Statens inkomster uppgingo 1879 till 4,534,757 doll., utgifterna till 4,526,664 doll. Statsskulden var d. 1 Jan. 1880 7,334,358 doll. Den aktiva armén räknar 2,180 man, milisen 33,229 man. -- Om G:s historia före 1839 se Central-Amerika. Upplösningen af den central-amerikanska federationen (d. 1 Febr. 1839) och konstituerandet af en oberoende regering i G. voro hufvudsakligen ett verk af mestizen Raffael Carrera, hvilken först såsom öfverbefälhafvare för armén och sedan (från 1845) såsom president styrde landet med nästan diktatorisk makt till sin död (1865). Genom mönstergill förvaltning af finanserna sökte han befordra statens materiella väl, på samma gång han äfven förstod att göra sitt inflytande gällande i det öfriga Central-Amerika. Efter hans död valdes general Vincente Cerna till president. Han återvaldes 1868 på fyra år, men störtades i Maj 1871 genom Granados, hvilken förvisade såväl jesuiterna som ärkebiskopen från G., konfiskerade deras gods och sökte höja landets välstånd genom en god finansförvaltning samt upphäfvande af handelsinskränkningarna. Hans efterträdare, den nuv. presidenten Rufino Barrios (sedan 1873), har upphäft alla kloster, indragit kyrkans egendom och förkunnat allmän religionsfrihet. -- 2. (Santiago de G. l. G. la Nueva) Hufvudstad i nämnda republik, belägen på en högslätt omkr. 1,600 m. öfver hafvet. 57,728 innev. (1880). G. är säte för en ärkebiskop, har en vacker katedral, ett universitet, en högre flickskola (sedan 1875), en teknisk skola, en krigsskola m. fl. läroanstalter. Handeln är, trots det ogynsamma läget, ganska betydande, likaså industrien (cigarrfabriker, ylle- och bomullsmanufakturer m. m.). G., som anlades 1775, är den tredje hufvudstaden med detta namn i staten. Den första, nu Ciudad vieja l. Almalonga, på slätten mellan vulkanerna Agua och Fuego, anlades 1524 af landets eröfrare Almagro, men förstördes redan 1541 genom ett vulkaniskt vattenutbrott af Agua ("vattenvulkanen"). Den derefter 4 km. längre i n. ö. anlagda hufvudstaden, hvilken var en af de största och vackraste städer i Amerika, med omkr. 100 kyrkor och mer än 60,000 innev, förstördes 1774 och är nu, under namnet Antigua (med omkr. 20,000 innev.), hufvudort i depart. Sacatepequez. En stor del af densamma förstördes genom jordbäfning i Sept. 1874. Guauchos. Se Gauchos. Guaviare, flod i syd-amerikanska republiken Columbia, upprinner på östra sidan af Anderna, flyter i östlig riktning genom llanos och faller ut i Orinoco, efter ett lopp af omkr. 1,500 km. Guayana [-iana]. Se Guyana. Guayanas [-ianas] l. Guayanazes [-ianazes], syd-amerikansk folkstam, bosatt vid Uruguays öfre lopp. Äldre forskare, t. ex. Azara, skilde denna stam från de kringboende Guarani-folken, men nyare, såsom Martius och d'Orbigny, hafva visat, att den tillhör dessa folk. Jfr Guarani. H. A. Guayaquil [guaiakil], hamnstad i syd-amerikanska republiken Ecuador, vid högra stranden af floden Guayaquil, omkr. 30 km. från dess mynning. Omkr. 20,000 innev., mest mulatter, mestizer och indianer. Staden har i allmänhet regelbundet lagda gator, de flesta husen äro byggda af trä eller bambu och lera. G. är säte för en biskop (sedan 1837), har 2 "colegios", 2 hospital, 2 banker samt några kloster. Hamnen, tillgänglig för stora handelsfartyg, är en af de bästa på Syd-Amerikas vestra kust och underhåller regelbunden ångbåtsförbindelse med flere europeiska städer. 1879 inlupo 226 fartyg (deraf 115 ångfartyg) med 215,831 tons drägtighet. Exporten (1879: 31 mill. kr.) består hufvudsakligen af kakao (25 mill. kr.), kaskarillbark (2,5 mill. kr.), vegetabiliskt elfenben (2 mill. kr.), kautsjuk (0,5 mill. kr.); importen (1879: 27 mill. kr.) omfattar hufvudsakligen tyger, metallvaror, mjöl. G. anlades 1531 och blef stad 1535. Guaycari, en syd-amerikansk stam vid öfre Orinoco ofvanom Cuchiveros tillflöden. Måhända är den identisk med Guayqueri (se d. o.), som enligt Caulin ("Hist. corografica de la Nueva Andalucia", 1779) äfven voro bosatta s. om Cuchivero. H. A. Guaycuros. Se Guaicuri. Guaycuru (på guarani-språket "snabblöpare"), en syd-amerikansk stam, ursprungligen bosatt kring Paraguays mellersta och öfversta lopp, skildras som ett krigiskt röfvarefolk, hvilket, ofta vexlande boplats, är en skräck för sina grannar, i synnerhet de fredliga guarani (se d. o.). Missionärer hafva ända sedan 1670 tidtals arbetat bland dem, men utan framgång. De delas i flere stammar: egentliga guaycurer, mellan Paraguay och dess biflod Pilcomayo, payaguas vid Paraguay, norr om Asuncion, mbocobies, lules, mataguayos, chunupis, malbalaes, tobas och mbayas mellan Pilcomayo och den söder derom flytande Vermejo. Hos de inflyttade européerna är guaycuru en allmän benämning på alla krigiska ryttarestammar, som svärma kring på slätterna vester om Parana och Paraguay. Under detta namn inbegripas då äfven de talrika abiponerna (se d. o.). H. A. Guaycuru-abiponer, en af Fr. Müller införd etnografisk benämning på de sinsemellan beslägtade folk, hvilkas bägge hufvudstammar äro guaycuru och abiponer. H. A. Guaymas. Se Guaimas. Guaymores, Aymores, Engerekmung, en brasiliansk, från hufvudbefolkningen, guarani (se d. o.), isolerad stam, bosatt ö. om Rio San Francisco. Den är allmännare känd under det portugisiska namnet botokuder (se d. o.). H. A. Guayqueri, en syd-amerikansk stam, som ursprungligen var bosatt på öarna Margarita, Coche och Cubagua (vid Venezuelas norra kust). W. v. Humboldt ("Reise in den aequinoctial-gegenden", 1845), som sedermera fann dem på halfön Araya och i kuststaden Cumanás förstäder, anser dem vara ursprungliga guarauno (se d. o.), ehuru de numera utbytt sitt modersmål mot spanskan. H. A. Guayra, La. Se Guaira. Guazzo. Se Gouache. Guba, ett slags ungersk mantel af ylletyg.