såsom gula färgämnen (utom de förut nämnda) gulträ, fisettholz, gulbär, orleana, gurkmeja, wau, qvercitron m. fl. och numera i största mängd de gula tjärfärgerna, till hvilka räknas pikrinsyra, viktoriagult, martiusgult, anilingult, fosfin, giselagult o. s. v. -- Enligt k. Sundhetskollegiets kungörelse af d. 28 Febr. 1876 äro alla de gula färger, i hvilka antimon, arsenik, bly, kadmium, krom och zink ingå, att betrakta såsom giftiga; likaså gummigutta, pikrinsyra, schüttgelb (se d. o.), om detta blifvit utfäldt med metallsalt, samt gula tjärfärger, då de innehålla arsenik eller andra giftiga inblandningar. Tillåtna att användas till gulfärgning af sådana varor, som äro afsedda till förtäring, äro enligt samma kungörelse: saffran, gurkmeja, orleana, qvercitron, gulträ, ringblommor och gulbär. S. J-n. Gula hafvet. Se Kinesiska hafvet. Gula kroppar. Se Graafska folliklar. Gul ambra. Se Ambra. Gula regementet. Se Gula brigaden. Gulatingslagen, den vigtigaste af de fyra tingsföreningar, som under medeltiden funnos i Norge, höll sina möten på Gulen vid Sognefjorden, der namnet Thinganäs (en udde) synes antyda hvarest tingsplatsen varit belägen. Enligt sagornas vittnesbörd skall konung Håkan den gode hafva bildat eller måhända snarare ombildat och utvecklat G., som i 10:de årh. omfattade endast Hördafylke, Sygnafylke och Firdafylke. Sedermera tillkommo Egdafylke, Rygjafylke och Söndmöre, hvilket landskap synes hafva i början af 12:te årh. slutit sig till G., och i senare delen af 13:de årh. mötte äfven utsände från Hallingdalen, Valdres och Råbyggelaget på Gulatinget. Tingsföreningen omfattade således ungefär de nuvarande Bergens och Kristianssands stift. Af G:s lag finnes, utom fyra membranfragment, blott en enda handskrift, den s. k. Codex Ranzovianus, och, sådan den nu föreligger, är lagen en i början af 13:de årh. gjord saminanarbetning af tvänne lageditioner, af hvilka den äldsta -- ehuru knappast med rätta -- bär Olof den heliges namn, och den andra antages härröra från Magnus Erlingssons tid. O. Å. Ö. Gulba, flod i Australien. Se Murray. Gulblåblindhet. Se Färgblindhet. Gulbränning, tekn. Se Afbränning. Gulbär, äfven benämnda avignonbär, kreuzbär, grenetter m. m., äro de torkade, halfmogna bären af åtskilliga i Europa och Asien inhemska Rhamnus-arter (Rh. cathartica, alaternus, saxatilis, infectoria m. fl.). De äro ungefär så stora som ärter, hafva grön- eller brunaktig färg och skarp, bitter smak samt komma hufvudsakligen från Levanten (de bästa sorterna), södra Frankrike, Ungern m. fl. land. Gulbären innehålla två färgämnen: ett guldgult, chryso-rhamnin (enligt uppgift identiskt med quercetin), och ett olivgult, xantho-rhamnin, hvilka göra dem användbara dels vid kattuntryck, dels vid färgning af läder, papper, tyg o. s. v. I afsigt att erhålla dessa färgämnen mera koncentrerade bereder man af gulbären extrakt och lackfärger: gulbärslack, som man erhåller genom att fälla gulbärsafkok med en lösning af ett tennsalt, och schüttgelb (se d. o.). S. J-n. Guld, ett sedan uråldriga tider kändt och för sin oföränderlighet högt prisadt mineral. Alkemisterna kallade det metallernas konung och gåfvo det solens tecken [symbol]. Under århundraden sökte man förgäfves framställa guld genom oädla metallers förvandling. Det anträffas i äldre bergarter, vanligen insprängdt i form af bleck och trådar i qvarts och svafvelkis, eller sekundärt i flodsand, uppkommen genom guldförande bergarters förvittring. Nästan allt naturligt guld är gediget eller legeradt med silfver; endast undantagsvis träffas guld i förening med metallen tellur. Årliga guldproduktionen uppgår till 170,000-180,000 kg. Guld träffas i synnerhet i Afrika, Australien och Kalifornien, men äfven annanstädes, ehuru i mycket små mängder. I Sverige har det brutits vid Ädelfors i Småland, der det jämte svafvelkis och kalkspat förekom på gångar i hornsten. I Falu kopparmalm förekommer ej obetydligt guld, och nyligen har man i Falu grufva träffat guldkorn af ärters storlek. Rent guld har vackert gul färg och stor benägenhet att kristallisera (i reguliära systemet). Dess egentliga vigt uppgår till 19,5. Guld är i hög grad smidigt och kan uthamras till tunnaste blad. Bladguld har en tjocklek af 1/6000 mm., men guld skall kunna uthamras till blad af blott hälften denna tjocklek. Guld leder elektricitet lika väl som koppar, men sämre än silfver, och smälter vid omkring 1,200° under stark utvidgning. Vid stelnandet sammandrager sig guldet mycket starkt, hvarför guldföremål icke kunna gjutas. Hvarken vid vanlig temperatur eller vid upphettning förenas guld med syre, och det angripes icke häller i fuktig luft. Med klor och brom förenas guld mycket lätt och löses derför med lätthet i syreblandningar, som hålla fri klor, t. ex. i kungsvatten, en blandning af saltsyra och salpetersyra. Guldets atomvigt, som tecknas Au (af Lat. aureum, guld), är 196,7. Guld förenas i tvänne förhållanden med syre till Au₂O, guldoxidul, och Au₂O₃, guldoxid. Endast få syror gifva salter med dessa guldets oxider. Guldoxiden har i sjelfva verket mer karakteren af en syra än af en bas. Af guldets salter är kloriden, AuCl₃, vigtigast och erhålles i förening med klorväte vid afdunstning af en lösning af guld i kungsvatten. Denna sura guldklorid är AuCl₃ + HCl och bildar vackra citrongula nålar. Upphettas dessa, bortgår klorvätesyra, och den egentliga guldkloriden återstår i form af brunröda kristaller, hvilka vid starkare upphettning förlora klor och gifva guldklorur, Au₂Cl₂, som vid högre temperatur sönderdelas i guld och klor. Guldkloriden gifver med andra klormetaller ofta väl kristalliserande salter, bland hvilka natriumguldkloriden, AuCl₃ + NaCl + 2H₂O, bildar gula kristaller, som användas i fotografien. Med cyan bildar guld ganska beständiga föreningar. Dess frändskap till cyan är så stor, att bladguld löses vid lufttillträde i cyankalium. Dervid bildas ett dubbelsalt, kaliumguldcyanur, KCN + AuCN, ett färglöst salt, som begagnas vid galvanisk förgyllning. En märkvärdig guldförening är knallguld, som erhålles då ammoniak blandas med en lösning af