvadt med konungariket Italien. Guatemala. 1. Republik i Central-Amerika, mellan 13° 42' och 18° n. br. samt 88° och 93° 5' v. lgd (fr. Greenw.). Det begränsas i n. af Mejico, i ö. och s. ö. af Britiska Honduras, Honduras-bukten samt republikerna Honduras och San Salvador och i s. v. af Stora oceanen. Gränserna äro omtvistade, särskildt den mot Mejico. Arealen beräknas till 121,140 qvkm. Större delen af staten är ett bergland. Hufvudkedjan (i hufvudstadens grannskap kallad Sierra de las Nubes, längre i n. v. Sierra Madre) betraktas vanligen som en fortsättning af Anderna och går från s. ö. till n. v. på ett afstånd från Stora oceanen af 65-70 km., med en medelhöjd af 2,100 m. Från hufvudkedjan utgå mot ö. flere parallella kedjor: Sierra de Chama, Sierra de Santa Cruz och Sierra de las Minas, mellan hvilka ligga breda dalar, ej högslätter såsom i Mejico. Antalet vulkaner är mycket stort (enligt Toledo ej mindre än 31). De största bland dem äro Atitlan, omkr. 3,700 m., Quesaltenango, omkr. 2,800 m., och Agua, omkr. 4,000 m. Våldsamma jordbäfningar anställa ofta stor skada. Landet är rikt vattnadt, men eger inga stora segelbara strömmar. Endast Motagua och Polochic, som flyta till Honduras-bukten, äro segelbara och detta blott en del af sitt lopp. De största sjöarna äro Peten, i hvilken ligga flere öar med fornlemningar, Izabal, Atitlan, Amatitlan och Guija (på gränsen mellan G. och San Salvador). Landet lemnar en mångfald af produkter. De ouppodlade delarna ega ännu stora skogar af mahogny, färg- och andra träd. I höglandet odlas mest hvete, i de mellersta regionerna kaffe (G:s förnämsta produkt, hvaraf 1876 utfördes 9,5 mill. kg.) och kochenill (infördt 1811, förr den vigtigaste exportartikeln) samt i låglandet bomull, tobak, ris, majs, sockerrör m. m. Boskapsskötsel, bergsbruk och industri äro obetydliga. Handeln står ej häller i rimligt förhållande till landets produktrikedom och innevånareantal: införseln uppgick 1880 till endast 3;6 mill. doll., utförseln till 4,4 mill. doll. (deraf kaffe för 4 mill. doll., socker för 41,065 doll. och kochenill för 24,395 doll). De förnämsta hamnarna äro San José, vid Stora oceanen, Santo Tomas, vid Honduras-bukten, och Izabal, vid Laguna Dulce. 1880 inlupo i statens hamnar 114 ångfartyg om 198,098 tons och 86 segelfartyg med 26,415 tons drägtighet. Kommunikationsmedlen till lands äro mycket torftiga. 1874 beräknade man, att då funnos endast 2,196 km. med vagn farbara vägar. Landets enda jernvägslinie, San José-Escuintla (22 km.), öppnades d. 18 Juni 1880. Med posten befordrades 1877 207,000 bref och andra försändelser. Antalet telegrafbyråar var 1880 61, liniernas längd 1,930 km. och antalet befordrade telegram 214,183. -- Enligt folkräkningen 1880 hade G. 1,215,310 innev., hvaraf omkr. 730,000 indianer, 300,000 ladinos och 180,000 hvita. Romersk-katolska kyrkan är statskyrka, men fri religionsutöfning är stadgad i författningen. 1874 funnos 541 skolor, som besöktes af 14,216 gossar och 6,312 flickor. I hufvudstaden finnes ett universitet. Författningen, af år 1851, är republikansk. I spetsen för statsstyrelsen står en för fyra år vald president, som vid sin sida har ett på fyra år valdt statsråd af 8 medlemmar. Representantkammarens ledamöter, 59 till antalet, väljas äfvenledes för fyra år. Lokalstyrelsen utöfvas af alkalder och kommunernas valda ombud. Vid alla val tillämpas allmän rösträtt.