tillflyktsort i Lybeck, men först efter 8 månaders vistelse i denna stad fick han tillfälle att åter begifva sig till fosterlandet. Han landsteg på Stensö udde, söder om Kalmar, d. 31 Maj 1520. Då var Kristian II ännu icke obestridt Sveriges herre: särskildt tillhörde rikets båda hufvudfästningar, Stockholm och Kalmar, ännu det fosterländska partiet. Men detta parti saknade gemensam ledning; och att någon allmännare anslutning till motståndet mot den danske inkräktaren icke var att hoppas, fick G. erfara redan i Kalmar och sedermera på sin väg derifrån genom Småland och Östergötland till mellersta Sverige. Efter sin ankomst till Södermanland fick han veta, att äfven Stockholm hade gifvit sig åt Kristian. Han höll sig nu en tid stilla på sin fädernegård Räfsnäs. Då han der nåddes af underrättelsen om Stockholms blodbad (Nov. 1520), beslöt han att genast sätta i verket den tanke han redan vid sin återkomst till fäderneslandet hade hyst: att begifva sig till Dalarna för att der väcka till lif motståndet mot det främmande väldet. Någon af de sista dagarna i November kom han dit, och då började den rad af vexlande äfventyr, hvaraf minnet fästs vid namnen Rankhyttan, Ornäs, Svärdsjö, Isala, Marnäs, Rättvik, Mora, Utmeland, Sälen, och hvarunder han, oupphörligt sviken i sitt hopp att kunna förmå bönderna till resning, jagades af fiendens utskickade och gång på gång var i fara att falla i deras händer, men städse räddades genom uppoffrande mäns och qvinnors trohet. Nya underrättelser om händelserna i Stockholm drefvo slutligen Morakarlarna att ändra tankar: de läto uppsöka G., som redan var på väg att lemna fosterlandet, och återföra honom till Mora, och i förening med utskickade från de närliggande socknarna utsago de honom der till "höfvitsman öfver Dalarna och meniga Sveriges rike" (Jan. 1521). Den fosterländska rörelse, som sålunda utgick ifrån Siljans-socknarna, och till hvilken snart det öfriga Dalarna slöt sig, utbredde sig med stor hastighet till de andra landskapen: vid slutet af April 1521 var G. herre öfver Dalarna, Gestrikland, Vestmanland och Nerike, dock med undantag af slotten; vid midsommartiden stod han utanför Stockholm, och i senare hälften af Augusti erkändes han af Götalandskapen, på en herredag i Vadstena, såsom Sveriges rikes höfvitsman. Samtidigt lemnade den af Kristian II insatta regeringen Sveriges område. Emellertid dröjde det ännu öfver 2 år, innan riket fullständigt var i G:s händer. Orsaken dertill låg i svårigheten att intaga de fasta slotten, då, till följd af brist på krigsöfvadt folk och dugligt belägringsmateriel, enda medlet att betvinga dem var uthungring; och med afseende på fästningarna vid hafvet kunde äfven detta medel användas först sedan G. i midten af 1522 erhållit understöd i fartyg från Lübeck. Ett år derefter intogos Stockholm (d. 20 Juni 1523) och Kalmar (d. 7 Juli s. å.), och i Okt. 1523 uppgåfvos de sista fästena i Finland. -- Såsom riksföreståndare hade G. ledt största delen af befrielsekriget; som konung afslöt han det. Till konung hade G. blifvit utsedd på riksdagen i Strengnäs d. 6 Juni 1523, och dermed hade den provisoriska nationella styrelse, som upprättats, då Sten Sture d. ä. ett halft århundrade förut utsågs till riksföreståndare, öfvergått till att blifva stadigvarande. Det gällde nu att göra den förändring, som dermed skett, till något annat och mera än ett ombyte af namn. Ett medel dertill fick konung G. i reformationen. Denna var väl långt ifrån endast ett medel för honom: hans klara och sunda förstånd insåg riktigheten af hennes grundsatser, och hans hjerta omfattade dem med trohet och styrka. Men på samma gång fann han i hennes konseqvenser en utväg att tillintetgöra en makt, som dittills varit ett af de största hindren för upprättandet af en stark fosterländsk styrelse, och att bereda denna styrelse medel att dels häfda rikets sjelfständighet utåt, dels främja dess utveckling i det inre. Han uppträdde ej häller såsom en agitator för de reformatoriska åsigterna eller såsom en förtryckare af de motsatta: han lät reformationens läror fritt spridas, tog deras förkunnare i beskydd och använde våld endast mot de försök, som gjordes att med väpnad makt upprätthålla katolicismens välde. Att han redan under sin regerings första år intog denna ställning berodde emellertid utan tvifvel på hans insigt deraf att det endast var inom den gamla kyrkan, som de penningemedel stodo att finna, hvilka voro nödiga för den nya styrelsens stadgande och ordnande. Hans första direkta slag emot henne bestod ock i genomdrifvandet af de beslut, som fattades på riksdagen i Vesterås 1527. Dessa beslut afsågo hufvudsakligen att ställa en del af det högre presterskapets inkomster till konungens förfogande. De tillämpades sedan så, att en stor del af de gods, från hvilka dessa inkomster härflöto, indrogos till kronan -- en åtgärd, som under senare delen af konung G:s regering utsträcktes äfven till annan kyrkans egendom. Genom besluten i Vesterås erkändes äfven konungen såsom kyrkans öfverhufvud i stället för påfven, och åtgärder från G:s senare tid syftade dertill att ordna den kyrkliga styrelsen efter samma grunder som den verldsliga. Med afseende på kyrkans lära gällde den 1527 stadgade grundsatsen att Guds ord skulle rent predikas, och för vinnande af kunskap deri hänvisades vid kyrkomötet i Örebro 1529 endast till den heliga skrift. Någon närmare bestämmelse gafs icke. I kyrkobruken gjordes först 1544 ändringar i protestantisk riktning. -- De kraf G. ställt på kyrkans egendom hade särskildt föranledts af nödvändigheten att trygga rikets oberoende af Lübeck, som genom det understöd det lemnat under befrielsekriget förvärfvat sig en stor penningefordran på svenska kronan och derjämte tilltvungit sig privilegier, som lade all Sveriges handel i dess hand. Sedan den förra blifvit betald, omintetgjorde konung G. det inflytande, som grundade sig på de senare, genom sitt deltagande i Grefvefejden (se d. o.), hvilken för alltid gjorde slut på den tyska Hansans välde öfver Sveriges handel och gaf uppslaget till dennas sjelfständiga utveckling. I denna strid uppträdde G. i förening med Kristian III af Danmark. Med anledning af de faror,