Guinea-masken. Se Filaria medinensis. Guineapeppar, farmak., är dels ett mindre ofta begagnadt namn för spansk peppar (se Capsicum), dels benämningen på de stickande aromatika, likt peppar smakande fröna af Habzelia aromatica DC., hvilka likt fröna af andra arter af samma slägte (H. aethiopica DC., H. undulata, DC.) begagnas såsom krydda och medicin i inre Afrika och i Guyana. O. T. S. Guinée [giné], Fr., engelskt guldmynt. Se Guinea. Guinegate [gingat], by i franska depart. Pas-de-Calais, nära Aire, bekant genom Maximilian I:s seger öfver fransmännen d. 17 Aug. 1479 och engelsmännens seger öfver fransmännen d. 16 Aug. 1513, den s. k. sporrslagtningen, emedan de franske riddarna sägas der hafva mera användt sina sporrar till flykt än sina svärd till strid. Guines [gin], Gosset de. Se Gill. Guingamp [gängang], stad i franska depart. Côtes-du-Nord, vid Trieux. Omkr. 8,000 innev. Af stadens forna fästningsverk återstår en ringmur och tre torn. Märkligaste byggnaden är den nyligen restaurerade kyrkan Notre Dame du bon secours (delvis från 13:de årh.), med en staty af Notre Dame du Halgoët, som ännu är föremål för pilgrimsfärder och processioner. Tillverkning af bomullstyg (i England efter tillverkningsorten kalladt "gingham") och linnevaror. Guionlinien, transatlantisk ångbåtslinie mellan Liverpool och New York, uppkallad efter förste hufvudredaren S. B. Guion. Före 1866 bestreds trafiken uteslutande af segelpaket-båtar. En af bolagets nyaste ångare, "Alaska", har gjort den hittills (1882) snabbaste resan öfver Atlanten, nämligen på 6 dygn och 17 timmar. O. E. G. N. Guipure-spetsar [gipyr], Fr. (af guiper, öf-verspinna med silke, förse med guld- l. silfverbroderi), ett gammaldags broderi, förfärdigadt för hand, på hvilket bottnen klippes bort, så att endast de genom stygn förenade broderade figurerna, hvilka likna genombrutna spetsar, qvarstå. Guipúzcoa, den östligaste af de tre baskiska provinserna i Spanien, har en areal af 1,885 qvkm. 167,207 innev. (1877). Hufvudstad: San Sebastian. Jfr Basker. Guiraud [girå], Alexandre, baron, fransk skald, f. 1788, d. 1847, blef 1826 medlem af Franska akademien och författade bl. a. sorgespelen Pélage (1820), Les machabées (1822) och Virginie (1827), de lyriska diktsamlingarna Élégies savoyardes (1823) och Chants hellénes (1824) samt romanen Flavien, ou de Rome au désert (1835: "Flavianus eller från Rom till öknen. Tidsbilder från 3:dje årh."; 1873). Guiraud [girå], Ernest, fransk kompositör, f. 1837 i New Orleans, kom vid 15 års ålder till Frankrike, erhöll 1859 Rom-priset och blef 1876 harmoniprofessor samt 1880 kompositionsprofessor vid konservatoriet i Paris. G. har utom åtskilliga orkestersaker komponerat flere operor, som gjort lycka och utmärka sig för så mycken rytmisk rörlighet, scenisk verve och orkestral skicklighet, att Pougin räknar kompositören bland de mest begåfvade inom den yngre franska skolan. Mest bekant blef operan Piccolino (1876), som vunnit inträde på flere utländska scener (Stockholm 1882). A. L. Guirlande [girlangd], Fr. (af oviss härledning), girland, af blommor eller löf bunden ranka, som till prydnad hänges på eller viras omkring ett föremål. Guiscard [giskar], Robert. Se Robert Guiscard. Guise [gvis], befäst stad i franska depart. Aisne, vid Oise. Omkr. 6,500 innev. Staden anlades i 9:de årh. och blef hufvudstad i grefskapet G., som 1333 i hemgift tillföll hertig Raoul af Lothringen (genom hans maka Maria af Blois) och som 1527 af Frans I upphöjdes till hertigdöme. Guise [gvis], fransk hertiglig familj, en gren af huset Lothringen. Familjens stamfader, Claude de Lorraine, f. 1496, d. 1550, yngre son till René II, hertig af Lothringen, öfverflyttade i slutet af Ludvig XII:s regering till Frankrike, der han naturaliserades och af konung Frans I 1527 upphöjdes till hertig af G. till belöning för sina tjenster i krigen mot Karl V. 1513 äktade han Antoinette af Bourbon, en faster till konung Anton af Navarra (Henrik IV:s fader). Ätten G. delade sig sedermera i två grenar: hertigarnas af G., hvilken utslocknade 1675, och hertigarnas af Elbeuf, hvilken utslocknade 1825. -- 1. François de Lorraine, hertig af G., en af Frankrikes störste härförare, den ofvannämnde Claudes äldste son, f. 1519, gjorde redan under Frans I:s tid (1515-47) sin lärospån i krigareyrket, men vann rykte först genom det lysande försvaret af Metz, som han med 11,000 man värjde öfver två månader (31 Okt. 1552-15 Jan. 1553) mot kejsar Karl V:s 70,000 man. I drabbningen vid Renty 1554 utmärkte han sig på nytt mot de kejserlige, men misslyckades till följd af bristande understöd 1557 i försöket att eröfra det af hertigen af Alba försvarade konungariket Neapel. Efter fransmännens nederlag vid St. Quentin 1557 hemkallades han från Italien och utnämndes till konungarikets generallöjtnant med vidsträckta fullmakter samt rättfärdigade det visade förtroendet genom att drifva engelsmännen tillbaka och snabbt eröfra (1558) från dem Calais, Guines och Ham, tre platser, som ansågos ointagliga, samt genom att besegra spaniorerna vid Thionville (s. å.), hvilken seger påskyndade freden i Cateau-Cambresis. Efter Henrik II:s död (1559) tillvällade sig G. och hans broder kardinalen af Lothringen styrelsen för den tid deras frände, den unge Frans II (som var gift med deras systerdotter Maria Stuart), satt på tronen (1559-60). För att vinna folkgunst förföljde de protestanterna. Den mot dem derför af hugenotterna riktade, men misslyckade sammansvärjningen i Amboise 1560 ökade deras inflytande och föranledde G:s utnämning till konungens generalståthållare. Då efter Frans II:s död det protestantiska partiet tycktes få öfverhand, ingick G. med konnetabeln af Montmorency och marskalk St. André ett "triumvirat" för att åter skaffa sig makten. Det af G:s folk på hugenotterna anställda blodbadet vid Vassy (i Champagne) 1562 -- ett illdåd, som kan förklaras, men ej rättfärdigas af det