Gullivers resor, den svenska titeln på den engelske författaren J. Swifts satirisk-komiska berättelse Travels of Lemuel Gulliver (1727). Gullmaren. Se Gullmarsfjorden. Gullmarsberg, egendom i Skredsviks socken, Göteborgs och Bohus län, vid Gullmarsvik, en bukt af Gullmarsfjorden. 2 mtl. Taxeringsvärde omkr. 70,000 kr. Egendomen tillhör Gustafsbergs barnhusinrättning vid Uddevalla. Gullmarsfjorden l. Gullmaren, vik af Kattegatt på bohuslänska kusten, framträngande mellan Lysekil och Fiskebäckskil omkr. 30 km. i nordöstlig riktning, omgifven af halföarna Stångenäs och Bokenäs. Innerst delar sig den vackra fjorden i den nordliga Färlekilen och den nordöstliga Saltkällefjorden, i hvilken Qvistrums-elfven mynnar ut nära egendomen Saltkällan. Gullspangs-elfven, den korta å, som förenar sjön Skagern med Vänern samt utgör gräns mellan Värmlands och Skaraborgs lan. Nora-Karlskoga jernväg går öfver elfven vid det Bofors-Gullspångs aktiebolag tillhöriga Gullspångs bruk. Gulo. Se Järf. Gulockra, miner., en jordformig varietet af gult jernoxidhydrat, som träffas på Harz, i Bajern, Ryssland o. s. v. och nyttjas som gul målarefärg, köllerfärg, eller, efter lindrig glödgning, som rödfärg. P. T. C. Gulosen l. Buviksfjorden, en omkr. 20 km. lång arm af Orkedalsfjorden, straxt söder om Trondhjem. Der hafva Gula och Buvikselfven sina utlopp. Vissa somrar är der ett ganska betydligt sillfiske. O. A. Ö. Gulsippa. Se Anemone. Gulsot (Lat. Icterus)., med., är icke en sjelfständig sjukdom, utan blott ett symtom, tillhörande flere olika sjukdomar. Den består i en vanligen utbredd gulfärgning af huden och ögonens conjunctivae, gulbrun urin (som vid skakning sätter ett gulfärgadt skum), merendels långsam puls och hårda, hvitgrå exkrement. Med afseende på sättet för gulsotens uppkomst har man uppställt tvänne slag af icterus nämligen hepatogen, som uppstår genom hinder för gallans exkretion ur lefvern, då gallan, i stället för att flyta ut genom gallgångarna, pressas in i blodet, och hematogen, då gallfärgämne bildas i blodet, sannolikt genom förvandling af de röda blodkulornas färgämne. Den förra formen är den vanligare och kan framkallas genom en mängd olika orsaker, som verka en tilltäppning af finare eller gröfre gallgångar. De förnämsta af dessa orsaker äro: katarr i gallgångarna, oftast i sammanhang med katarr i duodenum, då vanligen den stora hufvudgallgångens mynning vid tarmen tillstoppas af en slempropp; inkilning af en främmande kropp i gallgångar, såsom gallsten eller parasiter; tillslutning af gallgångar genom tryck utifrån af tumörer inuti lefvern (t. ex. kräfta), eller utom lefvern, såsom ärrbildningar, svullna lymfkörtlar, kräftknölar, eller förändringar i lefverväfnaden, såsom abscess, fettlefver, akut gul atrofi, och slutligen genom hjertsjukdomar, nevroser m. m. och minskadt tryck i lefverblodkärlen. Ännu är man icke fullt på det klara med den hematogena icterus, hvilken man antager uppstå i åtskilliga intoxikationssjukdomar, genom eter, kloroform, kloral, ormbett, pyemi, puerperalfeber, samt vid sinnesrörelser, hos späda barn (icterus neonatorum) och stundom efter inre blödningar. Osäker är man äfven till hvilken hufvudform man skall hänföra den gulsot, som ofta uppträder i sammanhang med febrar, såsom tyfus, febris recurrens, febris intermittens, ros och lunginflammation. -- Utom de redan nämnda symtomen af gulsot finner man allmän nedstämning, stundom färgade sekret (svett och mjölk), stundom inverkan på synen, så att föremålen synas gula (xantopsi), klåda i huden, blekgula fläckar på ögonlocken eller andra hudställen (xanthelasma). Då icterus qvarstår vid döden, äro de flesta inre organen och vätskorna gulfärgade. Det gifves således dels lindriga, ofarliga, lätt öfvergående former af gulsot, såsom den katarrala och icterus neonatorum, dels svåra former, i allmänhet sammanfattade under benämningen icterus gravis. Dit höra de, som bero på tumörer och djupare lefverlidanden, äfvensom de flesta former af den hematogena icterus och framför allt de, som framkallas genom gula febern. Gulsotens behandling är lika mångfaldig som dess orsaker. F. B. Gulsparf. Se Emberiza. Gultrast. Se Gyllingslägtet. Gulträ. Se Gulholz. Gulärlan, Motacilla flava, zool., hör till ärlornas familj inom ordningen tättingar. Hannen har hufvudet ofvan och halfva halsryggen askblå samt andra öfre delar olivgröna; öfver ögat går ett hvitt och framom detsamma ett svart streck; halsen är hvit, öfriga undre delar deremot klart gula, vingpennorna mörkbruna, kantade med grått eller gulaktigt och med två blekgula tvärband; stjerten är svart, med de trenne yttersta pennparen mer eller mindre hvita. Baktåns klo är föga böjd och kroppslängden 165 mm., hvaraf stjerten 72 mm. Honan har mattare färger, ofvan inblandade med grått och brunt. I vårt lands norra delar varierar denna fogel i fråga om hufvudet, som ofvan är svart eller svartgrått. -- Gulärlan häckar allmänt öfver hela Sverige. Hon kommer dit i midten af April och flyttar bort i början af Oktober. Om våren ser man henne följa plogen åt eller spatsera på ängarna; derefter träffas hon på fuktiga ängar, betesmarker m. m., der hon flitigt löper omkring för att fånga sin af insekter och larver bestående föda. C. R. S. 1. Gumaelius, Gustaf Vilhelm, prest, skald, läroboksförfattare och kommunalman, föddes d. 5 Maj 1789 på Taxinge i Lids socken, Södermanlands län, och tillhörde en gammal småländsk slägt, som tagit namn efter gården Gummarp i Torskinge socken, Jönköpings län. G. blef student i Upsala 1808, filos. magister 1815, docent i grekiska 1818, e. o. adjunkt i filosofi 1825 och lektor i samma ämne i Strengnäs 1828. Sedan han 1832 tagit presterlig ordination, utnämndes han s. å. till kyrkoherde i Viby och Tångeråsa i Nerike, blef kontraktsprost i Edsbergs kontrakt 1839, erhöll 1853 transport till