berlin-tidningen "Nationalzeitung" och räknas f. n. till de bästa tyska musikkritikerna. I bokform har han utgifvit Musikalische charakterbilder (1869), Richard Wagner und dessen bühnenfestspiel (1873) och Neue musikalische charakterbilder (1876). A. L. Gumri. Se Alexandropol. Gumse. Se Fårslägtet. Gundamuk. Se Gandamak. Gundersen, Laura Sofie Coucheron, född Svendsen, norsk skådespelerska, född i Bergen d. 27 Maj 1833, blef 1849 chorsångerska vid Kristiania teater och debuterade d. 8 Jan. 1850, med stor framgång, såsom Regisse i "Svend Dyrings hus" samt har sedan dess alltjämt häfdat sin rang som den norska scenens främsta konstnärinna. Hennes begåfning hänvisar henne närmast till tragedien. Öfver de flesta dithörande roler har hon förstått att sprida ett skimmer af sann poesi och idealism, hvilket jämte ett behagligt yttre, en vacker plastik och en klangfull stämma gjort henne till en af den norska konstnärsverldens skönaste uppenbarelser. 1864 ingick hon äktenskap med Sigvard Gundersen (f. 1842), hvilken sedan 1862 tillhört Kristiania teater och är en framstående karaktersskådespelare. O. A. Ö. Gundikar. Se Burgund 1. Gundling. 1. Nikolaus Hieronymus G., tysk lärd, f. 1671, d. 1729, blef 1706 professor i filosofi och 1708 professor i vältalighet samt i natur- och folkrätt. Han författade en mängd historiska och juridiska arbeten. -- 2. Jakob Paul von G., friherre, den föregåendes broder, historiker, f. 1673, d. 1731, blef 1705 professor vid Ritterakademie i Berlin och sedermera historiograf. Han var en medlem af Fredrik Vilhelm I:s bekanta "tobakskollegium" och begrofs, till följd af sin böjelse för dryckenskap, i ett vinfat i Bornstädt. G. är med tillbörlig satir behandlad i V. F. Palmblads novell "En grenadiers profpredikan", i hvilken han är en bland hufvudpersonerna. Gundobad. Se Burgund 1. Gundulitsch, Ivan (äfven Giovanni Gondola), serbisk skald, föddes 1588 i Ragusa, i hvilken republik han redan vid unga år beklädde höga ämbeten, och der han dog 1638. G. är den mest berömde bland de äldre diktarna på serbiskt tungomål och är slavernas förste dramatiske skriftställare. Han största arbete är eposet Osmaniderna (1626; senaste upplaga 1854), i hvilket han besjunger Osman II:s och polackernas bragder i 1621 års krig. En stor del af hans dikter och dramer, i hvilka han ofta sjelf uppträdde på Ragusas teater -- den första ordentliga slaviska skådeplatsen --, gick förlorad vid en jordbäfning och en eldsvåda Ragusa 1667. Gungfly, det öfre, af hopfiltade växtrötter och delvis lefvande mossor (Sphagnum m. fl.) bestående lagret af mycket vattendränkta mossar och kärr, hvilkas inre eller undre del utgöres af visserligen mera förmultnad, men betydligt lös och vatteriblandad torf- eller dymassa, till följd hvaraf detta öfre, mera sammanhålliga täcke företer en böljande eller gungande rörelse, då man stiger på detsamma, eller gifver efter för hvarje steg, som derpå tages. Sådan mark är vanligen "bottenlös" och kan derför ofta vara osäker att passera; brister ytan, nedsjunker man i den undre lösa massan. Gungfly benämnes stundom äfven sjelfva den mosse eller del af mosse, der förhållandet är det ofvan anförda. E. E. Gungl, Joseph, ungersk tonsättare, f. 1810, blef, sedan han med flere kapell gjort konstresor (bl. a. till Amerika), 1850 k. musikdirektör, öfvertog 1858 militärkapellet vid 23:dje infanteriregementet i Brünn, lefde sedan 1864 i München och flyttade 1876 till Frankfurt a. M. Hans spirituella och melodiska danskompositioner åtnjuta en utomordentlig popularitet. 1871 gästade G. Hasselbacken i Stockholm med en orkester. A. L. Gungne ("gungande", "svängande"), Nord. mytol., Odens berömda spjut, som aldrig förfelade sitt mål. Det var förfärdigadt af dvärgen Ivaldes söner, och på dess udd voro runor inristade. Th. W. Gunhild. Se Gunnhild. Gunlöd l. Gunlad. Se Gunnlad. Gunlög. Se Gunnlög. Gunn (Isl. Gunnr l. Guðr), Nord. mytol., en af de valkyrior, som Oden utsände i striden för att kora de kämpar han ville kalla till sig i Valhall. Namnet förekommer äfven appellativt och betyder strid. Th. W. Gunnar, Gjukes son, en af hufvudpersonerna i Eddans hjeltesånger och Valsungasagan. Han fick af sin moder Grimhild det rådet att fria till Brynhild, Budles dotter. Budle hade intet deremot, men saken öfverlemnades åt Brynhilds eget val. Omkring hennes sal brann en fladdrande låga, och hon hade lofvat att icke äkta någon annan än den, som kunde rida genom lågan. Men när G. dref sin häst Gote mot elden, ryggade han tillbaka. Sigurd Fåfnesbane lånade då G. sin häst, Grane. men hästen rörde sig ej ur fläcken. Sigurd och G. måste då vexla gestalt, och Sigurd red derefter genom elden och höll i G:s skepnad bröllop med Brynhild. När detta svek blifvit upptäckt, eggades G. af Brynhild att dräpa Sigurd. Efter Sigurds död beröfvade sig Brynhild sjelf lifvet, och hennes make sökte förgäfves att hindra hennes uppsåt. Derefter friade G. till Oddrun, Brynhilds och Atles syster, men fick afslag af Atle. Han äktade sedan Glömvar. Hon varnade honom att företaga färden till Atle, hvarvid han blef svekfullt öfverfallen och afdagatagen genom att kastas i en ormgrop. Der slog han sin harpa, så att alla ormarna söfdes, utom en enda, som borrade sig in till kämpens hjerta. Enligt en uppgift var den dödande ormen egentligen Atles moder, som antagit denna skepnad. -- En dikt, Gunnarslagr (Gunnars sång i ormgropen), fullkomligt hållen i eddaqvädenas stil, antogs förr vara ett äkta fornqväde, men är numera bevisad vara skrifven af en lärd isländsk prest, Gunnar Pålsson (d. 1793). Jfr Gjukungar och Gudrun. Th. W. Gunnar Håmundsson, från Hliðarendi, en af hufvudpersonerna i Njåls saga, framstående