1774, deltog i revolutionskrigen under
Dumouriez', Pichegrus och Moreaus befäl, men
blef för sina rojalistiska tänkesätt försatt
ur tjenstgöring. Såsom väl bekant med de tyska
terrängförhållandena erhöll han 1805 åter
anställning, blef 1806 Napoleons adjutant och
tog en verksam del i dennes fälttåg, hvarunder han
avancerade till divisionsgeneral (1813). 1815 var han
chef för Davousts generalstab och utnämndes 1816 till
generaldirektör för dépôt de la guerre. I spanska
kriget 1823 var han chef för hertigens af Angoulême
generalstab och hade största förtjensten om den
lyckliga utgången af detta krig, till hvilket han
uppgjort planen. Efter krigets slut upphöjdes han till
pär. 1824 blef G. fransk ambassadör i Konstantinopel,
verkade der ifrigt för Greklands oafhängighet samt
understödde med råd turkiska regeringen under ryska
kriget (1828-29), men återkallades 1831, emedan
han under dåvarande kris rådt Porten till krig med
Ryssland. Död 1840. G. författade
Campayne de 1823
etc. (1826).
Guillochering [giljå-], Fr.
guillochis [gijåsji],
ett efter sin uppfinnare, Guillot, uppkalladt sätt
att medelst maskin åstadkomma gravyr på metall,
dels med stickel, dels med ritnål eller ock med
diamant och etsning. Gravyren består af linier,
vågiga, ögleformiga o. s. v., sammanflätade med och
korsande hvarandra, hvarigenom den får utseende af
ett nät eller en väfnad med symmetriskt anbragta
fasoner. Guillochering nyttjas för utsirande
af boetter å fickur, snusdosor etc. samt för
framställande af gravyr för hvarjehanda sten-, koppar-
och boktryck.
Guillotine [gijåtin; i Sverige vanligen uttaladt
giljåtin], Fr., ett slags afrättningsredskap. På
förslag af doktor J. L Guillotin (f. 1738, d. 1814)
beslöt franska konstituerande församlingen,
genom ett dekret af d. 21 Jan. 1790, att "i alla
sådana fall, der lagen fällde en anklagad till
dödsstraff, skulle detta vara enahanda, oafsedt
brottets beskaffenhet." I samma beslut tillades:
"den brottslige skall halshuggas, och detta skall
verkställas genom en enkel maskin." Trogen de
grundsatser, som blifvit häfdade i detta beslut,
insatte församlingen i strafflagen (1791) följande
paragraf: "Dödsstraffet skall bestå i ett enkelt
beröfvande af lifvet, och intet slags tortyr får
utöfvas på de domfällda. Hufvudet skall afskäras på
hvarje lifdömd." Denna paragraf gäller ännu i den
franska strafflagen. -- Sedan halshuggning blifvit
stadfäst som det enda dödsstraffet, blef fråga om att
uppfinna en maskin, hvilken på det mest enkla och för
delinqveriten minst smärtsamma sätt kunde verkliggöra
lagens bud. Denna pligt föll på lagstiftande
församlingens lott. Lagutskottet vädjade till
vetenskapen och uppdrog åt doktor A. Louis, ständig
sekreterare vid kirurgiska akademien, att afgifva ett
motiveradt yttrande om det halshuggningssätt, som vore
mest egnadt att tillämpa på lifdömde. Den 7 Mars 1792
inlemnade Louis det begärda utlåtandet till utskottet,
och d. 20 s. m. utfärdade församlingen ett dekret
(sanktioneradt af konungen d. 25), hvilket påbjöd,
att dödsstraffet skulle tillämpas på det af Louis
antydda sättet. I sitt utlåtande hade Louis endast
angifvit de principer, enligt hvilka maskinen, borde
vara inrättad. Han hade anmärkt, att skärande verktyg
hafva endast föga verkan, då de falla lodrätt,
enär klingorna eller bladen i sjelfva verket äro
mer eller mindre fina sågar, och han drog deraf den
slutsatsen att de borde på sned träffa den kropp,
som skulle sönderdelas, och att instrumentets rygg
måste vara nog tung för att kunna verka som en
hejare, hvarmed man slår ned pålar, samt att kraften
ytterligare borde ökas genom den höjd, hvarifrån
instrumentet skulle komma att nedfalla. Slutligen
uttryckte han den åsigten att delinqventens hufvud
borde fasthållas genom en halfmånformig fördjupning,
som skulle omfatta halsen vid hufvudskålens bas. --
Sedan principerna sålunda blifvit angifna, återstod
blott att konstruera maskinen. En tysk arbetare, vid
namn Schmitt, klavérmakare till yrket, åtog sig att
tillverka apparaten under Louis' öfverinseende. Den 19
April 1792 skref Louis till inrikesministern Roland
följande bref: "Vid Bicêtre gjordes i tisdags försök
med Schmitts maskin på tre lik, hvilka halshöggos så
väl, att man förvånades öfver maskinens kraft och
lätthet att arbeta". -- Emellertid var denna maskin
icke en ny uppfinning. Till sin form påminde den om
ett instrument, kalladt
manaja, som användes uti
Italien redan i sextonde århundradet, och som var
kändt äfven i Frankrike, enär det 1632 användes i
Toulouse för att afrätta hertigen af Montmorency. --
Den franske skarprättaren Sanson skildrar i sina
"Mémoires" guillotinen på följande sätt: "På
en rektangulär schavott af två till tre m. höjd resa
sig tvänne starka stolpar, öfverst förenade med en
tvärbjelke. Denna är på midten försedd med en ring,
genom hvilken är stucken en lina, som fästes vid och
uppehåller hejaren, vid hvars nedre ände är fäst ett
skärande blad, som omärkligt vidgar sig från den ene
änden till den andre, så att det, i stället för att
träffa uppifrån nedåt, skär från sidan. Hejaren väger
20-30 kg. Den löper i en ränna i stolparna och är
fäst vid den ena af dem med en spärrhake. En jernstång
löper ned längs samma bjelke och är i nedersta änden
försedd med ett handtag. Ett vippbräde mottager den
dömdes kropp, och så snart detta blifvit nedtryckt,
omklamras hufvudet af två bågformiga tvärslåar,
som bilda en rundel och hindra det att röra sig i
någon riktning. När hufvudet på detta sätt blifvit
omfattadt, frigör bödeln spärrhaken
