mindre hastigt, med eller utan föregående prodromer af mattighet, olust, hufvudvärk m. m., börjas med en fross-skakning, hastig stegring af temperaturen till 39-40° C., freqvent puls, 120 i minuten, liflig rodnad i ansigtet och ögonen, som få ett glasartadt utseende, häftig hufvudvärk, värk i korsryggen och i lederna, appetitlöshet, äckel och kräkningar, tryckning i maggropen, modlöshet och förtviflan, yttersta oro, belagd och svullen tunga samt svullet, hvitaktigt tandkött. Egendomligt är, att de flesta patienter redan i början af sjukdomen, stundom före dess utbrott, sprida en olidlig stank omkring sig. Urinen visar spår af ägghvita, är sparsam, stundom alldeles felande; förstoppning är vanlig, blodigt diarré sällsynt. Hjerta och lungor angripas ej, icke häller mjelten, som sällan visar förstoring. Detta stadium är ganska kort. Stundom redan vid slutet af första dagen, oftare på 2:dra-4:de dagen, sjunker kroppstemperaturen tämligen hastigt till det normala, stundom under utbrott af en kritisk svett; pulsens hastighet aftager, och patienten känner nu i andra stadiet en så betydlig lindring, att han tror sig vara frisk. Tyvärr blifva hans förhoppningar snart gäckade, ty nu inställer sig, vanligen på 3:dje eller 4:de dygnet, en svår gulsot, inledande det tredje stadiet. Den gula färgen uppträder vanligen först på ögonens sclerotica, sedan öfver hela huden och antager ofta en dragning åt mahognybrunt. Gulsoten saknas endast i mycket lindriga eller i hastigt dödande fall, vid hvilka den ej hinner utveckla sig. I detta stadium inställa sig äfven tecken till blodets upplösning, nämligen blödningar genom alla kroppens öppningar, ofta äfven på fria ytor och i inre organ. Vanligast äro magblödningar, hvilka gifva sig tillkänna såväl genom blodkräkningar som genom blodigt diarré. Dessutom har man i olika epidemier funnit åtskilliga olika hudutslag, såsom roseola, urticaria, erysipelas, pustulöst och koppartadt utslag, äfvensom miliaria alba och herpes labialis. Blodig urin antyder blödning i njurarna. Blodet är ofta mörkt, flytande, hållande gallfärgämne och urinämne. De röda blodkulorna äro vanligen förstörda. Oaktadt man funnit svampar i blodet, har man ännu icke kunnat finna någon sådan för gula febern egendomlig. Temperatur och puls stiga åter i detta stadium. Den sjuke ligger slö och apatisk, utan aning om den fara, i hvilken han sväfvar, dock vanligen med bibehållet medvetande ända till dödsminuten. Endast sällan inställa sig delirier, coma och konvulsioner. Stundom visa sig metastatiska inflammationshärdar i form af bölder, körtelsvullnader, påssjuka, muskelabscesser o. d. Ett tillfrisknande från tredje stadiet, i synnerhet sedan blödningar inställt sig, är ganska sällsynt. Efter döden inställer sig likstelhet mycket snart. Obduktionen visar vanligen en massa blödningar uti inre organ, betydlig fettdegeneration af lefvern, stundom äfven af hjertmuskeln, ansvällning af njurarna, men endast undantagsvis af mjelten, blodutådringar och ytliga sår på magens och tarmkanalens slemhinna samt deras innehåll svartaktigt af upplöst blod. Om icke gula febern vore så skarpt geografiskt begränsad, skulle den lätt kunna förvexlas med några andra sjukdomar, såsom i synnerhet akut gul lefveratrofi, biliös remittent malariafeber (i Ostindien), typhus recurrens och biliös tyfoidfeber, icterus gravis och fosforförgiftning. -- Prognosen är i gula febern dålig, i synnerhet för dem, som icke äro födda i ett hett klimat eller nog vana dervid. De i Europa utbrutna epidemierna hafva nästan varit svårast. Så insjuknade i Sevilla utaf 80,000 innevånare ända till 76,000 och i Gibraltar blefvo vid en epidemi af dess 9,000 innevånare endast 28 förskonade från sjukdomen. Dödligheten varierar i olika epidemier mellan 15 och 75 proc. Behandlingen af gula febern måste framför allt rikta sig på medel att förekomma dess utbrott och spridning och att vakta de enskilda individerna för smittan. Hufvudmedlen äro derför att ombord å fartyg iakttaga den största renlighet genom tillräcklig ventilation samt utpumpning och desinfektion af kölrummet samt att undvika öfverfyllnad med manskap eller passagerare. Å hamnplatser bör äfven iakttagas den största renlighet; lossningsplatser böra ligga långt från bostäder och hållas väl rena. Från smittad ort kommande fartyg måste underkastas sträng karantän och kraftig desinfektion af både skepp, besättning och last. Vid utbruten epidemi måste den största måtta i mat och dryck iakttagas. Bäst är att flytta från orten. Mot utbruten sjukdom har man försökt antiparasitära medel, såsom kina, karbolsyra, salicylsyra och benzoësyra. Af dessa medel synes salicylsyran haft mesta verkan. F. B. Gula floden. Se Hoangho. Gula fläcken (Lat. macula lutea), anat., ett i ögats bakre pol i näthinnan befintligt litet ställe, som skimrar gult, mera märkbart på lik än på lefvande personer. Detta ställe eller denna fläck är emellertid af allra största betydenhet för synen, ty just der är punkten för det tydliga seendet. Utanför gula fläcken blir synen ofullständig och detta desto mera, ju längre bort ifrån densamma bilden af det sedda föremålet faller. Derför ställas i normala fall ögonaxlarna alltid så, att bilden träffar den gula fläcken. I anatomiskt hänseende är denna fläck olika de öfriga delarna af näthinnan deruti att endast de allra ädlaste elementen af näthinneväfnaden, de på hvilka bildens uppfattande beror, der finnas hopade. Rsr. Gula färger, tekn. Till gula målarefärger användas förnämligast kromsyrade salter af bly, barium, zink (kromgult, köln-gult, barytgult, zinkgult), vidare svafvel-föreningar af kadmium (jaune brillant, cadmiumgult) och arsenik (auripigment, kungsgult, rauschgelb) samt föreningar af bly (mengel, kasselgult, massicot), antimon (neapelgult) m. m. I motsats till dessa ämnen, som i allmänhet äro konstprodukter, är den äfven såsom målarefärg begagnade gulockran ett naturligt mineral, ehuru äfven den kan på artificiel väg framställas. Till gula färger på porslin och glas användas utom en del af de redan nämnda äfven oxiderna af jern, uran, titan m. m. Såsom gula aqvarellfärger begagnas gummigutta, kadmiumgult, neapelgult, kromgult m. fl. Vid färgning och tryckning af tyger användas