Guichen [gisjäng], Luc Urbain de Bouexic, grefve de G., fransk sjömilitär, f. 1712, d. 1790, vann 1756 såsom skeppskapten ryktbarhet genom en lysande träffning med 4 korsarer, deltog 1778 såsom eskaderchef i bataljen vid Ouessant, innehade 1779 högsta befälet vid Brest och kämpade 1780 med framgång mot engelske amiralen Rodney vid Domingo. 1781 misslyckades hans försök att med en stor transportflotta, konvojerad af 19 linieskepp, undsätta franska flottan i Vestindiska farvattnen. Derefter öfvertog han befälet i Brest. Guicholas [-tjo-], en mejikansk urstam af chichimekfolket (jfr Guachichiles). Guide [gidd], Fr., vägvisare, förare; resehandbok. -- Krigsv., under 1700-talet benämning på unga officerare eller fältjägare, som tilldelades staberna för att tjena som vägvisare. 1799 uppsattes i Frankrike ett antal guidekompanier, hvilka skulle göra ordonnanstjenst vid staberna, men de upplöstes redan det följande året. För samma ändamål finnas i schweiziska armén 12 små guidekompanier till häst. Namnet guide bars af ett lätt kavalleriregemente vid Napoleon III:s garde och finnes ännu i belgiska armén såsom benämning på ett dylikt. C. O. N. Guidi, Alessandro, italiensk skald, f. 1650, d. 1712, tillbragte flere år vid hofvet i Parma hos hertig Ranuccio II, vann sedermera drottning Kristinas ynnest och kom till Rom 1685 i hennes svit. Han författade bl. a. en samling lyriska skaldestycken (1671), tragedien Amalazoenta samt herdedikterna Endimione och Dafne. Hans samlade arbeten utgåfvos 1704. Guidi. 1. Tommaso G. Se Masaccio. -- 2. Domenico G. Se Algardi. Guido l. Gui af Lusignan, konung af Jerusalem och af Cypern, tillhörde en gammal förnäm familj i Poitou (se Lusignan) och var son till Hugo VIII af Lusignan. Äfventyrsanda och krigslust drefvo honom till Heliga landet, der han vann rykte för tapperhet och svingade sig upp till grefve af Jaffa och Ascalon. Genom gifte med den spetälske konung Balduin IV:s af Jerusalem syster, enkemarkgrefvinnan Sibylla af Montferrat, lyckades han 1186 blifva konung af Jerusalem. Hans tronbestigning väckte missnöje hos många, och ett starkt parti inom riket Jerusalem vände sig till egyptiske sultanen Saladin med begäran om hjelp. I spetsen för en stor här slog och tillfångatog Saladin G. vid Tiberias (Juli 1187) samt intog Jerusalem och de flesta fasta platser, som de kristne då innehade. G. fick väl inom kort lösköpa sig ur fångenskapen, men då hans gemål 1189 afled, förklarade markgrefve Konrad af Montferrat honom hafva förlorat rätten till kronan och tog densamma i besittning för egen räkning. På en af konung Richard Lejonhjerta af England utlyst sammankomst blef Konrad 1192 formligen vald till konung, hvaremot G. till ersättning af Richard erhöll Cypern till konungadöme. Död 1194. Guido, namn på flere karolingiska hertigar af Spoleto. -- G. III, romersk kejsare, son af Guido II och Adelaid, Karl den stores sondotter, kom 880 i besittning af hertigdömet Spoleto, besegrade 885 i förening med påfven Stefan VI sarasenerna vid Garigliano samt bemäktigade sig Capua och Benevento. Efter Karl den tjockes afsättning (887) gjorde han ett misslyckadt försök att blifva konung i Frankrike, men lyckades 889 slå Berengar af Friaul och blifva krönt till konung af Italien. 891 förlänade honom påfven kejsarekronan. G. anfölls sedan af Berengar samt tyske konungen Arnulf och dog 894. Guido Aretino (G. från Arezzo), italiensk musikteoretiker, f. omkr. 990 i Arezzo i Toscana, ingick i ett benediktinkloster, hvarifrån han dock fördrefs af de öfrige munkarna, som afundades hans öfverlägsna lärdom. Han fick emellertid upprättelse af påfven Johan XIX, som kallade honom till Rom för att låta honom redogöra för sin beryktade sångundervisningsmetod samt 1029 gjorde honom till prior i klostret Avellano. Död 1037. -- Man har länge tillskrifvit G. en mängd uppfinningar inom musiken, hvilka en senare tid lika ifrigt sökt frånkänna honom. Säkert är att, om han än icke helt och hållet ersatte tonernas bokstafsnamn med stafvelserna ut, re mi etc. (jfr Solmisation), så betjenade han sig dock redan af de senare för att tydliggöra intervallförhållandena. Med någon sannolikhet tillskrifvas honom äfven uppfinningen af mutationen (se d. o.) samt af den guidoniska handen, eller sättet att fästa tonernas namn vid fingerlederna af en vensterhand, för att lättare inprägla skalan. Bland de reformer, som bevisligen härröra från G., är den vigtigaste utvidgandet af de förut befintliga tvänne notlinierna till fyra, i det han dels emellan, dels öfver eller under den röda f-linien och den gula c-linien tillsatta svarta linier (för a, d o. s. v.); på och mellan linierna skref han sedan tonerna antingen medelst bokstäfver eller neumer (se d. o.), hvilka sätt emellertid förut voro bekanta. Alla andra G. tillerkända nyheter äro oäkta. Hans traktater utgåfvos först 1784 genom Gerbert. A. L. Guido Reni. Se Ren i. Guienne l. Guyenne [gienn], fordom provins i sydvestra Frankrike, omgifven af Languedoc, Gascogne, Atlantiska hafvet, Saintonge, Aunis, Angoumois, Limousin och Auvergne, motsvaras nu af depart. Gironde, Lot, Lot-et-Garonne, Dordogne och Aveyron samt delar af Landes och Tarn-et-Garonne. Rörande landets tidigare historia hänvisa vi till Aquitanien, hvars hertigar sedan 10:de årh. kallade sig hertigar af G. Genom giftermål mellan Eleonora, arftagerska af G., och Henrik af Plantagenet kommo, när denne 1154 blef Englands konung, G.. Poitou och Gascogne till England. Landets stormän uppreste sig väl mot denna förening, men Henrik undertryckte tvänne uppror och öfverlemnade landet 1169 till sin son Richard Lejonhjerta, som, sedan han kufvat ytterligare ett uppror, äfven eröfrade Toulouse och Rochelle (1186-88). 1196 afträdde Richard G. till sin systerson Otto af Braunschweig, men återtog det, när denne 1198 blifvit vald till tysk konung. Efter Richards död (1199) tog hans moder, Eleonora, landet i besittning och innehade det till sin död (1204). I Filip IV:s krig mot