brinnande religionshatet -- gaf uppslaget till de ryktbara hugenottkrigen. G. återtog Rouen och vann i förening med Montmorency och S:t André drabbningen vid Dreux (d. 19 Dec. 1562). Vid försöket att intaga hugenotternas bålverk Orleans, blef han, d. 18 Febr. 1563, skjuten af en ung hugenottisk adelsman. Poltrot de Méré, och dog 6 dagar derefter. G. var en ovanligt skicklig general och tapper krigare; han berömmes för mildhet mot besegrade fiender och sjelfbeherskning, men beskylles för ett visst beroende af andra, och han synes hafva varit snarare en man att utföra än att upptänka något. I afseende på karakter och talanger anses han hafva varit den bäst utrustade af sin familj. G. efterlemnade en dagbok rörande tilldragelserna under åren 1547-63 (tryckt i "Nouvelle collection de mémoires pour servir à l'historie de France", 1839). -- 2. Charles de G., kallad kardinalen af Lothringen, den föregåendes broder, f. 1525, blef 1538 ärkebiskop i Reims och 1547 kardinal. Hans vältalighet och kännedom om Frankrikes och andra lands ställning gjorde honom till en gerna använd person vid svåra underhandlingar, men hans tvetydiga uppförande förminskade hans förtroende hos hofvet. Under Frans II:s regering hade G. förnämsta ledningen af styrelsen och utmärkte sig för ett fanatiskt hat mot protestanterna. Endast kanslern L'Hôpitals och parlamentets motstånd hindrade honom att införa inkvisitionen i Frankrike. Han disputerade med den reformerte teologen Theodor Beza på religionsmötet i Poissy (1561) och predikade mot protestanterna i Paris' hufvudkyrkor. Vid kyrkomötet i Trident väckte han 1562 stort uppseende genom sitt uppträdande. Död 1574. G. lät ombygga hela staden Reims och grundade der ett universitet, ett teologiskt kollegium, ett seminarium och ett klosterkonvent. Han var en utmärkt talare samt stor gynnare af literaturen och efterlemnade många bref, tal och predikningar. Jfr Guillemin "Vie du Cardinal de Lorraine" (1852). -- 3. Henri de Lorraine, hertig af G., prins af Joinville, äldste son till G. 1., f. 1550, ställdes efter faderns död i spetsen för det katolska partiet. Vid 16 års ålder gjorde han i Ungern mot turkarna sina första lärospån i vapenyrket och utmärkte sig tre år senare i Frankrike i drabbningarna vid Jarnac och Moncontour samt tvang Coligny att upphäfva belägringen af Poitiers, 1569. G. var med om att uppgöra planen till mordförsöket mot amiral Coligny och tog en verksam del i Bartolomeinattens fasor (1572). 1575 slog han hugenotterna icke långt ifrån Château-Thierry och erhöll då i ansigtet ett skottsår, hvarefter han sedermera bar ärr. Han fick med anledning deraf tillnamnet le balafré ("den ärrige"). För att främja sina egna planer på tronen ställde G. sig i spetsen för den 1576 bildade ligan, hvars skenbara uppgift var katolicismens försvar. För att hindra Henrik af Navarra att erhålla tronföljden slöt han 1585 förbund med Spanien samt förmådde den gamle kardinalen af Bourbon att 1585 offentligen göra anspråk på tronföljden. Det borgerliga kriget utbröt å nyo. G. lät 1585 ligans trupper besätta städerna i södra och vestra Frankrike och nödgade konung Henrik III i Juli s. å. till fördraget i Nemours, enligt hvilket ingen annan religion än den katolska skulle fördragas i Frankrike och det förbjöds hugenotterna att bära vapen. Detta fördrag ledde till det s. k. "tre Henrikarnas krig", i hvilket Henrik af Navarra fullständigt slog den ligistiska hären vid Coutras (d. 20 Okt. 1587), medan G. s. å. nedgjorde de till Henriks hjelp antågande tyskarna i de två striderna vid Vimory och d'Aulneau. Franske konungen nödgades i Rouen underteckna ett s. k. reunionsedikt, som bl. a. uteslöt Henrik af Navarra från tronföljden till förmån för kardinalen af Bourbon, hvarjämte G. utnämndes till konungarikets generallöjtnant. Men då den franske konungen fått full visshet om G:s högförrädiska planer, lät han d. 23 Dec. 1588 öfverfalla och mörda honom i k. slottet i Blois, der G. på konungens kallelse infunnit sig. Hans broder, kardinalen Louis de Lorraine, mördades dagen derefter, och andra af hans slägtingar fängslades. G. var en duglig härförare, en förslagen och skicklig partichef, ärelysten utan gräns och opålitlig. -- 4. Charles de Lorraine, hertig af G., prins af Joinville, hertig af Joyeuse, grefve af Eu, den föregåendes son, f. 1571, arresterades samma dag hans fader mördades och flyttades till slottet i Tours, hvarifrån han lyckades rymma 1591. G., som katolska ligan ämnat utse till konung, underkastade sig 1594 Henrik IV, sedan denne försonat sig med påfven, och blef till belöning utnämnd till guvernör öfver Provence samt kämpade (1616) till och med på hofvets sida mot sina forna bundsförvandter. 1622 besegrade han till sjös de upproriske borgarna i La Rochelle. G. råkade sedan ut för kardinal Richelieus ovilja och misstro samt lemnade 1631 Frankrike. Han dog i Toscana 1640. -- 5. Henri II de Lorraine, hertig af G., prins af Joinville, grefve af Eu, den föregåendes son, f. 1614, blef vid femton års ålder ärkebiskop af Reims, men sedan han genom sin äldste broders och sin faders död (1639 och 1640) blifvit ättens hufvudman, lemnade han kyrkans tjenst, som han afskydde. Han var vacker, ridderlig, äregirig och oförvägen samt vann en sorglig ryktbarhet genom sina galanta äfventyr. 1641 inlät han sig med grefven af Soissons, hertigen af Bouillon och spaniorerna i en sammansvärjning mot Richelieu, men sedan Soissons stupat och Bouillon förlikt sig med Richelieu, lemnade G. jämte grefvinnan af Soissons Frankrike och blef in contumaciam dömd till döden, men togs 1644 åter till nåder vid hofvet. Masaniellos resning i Neapel väckte hos honom begäret att återupplifva huset Anjous -- hvarifrån han härstammade -- gamla rättigheter till detta rike, och han begaf sig 1647 till staden Neapel, der han ställde sig i spetsen för de upproriske. Hans lättfärdighet skaffade honom snart åtskilliga fiender bland den högre adeln, hvilka öppnade stadens portar för spaniorerna. G. hölls derefter 1648-52 i fångenskap i Spanien. Understödd af en fransk flotta gjorde G. emellertid 1654 å nyo ett försök