Edvard I i England eröfrades G. af fransmännen, men återgafs i freden 1303 och tillhörde sedan England till 1453, då det eröfrades af Karl VII. Ludvig XI förlänade G. 1468 till sin broder Karl; efter hans död (1472) återgick det till kronan. Guignes [ginj]. 1. Joseph de G., fransk orientalist, f. 1721, blef 1745 österländsk tolk vid kungliga biblioteket i Paris, 1769 inspektör öfver fornminnena i Louvre samt 1773 medlem af franska akademien. Genom revolutionen förlorade han sin plats och dog i stort armod 1800. G. dref med synnerlig ifver kinesiska studier. Hans förnämsta arbete är Histoire générale des turcs, des mogols etc. (1756-58). Han öfversatte äfven "Sju-king" och utgaf ett stort antal "Mémoires". -- 2. Louis Joseph de G., diplomat och resande, den förres son, f. 1759, begaf sig 1784 till Kina, följde 1794 en nederländsk beskickning till Peking och utgaf efter sin återkomst Voyage à Pekin (1809). Han utgaf äfven en efter Basilius de Glemona bearbetad Dictionnaire chinois-français et latin (1813-53). Död 1845. Guignets grönt [ginjes]. Se Kromgrönt. Guilala. Se Bilalo. Guilandina L., bot. farmak., växtslägte af nat. fam. Caesalpinieae R. Br., kl. Decandria L., med sambladigt, klocklikt, likformigt femdeladt blomfoder och fem fria, likformiga, lansettlika kronblad, föga större än fodret; ståndarna äro kortare än fodret, hvarannan mindre; frukten är en romboidisk balja, med tvärgående mellanväggar och benhårda, klotformiga, men något plattade frön. Slägtet tillhör de tropiska trakterna i såväl gamla som nya verlden. Den mest bekanta arten är den buskartade G. Bonduc L., som i alla sina delar innehåller ett bitterämne, hvilket är verksamt mot febrar. De gråblåaktiga hasselnötstora, rundade, glatta fröna, Nuces Bonducellae, framkalla kräkning och äro högt värderade såsom febermedel. Oljan ur fröna begagnas till ingnidning mot rheumatiska smärtor och roten mot diarré. Å Ostindiens öar användas fröna af malajerna till ett omtyckt spel, tjouka. O. T. S. Guilbert af Sempringham, katolskt helgon, f. omkr. 1083, var son till en af de normandiske krigare, hvilka under Vilhelm Eröfraren intogo England. 1135 grundlade han i Sempringham (Lincolnshire) ett nunnekloster, hvartill sedermera lades ett munkkloster. Före hans död steg antalet af de ordenshus, hvilka stodo under hans regel, till tretton, med 700 manliga och 1,100 qvinliga innevånare. Under striden mellan Henrik II och ärkebiskop Thomas Becket i Canterbury ställde han sig afgjordt på den senares och kyrkans sida och var derför utsatt för förföljelser. Död 1189. Han kanoniserades 1202 af påfven Innocentius III. Guildford [gilford], hufvudstad i engelska grefskapet Surrey, vid Wey, ett tillflöde till Themsen. Omkr. 10,000 innev. Ruiner af ett gammalt slott, som uppfördes kort efter den normandiska eröfringen och länge begagnades till grefskapsfängelse. Guildhall [gildhal], Eng., fordom köpmännens gillehus i London; nu Londons rådhus. Guiliani, Giovanni Battista, italiensk skriftställare, f. 1818 i Canelli, blef 1836 munk, utnämndes 1848 till professor i andlig vältalighet vid universitetet i Genua och kallades 1860 till lärostolen i italienska språket och literaturen vid institutet för högre studier i Florens. G. har med ifver egnat sig åt studier rörande Dante, öfver hvilken skald han utgifvit följande arbeten: Metodo di commentare la Divina commedia (1856; 2:dra uppl. 1861); Nuovi studj sulla Divina commedia (1857); La vita nuova e il canzoniere di Dante (1863; 2:dra uppl. 1868) och Il convito di Dante (1874). Derjämte har han utgifvit arbetet: Arte, patria et religione (1870). Guillard [gijar], Nicolas François, fransk dramatisk skald, f. 1752, d. 1814, skref med mycken omsorg tragiska operatexter, till hvilka Gluck, Sacchini, Lesueur m. fl. satte musiken. Bland dem märkas Iphigénie en Tauride (1779; "Iphigenie i Tauriden", 1783), (OEdipe à Colone (1786; "(OEdip i Athen", 1800) samt Electre ("Electra", till hvilken J. C. F. Haeffner skref musiken, och som uppfördes första gången å Drottningholm på drottning Sofia Magdalenas namnsdag d. 22 Juli 1787). Guillaume [gijåm], Claude Jean Baptiste Eugène, fransk bildhuggare, f. 1822, är en af Pradiers bästa lärjungar. 1845 erhöll han romerska priset för en bildstod, Theseus finnande sin faders svärd, och under sin vistelse i Rom hemsände han flere arbeten, bland hvilka må nämnas Anakreon, som var utställd i 1852 års Salon och inköptes af staten samt nu befinner sig i Luxeinbourg. Samma heder rönte Grac-cherna, en grupp i brons (1853). Sedan dess har G. producerat plastiska verk inom olika grenar af konsten, såsom byster och statyer, t. ex. af arkitekten Hittorf, målaren Ingres, Napoleon I, äfven ideala och allegoriska figurer, t. ex. Sången och Musiken, framför nya operans fasad i Paris, offentliga minnesvårdar, t. ex. öfver Rameau i Dijon och Colbert i Reims, samt reliefer, såsom S. Clotildas och S. Valerias lif för choret i den nya kyrkan S:t Clotilde i Paris. G. blef 1862 medlem af Franska institutet och 1864 direktör för École des beaux-arts; han var 1878-79 "directeur des beaux-arts" och är sedan 1879 medlem af "Conseil supérieur des beaux-arts". C. R. N. Guillemin [gijömäng], Amedée Victor, fransk populär naturvetenskaplig skriftställare, f. 1826, blef professor i matematik i Paris och har genom illustrerade, flere gånger upplagda arbeten gjort sig förtjent af naturkunnighetens spridning. De mest bekanta af hans skrifter äro: Les mondes, causeries astronomiques (1861); Simple explication des chemins de fer (1862); Le ciel(1864); La lune (1865; "Månen", 1877); Éléments de cosmographie (1866); Les phénomènes de la physique (1867); Les applications de la physique aux sciences (1873); La vapeur (s. å.); Le soleil (s. å.); Les comètes (1874); La lumière et les couleurs (1875); Le son (1876); Les étoiles (1877). Dessutom har han utöfvat en mångfaldig journalistisk verksamhet. Guilleminot [gijöminå], Armand Charles grefve de G., fransk generallöjtnant och pär, f.