- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
231-232

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

period en nära öfverensstämmelse mellan guldsmedskonstens alster och den samtida arkitekturen, hvars hufvudformer, kolonner och rundbågar, ofta återfinnas jämväl å tidens guld- och silfverarbeten, liksom naturligtvis i ännu högre grad dess ornamentik, med det konventionella löfverket och de gängse djurmotiven. Det romanska tidehvarfvet är jämväl den vesterländska gropemaljens blomstringstid. Bland romanska guldsmedsarbeten i svenska samlingar må jämte åtskilliga smycken nämnas altarframstycket från Broddetorp i Vestergötland, relikskrin och krucifix i Statens historiska museum. -- Ännu efter det gotikens former på arkitekturens område fullständigt blifvit de herskande, bibehöllo guld- och silfverarbetena den senromanska stilens, eller den s. k. öfvergångsstilens, prydliga och värdiga drag. Förmodligen ville tidens guldsmeder ej kassera sina äldre stämplar och gjutformar, innan dessa blifvit atnötta. Omkr. år 1300 hade dock gotiken trängt fullständigt igenom med sitt rosverk, sina korsblommor och sitt krusiga löfverk. Efter hand göra sig här de rent arkitektoniska formerna alltmera gällande, och i guld och silfver efterbildas hela stenkonstruktioner: relikskrin, monstranser o. d. i form af byggnader, med sträfpelare och sträfbågar, spetsbågar och fialer, en uppfattning, hvarigenom både tvång lägges på materialet och det plastiska elementet lider afbräck. Det är under gotikens period, som ett särskildt borgarestånd börjar uppkomma, och jämväl guldsmederna, som nu ej längre tillhöra det andliga ståndet, förena sig i slutna korporationer, de s. k. ämbetena eller skråna. Bland guld- och silfverarbeten i svenska samlingar från medeltidens senare och sista del kunna jämte många kyrkliga kärl och redskap: kalkar, monstranser och relikgömmor, i Statens hist. museum, nämnas föremålen i det s. k. Dunefyndet från Gotland, bestående af skålar, fat, smycken m. m. i samma museum, det dyrbara s. k. Motalasmycket, i samma museum, Engsöbägaren, en bägare och en monstrans, tillhöriga grefve Douglas, den förra med Trolle- och Gyllenstiernevapnen, o. s. v. Medeltidens guldsmedsverkstäder blefvo mångenstädes, särskildt uti Italien, plantskolor för den högre konsten och för den gryende renaissancen. Bland den tidiga renaissancens konstnärer voro flere från början sjelfva guldsmeder, eller hade de gått i lära hos sådana. Så var fallet t. ex. med Lorenzo Ghiberti, så med Ant. Pollaiuolo, så med Andrea Verrocchio, Lionardo da Vincis lärare, och många andra. Ur 1400-talets guldsmedskonst framgick äfven kopparstickets i så många afseenden betydelsefulla teknik, och dess uppfinning tillskrefs länge den florentinske guldsmeden Tommaso da Finiguerra. Flere af de äldsta kopparstickarna voro i sjelfva verket guldsmeder. Under renaissancen lösgör sig guldsmedskonsten från arkitekturens tvång och upptager en från antiken härstammande ornering af stiliserade växt- och djurformer, hvartill kommer en flitig användning af menniskofiguren som dekorationsmotiv. En stor omvexling råder i materialets behandling, och utom de ädla metallerna användas ädelstenar och halfädelstenar, såsom agat, onyx, jaspis, lapis lazuli och bergkristall, men derjämte elfenben, snäckor (s. k. Nautiluspokaler), strutsägg, kokosnötskal o. d. På den tekniska fulländningen och materialets prakt lägges lika mycken vigt som på totalformernas ädelhet samt dekorationens fyndighet, elegans och rikedom. Denna period är guldsmedskonstens blomstringstid. Den mest framstående platsen intog till en början Italien, och bland italienska guldsmeder har Benvenuto Cellini (1500-71) vunnit verldsrykte. Många andra utmärkta idkare af hans konst äro dock kända, ehuru traditionen tillskrifvit honom ensam en stor del af de mera anmärkningsvärda arbetena på den finare metallindustriens område. En flödande uppfinning, som sammansmälter hågkomsterna från en tidigare konstperiod med omedelbara naturiakttagelser, en rik anordning och ett gediget utförande känneteckna hans verk, bland hvilka det berömda saltkaret i kejserliga skattkammaren i Wien intager ett framstående rum. Den Benvenuto Cellini tillskrifna Karl IX:s rustning i Svenska lifrustkarnmaren är troligen ett något yngre arbete. Möjligen är detsamma förhållandet med den berömda Skoklosterskölden ("kejsar Karl V:s"), som likaledes plägar tillskrifvas Cellini. -- De italienska guldsmederna, bland dem personligen Cellini, utöfvade i början af 1500-talet ett starkt inflytande på den franska guldsmedskonsten. Mot århundradets midt gjorde sig dock en sjelfständig uppfattning gällande (Style Henri II), karakteriserad bl. a. genom användandet af vapenmärken, sammanbundna initialer (monogram) och sinnebilder. Emalj nyttjades gerna, der som uti Italien. Af betydelse för guldsmedskonsten voro äfven dess intima beröring med den samtida skulpturen och den inverkan, som utöfvades på den samma af framstående mönstertecknare, sådana som Jacques Androuet Ducerceau, Étienne Delaulne, Pierre Woëriot samt senare J. Collaert, hvilkas teckningar medelst kopparstickets hjelp mångfaldigades och spredos i stort antal. Mot slutet af 1500-talet förlorade det franska guldsmidet sin renaissancekarakter; formerna blefvo tyngre, diamanter, perlor och ädelstenar kommo allt mer i bruk, de finare arbetssätten, såsom drifning, ciselering och emaljering trängdes derigenom i bakgrunden, och det materiella värdet blef en hufvudsak. -- I spetsen för de konstnärer, hvilka fruktbärande inverkade på den tyska konstslöjden stod ingen ringare man än stormästaren Hans Holbein d. y., af hvars hand man eger en mängd teckningar till konstslöjdalster af flere slag, särskildt till rikare guldsmedsarbeten. Bland de tyske konstnärerna på 1500-talet egnade de s. k. småmästarna ("die kleinmeister") både som tecknare och kopparstickare en synnerlig omsorg åt mönsterkomposition och inverkade sålunda på konstslöjden. Såsom de, hvilka kraftigt bidrogo till utvecklingen af en egendomlig tysk renaissancestil både på guldsmedskonstens, träsnideriets och keramikens områden, må framhållas H. Aldegrever, H. S. Beham, P. Flötner och Virgil Solis utom många andra. Den berömdaste representanten för det tyska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 10 02:10:39 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free