den kristna gudstjänsten, utan till och med förnekade behofvet af allt slags religion. Samtidigt måste äfven i Tyskland, under neologiens eller "upplysningens" tider, kulten rätta sig efter de gängse åsigterna. Predikan rörde sig omkring det "nyttiga" (man kunde från predikstolen få höra föredrag om potatesodling, kokoppor o. d.), de gamla bönerna och formulären urvattnades, psalmerna omarbetades och beröfvades både kristligt innehåll och poetisk lyftning. Reaktionen i dessa hänseenden inträdde i jämnbredd med den politiska restaurationen. I Frankrike hade redan direktorialregeringen medgifvit utöfvandet af kristen gudstjenst, och Napoleon I återställde i det hela den förra kyrkliga ordningen. I Tyskland inträdde i synnerhet efter 1817, med anledning af Klaus Harms' kraftiga uppträdande, ett återvändande både till luthersk bekännelse och till luthersk gudstjenst. Den svenska kyrkan har i allmänhet med stor trohet behållit grunddragen af den gudstjenstordning hon redan under reformationstidehvarfvet erhöll. Denna anordning skedde först genom den af Olaus Petri 1531 utgifna Svenska mässan, hvilken var uppgjord i närmaste öfverensstämmelse med Luthers "Formula missae". De följande kyrkohandböckerna af 1614 och 1693 utgöra en fortsatt konsekvent utveckling deraf i sant luthersk ande, blott med tillerkännande af ännu större vigt åt predikan. Den nu gällande kyrkohandboken af år 1811 har äfven, ehuru tillkommen under en tid, då rationalismen var rådande inom den evangeliska kristenheten, i allmänhet med stor pietet bevarat det äkta lutherska till både innehåll och form. (Se vidare Liturgi). Jämte den söndagliga hufvudgudstjensten, hos oss kallad högmässa, äro äfven att märka åtskilliga bigudstjenster, hvilka dock delvis nu kommit ur bruk. Bland dem må följande nämnas: den dagliga matutinen l. morgongudstjensten och den dagliga vespern l. aftongudstjensten, hvilka i synnerhet på lördagsaftonen (biktvespern) samt på söndagens morgon och afton (ottesång och aftonsång) fingo större betydelse; veckopredikningar, hvilka på åtskilliga orter hållits hvarje dag, på andra onsdag och fredag eller åtminstone sistnämnda dag; katekesgudstjenster, passionspredikningar, bibelförklaringar, skriftermål och särskilda nattvardsgudstjenster; vidare åtskilliga kasualgudstjenster, såsom på glädje- och klagodagar, kyrkliga festdagar o. s. v. E. J. Ö. Gudstjensttecken, sjöv, en hvit standert med rödt kors, som å svenska örlogsfartyg hissas på "krysstoppen" för att gifva tillkänna att gudstjenst förrättas ombord. O. E. G. N. Gudsvänner (T. gottesfreunde) kallade sig, på grund af Joh. ev. 15: 15 ("vänner hafver jag kallat eder"), ett hemligt brödraskap af lekmän och andlige, som under 1300- och 1400-talet utbredde sig från Basel öfver Schweiz, Tyskland, Frankrike, Ungern och Italien. Stiftaren af detta sällskap var "den store gudsvännen i Oberland", oriktigt identifierad med kättaren Nikolaus af Basel. "Gudsvännen", hvars namn är okändt, var född i Basel 1317, hade efter sin fader ärft en stor förmögenhet och förde en tid ett kringirrande, äfventyrliga lif, tills han genom en gudomlig uppenbarelse (omkr. 1343) förmåddes att afsäga sig verlden och uteslutande egna sig åt Guds tjenst. Inom kort sökte han vinna anhängare för sin mystiska riktning, företog 1350 en missionsresa till Ungern samt beslöt derefter att bilda ett hemligt förbund af gudsvänner. Öfver gudsvännernas sträfvanden hvilar väl ett djupt dunkel, men så mycket synes dock klart, att de voro mystici, samt att de sökte komma i omedelbar gemenskap med Gud och vinna ett rikare meddelande af den guddomliga nåden än det, som den förverldsligade kyrkan kunde skänka. Sjelf bosatte sig "Gudsvännen" med fyra troende män -- två riddare, en domherre och en omvänd jude -- 1374 på ett berg i Schweiz, sannolikt Brüdern-alp vid Schimberg i Entlebuch, der ännu ett åt Guds moder helgadt kapell qvarstår. Derifrån upprätthöll han genom hemliga budskickningar förbindelsen med sina på andra håll bosatte anhängare. 1377 besökte han påfven Gregorius XI i Rom, och följande året, efter den stora schismens utbrott inom den katolska kyrkan, sammankallade han flere gudsvänner till öfverläggning. 1380 voro 13 gudsvänner samlade. Från denna tid lefde "Gudsvännen" i fullständig afskildhet från verlden, afvaktande döden; ännu 1419 l. 1420 lefde han. Man har af hans hand flere större skrifter och bref. Gudsö, by i sydöstra delen af Nörrejylland (Danmark), vid Koldingfjordens norra strand samt vid landsvägen mellan Kolding och Fredericia. Den 7 Maj 1849 egde der en sammandrabbning rum mellan danskarna och schleswig-holsteinarna, hvilka senare efter nio timmars strid kastade den danska hufvudstyrkan under general Bülow tillbaka mot Fredericia och tvungo general Ryes brigad att draga sig längre upp mot norr, hvarigenom förbindelsen mellan dessa bägge afdelningar bröts. E. Ebg. Gudunge, namn på gamla hannen af ejdern. Guebrer. Se Parser. Guébriant [gebriang], Jean Baptiste Budes de, grefve, fransk marskalk, f. 1602, gjorde sig första gången bemärkt, då han 1635 förde förstärkning till hertig Bernhard af Weimar, som belägrade Breisach. Han qvarstannade derefter hos hertigen och förmådde efter dennes död, 1639, hans trupper att inträda i fransk tjenst. G. öfvertog befälet öfver dessa i slutet af 1640 och skulle stöta till Banér före öfverfallet af Regensburg. Då detta företag misslyckades, drog han sig till norra Tyskland, der han besegrade de kejserlige vid Wolfenbüttel, d. 19 (29) Juni 1641. Den 17 (27) Jan. 1642 slog han åter de kejserlige vid Kempen och intog en stor del af ärkestiftet Köln samt hertigdömet Jülich. I Dec. s. å. hade han en sammankomst med Torstensson vid Buttstädt, hvarvid beslöts, att han skulle rycka mot Heilbronn. Han lyckades dock icke i detta företag, utan måste i Febr. 1643 draga sig tillbaka öfver Rhen till nedre Elsass. I Nov. s. å. gick han å nyo öfver Rhen och tog staden Rottweil, men dog af sina vid detta tillfälle erhållna sår d. 14 (24) Nov., samma