Den lutherska kyrkan håller medelvägen och vill genom gudstjensten såväl ära Gud, dock utan att deruti inlägga något förtjenstfullt å menniskans sida, som ock uppbygga sig sjelf genom att emottaga Guds nådegåfvor; hon lägger, åtminstone i sin hufvudgudstjenst, den s. k. högmässan, lika mycken vigt på det liturgiska elementet som på det didaktiska. Om ock för gudstjenstens anordning inga detaljerade, för alla förhållanden gällande regler kunna gifvas, finnas dock åtskilliga allmänna grundsatser, hvilka vid denna anordning måste göras gällande. De förnämsta af dessa äro grundsatserna af sanning, skönhet och gemensamhet. Gudstjenstens objektiva sanning består deruti att hon till innehåll och form öfverensstämmer med den gudomliga uppenbarelsen, hvilkens högsta norm är den heliga skrift; den subjektiva deruti att den gudstjenstfirande framträder inför Gud med ett uppriktigt sinne, utan skrymteri. Till gudstjenstens skönhet höra hennes ordning och högtidlighet. Den förra gör sig gällande dels så, att vid gudstjensten "allting må skickligen och ordentligen tillgå" (1 Kor. 14: 40), dels så, att gudstjensten bör vara psykologiskt riktigt anordnad. Det naturliga dervid är att gudstjensten gifver uttryck åt församlingens stämning först af bättring, derpå af tro, vidare af kärlek och helgelse, tillbedjan och lof, hvilket allt når sin höjdpunkt i den heliga nattvardens firande (gudstjenstens heligaste akt), slutligen att det hela beseglas med välsignelsen. Högtidligheten framträder i den kristliga gudstjensten på ett hennes höga innehåll värdigt sätt. Gudstjensten står i ett nära samband med konsten: båda sträfva att åt ett andligt innehåll gifva ett motsvarande framträdande i det yttre; också tager gudstjensten både poesi, musik och de bildande konsterna i sin tjenst och låter dem befordra sina heliga ändamål. Hon genomtränger och helgar både tiden och rummet. Hvad slutligen gemensamheten angår, är det klart, att gudstjensten måste ega denna karakter, då i henne det handlande subjektet är den kristna församlingen. Det är derför otillbörligt, att presten ensam eller i förening med några få utför de kultuella handlingarna; hela församlingen bör genom psalmsång, responsorier o. s. v. aktivt deltaga deruti. Enskilda uppbyggelsesammankomster, husandakt o. d. kunna betraktas såsom afbildningar i smått af den offentliga församlingsgudstjensten. -- Den kristliga gudstjensten, riktigt anordnad efter dessa grundsatser och rätt utförd i anda och sanning, är af den mest ideala karakter, "menniskoandens högsta handling", såsom Hegel uttrycker sig; den skänker den högsta hvila, den renaste njutning och låter menniskan få en försmak af den himmelska verldens lif. Den kristliga gudstjensten anslöt sig i början till den judiska tempel- och synagogkulten och bestod af bibelläsning, predikan, hvilken utgjordes af ett enkelt förmaningstal med anslutning till den förelästa bibeltexten, vidare bön, kärleksmåltid och nattvard. (Jfr Ap. G. 2: 42). I senare hälften af 2:dra årh. började man skilja mellan katekumenernas gudstjenst (missa catechumenorum), som bestod af sång, syndabekännelse, bibelläsning och predikan, och vid hvilken äfven odöpta fingo vara närvarande, samt de trognas gudstjenst (missa fidelium), hvilken bevistades endast af församlingens medlemmar och utgjordes af böner, nattvardsgång, lofsånger och välsignelsen. Redan i 3:dje årh. började gudstjensten förfalla i lagisk-katolsk anda, ett förfall, som sedan fortgick under de följande århundradena, framförallt genom den uppkommande mässoffer-teorien. Helgon-, bild- och relikdyrkan började taga öfverhanden, och församlingens aktiva deltagande i gudstjensten inskränktes allt mera. Ofta kunde församlingen icke ens förstå gudstjensten, emedan denna hölls på ett för folket obegripligt språk (latin), predikan blef oftast alldeles åsidosatt, hvaremot ceremonierna blefvo allt talrikare och praktfullare, och ett blott yttre och mekaniskt utförande af de gudstjenstliga handlingarna ansågs vara en förtjenstfull och Gud behaglig gerning. I denna anda utvecklades gudstjensten i österlandet, hufvudsakligen genom de liturgier, som blifvit uppkallade efter Basilius den store och Chrysostomos (men dock icke äro af dem författade), i vesterlandet af påfvarna Leo den store, Gelasius och framförallt Gregorius den store. Den prägel gudstjensten derigenom fick har hon sedan alltjämt behållit inom de båda katolska kyrkorna. Luther, hvilken icke så mycket ville skapa ett helt och hållet nytt kyrkoskick, utan fast mer rensa det bestående gamla från falska, oevangeliska tillsatser, gaf genom sin gudstjenstordning (Formula missae) af år 1523 och Tyska mässan af år 1526 åt den lutherska kulten de fasta grunddrag, hvilka hon sedermera i allt väsentligt bibehållit. De semipelagianska elementen i gudstjensten aflägsnades, det sakramentala, Guds gåfva till menniskan, kom till sin rätt, predikan fick en vida större vigt och betydelse samt hölls alltid på folkspråket, församlingen fick aktivt deltaga i gudstjensten, och det blott mekaniska utförandet förkastades såsom helt och hållet värdelöst. Den reformerta kyrkans grundläggare, i synnerhet Zwingli, skilde sig derifrån förnämligast genom sitt ringaktande af nådemedlen, hvarigenom gudstjenstens sakramentala kraft förringas. I afseende på de gudstjenstliga bruken följer denna kyrka (dock med undantag af den anglikanska) den grundsats att inga sådana böra finnas, som icke äro uttryckligen anbefallda eller åtminstone tillåtna i den heliga skrift, hvarför ock kulten i allmänhet är återförd till apostolisk enkelhet, då deremot Luther gerna behöll sådana bruk, som icke stredo mot skriftens anda. I 17:de årh., ortodoxismens tidehvarf, rådde i allmänhet inom den lutherska kyrkan ett ensidigt och stelt fasthållande af de fäderneärfda gudstjenstformerna. Detta framkallade en motsatt ytterlighet i pietismen, hvilken föraktade och på ett godtyckligt sätt upplöste dessa former. Söndringen mellan dessa tvänne riktningar beredde jordmånen för rationalismens utsäde, hvilket i synnerhet uppväxte och bar frukt under 18:de årh. Kristendomsförnekelsen gick i Frankrike under revolutionen så långt, att man uttryckligen icke blott afskaffade