vikingaskepp, hvilken 1882 förärades konungen och drottningen såsom silfverbröllopsgåfva, och hvilken är utförd i Stockholm efter ritning af M. Isseus och med figurmodeller af J. Börjeson, samt den af samma personer komponerade borduppsats med figurer, hvilken 1881 förärades kronprinsen och kronprinsessan såsom bröllopsgåfva. -- Hvad slutligen beträffar Österlandets guldsmedskonst, har denna, synnerligen i Persien och i olika delar af Indien, nått en hög grad af fulländning. Kaschmir är bekant för sina delvis förgyllda silfverarbeten med sjalmönster samt sin gulddamascering, s. k. kuftarbeten, Katsj i provinsen Bombaj för drifna arbeten, Bidar för damascering i silfver, s. k. bidri-arbete. Madras är likaledes en hufvudort för det indiska guldsmidet, som i arbetets finhet, precision och prakt kan anses oöfverträifligt. Beundransvärda äro de emaljerade arbetena samt de, i hvilka tvänne olika metaller samverka till frambringandet af en konstnärlig effekt. De senare årtiondenas verldsutställningar och konstindustrimuseernas samlingar hafva haft eller hafva att uppvisa prof på det österländska konstsinnets förmåga i detta afseende. Upk. Guldsteklar, Chrysidae, zool., en grupp bland de med stickande gadd försedda steklarna (Hymenoptera aculeata). Båda könen hafva 13-ledade, brutna antenner, fästa straxt ofvan munnen; bakkroppen är nästan oskaftad, hos hannen försedd med 4-5, hos honan med blott 3-4 tydliga segment, enär de sista äro liksom i en kikare inskjutna i de framför sittande. Kroppen är medelstor, hård, metallglänsande och hoprullbar. Deras larver lefva parasitiskt hos andra steklar, i synnerhet murbin. Slägtet Chrysis har 21 skandinaviska arter, hvilka utmärka sig genom kroppsdelarnas metallglans i guldgult, blått, grönt eller kopparrödt. Ett par arter äro tämligen allmänna. De uppehålla sig på solbelysta väggar eller plank, flyga snabbt och kunna häftigt stickas. O. T. S. Guldsvafvel, kem., benämning på antimonsvafla. Se Antimon. Guldtopp, Nord. mytol., hette Hemdalls häst. Namnet betyder den gullmanige. Th. W. Guldveg ("Guldets ström"), Nord. mytol., är en personifikation af guldet. Myten om henne är i högst ofullständigt skick bevarad åt efterverlden. Af framställningen i Valospå tyckes det, att G. stått i nära förbindelse med åsarna, samt att vanerna genomborrat henne med spjut och brändt henne i Valhall. "Tre gånger brände de den tre gånger födda, ofta och osällan; dock hon än lefver." Gudarna rådslogo, om de skulle lida skadan eller utkräfva hämd. Det senare beslutes; Oden slungar sitt spjut, och den första strid i verlden, kampen mellan åsar och vaner, eger rum. Dermed tyckes myten framställa guldets luttring i elden och bearbetning såsom ett mord samt angifva vanerna såsom upphofsmän dertill. När guldtörsten kom i verlden, försvann guldåldern, och sedan dess rasar kriget på jorden. Th. W. Guldvigt. De vigter, som förr allmänt användes vid handel med guld, voro troiskaass. I Sverige begagnades derjämte 1 lödig mark = 16 lod = 64 dukater (l. qvintin) = 4,637 75/121 ass = 52 ort 41,4 korn (ungefär) = 222,8 g.; men 1836 stadgades, att "all vägning vid myntet skulle ske efter skålpund viktualievigt och dess hundradelar". I k. förordn. om mått och vigt d. 22 Nov. 1878 föreskrifves, att vid handel med guld, silfver, platina, äkta perlor och ädla stenar skola precisionsvågar och precisionsvigter användas, som äro justerade enligt det vigtsystem, som i nämnda förordning påbjudes. K. L. Guldåldern kallas den sköna och lyckliga tid, med hvilken många folks religionsläror och myter låta menniskoslägtets historia börja. Indernas Vedas, persernas Zendavesta, grekernas och romarnas gudasagor tala om en tid, då menniskorna stodo gudomen närmare, än de någonsin sedermera gjort, och lefde i fred sins emellan och med hela naturen. De grekiske skalderna och efter dem de romerske betecknade denna menniskoslägtets första, lyckliga period såsom Kronos' (Saturnus') tidsålder, under hvilken menniskorna ännu lefde i oskuld och hemtade sin näring ej af djurens kött, utan blott af växtrikets alster. Jorden säges då hafva gifvit dem i öfverflöd och sjelfmant (utan tungt arbete) hvad de behöfde. Det heter vidare, att menniskorna aldrig åldrades eller blefvo skröpliga, att deras död blott var ett stilla inslumrande utan smärta, och att de efter sin död blefvo jordens skyddsandar (demoner). Sådana skildringar af guldåldern gifva Hesiodos, Aratos, Virgilius, Ovidius m. fl. På guldåldern låta de följa -- i gradvis tilltagande försämring -- en silfver-, en koppar- och en jernålder. Enligt 1 Mosebok satte Gud det första menniskoparet, Adam och Eva, i en trädgård och anvisade det trädens frukter till näring, endast undantagande "kunskapens träd på godt och ondt". I trädgården lefde detta menniskopar en kort tid i ett tillstånd af barnslig oskuld och lycklig okunnighet om det onda, men genom öfverträdelse af det gudomliga förbudet att äta af "kunskapens träd" kommo Adam och Eva ur detta sorgfria barndomstillstånd och inträdde i ett tillstånd af sjelfmedveten verksamhet, men äfven af synd och lidande. Hebreernas religiösa verldsåskådning förlade den egentliga "guldåldern" till framtiden, till den stundande messianska tidsåldern, i hvilken oskuld, lycksalighet och frid åter skulle råda, likasom fordom i Edens trädgård, och "vargen och lammet gå tillsamman". Inom de kristna hufvudkyrkorna har mensklighetens urtillstånd, sådant det framställes i den bibliska berättelsen, uppfattats såsom ett tillstånd af ursprunglig helighet och rättfärdighet. Dessa voro, enligt den katolska läran, öfvernaturliga nådegåfvor; enligt den lutherska en ursprunglig menniskonaturens fullkomlighet, hvilken genom syndafallet förlorades. Den "Nya kyrkan" antager -- i enlighet med Svedenborgs symboliska tolkning af den bibliska berättelsen -- en verklig, genom flere slägtled fortgående guldålder i början af menniskoslägtets utveckling -- en "första församling", hvilkens medlemmar lefde ett himmelskt lif genom att omedelbart mottaga kärlek