haf, skulle Sverige kunna beskatta innanlandens handel och dermed ersätta de materiella maktvilkor, som brusto det inom dess egna gränser. Denna s. k. östersjöpolitik var den ena af den store konungens ledande politiska tankar. Den andra, som äfven fick ett uttryck i det polska kriget, var sträfvandet att bringa århundradets stora religiösa frågor till lösning; ty detta krig återupptogs af G. A. i samma anda, som Karl IX begynt det, såsom en strid för protestantismen emot den allmänna katolska reaktionen, ej blott som en strid med Sigismund om Sveriges tron eller med Polen om Östersjölandskapen. Det innesluter derför tillika ett religiöst och ett verldshistoriskt moment. Ur det polska kriget bryter också protestantismens räddare, den verldshistoriske G. A., sin segerbana. I Livland och om Livland rörde sig det polska krigets första skede. Efter att 1617 hafva vunnit fast fot genom eröfringen af Pernau, gick G. A. 1621 med kärnan af den svenska hären öfver Östersjön. Då stod striden om Livlands hufvudstad, det tyska Riga, som, ehuru protestantiskt, höll fast vid det katolska Polen, derför att det slappa polska adelsväldet syntes mindre farligt för dess republikanska sjelfständighet och dess handelsfriheter än den uppväxande svenska militärmonarkien. Efter en månads belägring inryckte han som segrare i staden. Rigas belägring, en af den tidens märkligaste krigshändelser, fäste först en allmännare uppmärksamhet vid G. A.; han visade också der för första gången hela öfverlägsenheten af sin krigskonst. Så glänsande emellertid 1621 års fälttåg varit, så ringa blef resultatet af det följande årets, och en rad af vapenhvilor följde, till dess konungen 1625 åter gick öfver Östersjön och med eröfringen af Dorpt fullbordade Livlands lösryckande från Polen. Segern vid Wallhof i Kurland (Jan. 1626) var inseglet på Sveriges öfverlägsenhet i dessa trakter. Dünaflodens mynning var nu i dess hand liksom Nevas. Nästa mål, som vinkade, var eröfringen af Weichsels mynningsland, det vigtiga Preussen med Danzig, vid den tiden Östersjöns förnämsta handelsstad. Lyckades denna, kunde Sveriges östersjövälde betraktas som fast grundadt. Polen var då liksom Ryssland utestängdt från detta haf, och från Danzig kunde dess handel tullbeläggas liksom Litavens och Rysslands från Riga och Narva. Under fyra fälttåg, 1626-29, kämpade G. A. för att vinna detta mål, på samma gång som han från den preussiska krigsskådeplatsen uppmärksamt följde det trettioåriga krigets utveckling, beredd till ett uppträdande, när hans hjelp kräfdes, och i sjelfva verket redan indirekt deltagande i detsamma derigenom att han afledde Polens stridskrafter från Tyskland. Men Preussens och Danzigs eröfring uppnådde G. A. lika litet som Karl X Gustaf, när denne, en mansålder senare, återupptog samma planer. Emellertid är det preussiska kriget af största betydelse i G. A:s historia; det var förspelet till de glänsande fälttågen i Tyskland. G. A. stod i Preussen redan på tysk mark, och när det rätta afgörande ögonblicket till inblandning var inne, kunde denna derifrån med lätthet verkställas. Det första fälttåget, 1626, var utmärkt af stora framgångar. Pillau (i det kurfurstliga Ostpreussen) Elbing och Marienburg (i det polska Vestpreussen) m. fl. städer (inalles 17) eröfrades; befolkningen, uppfylld af protestantiska sympatier, kom med glädje det svenska väldet till möte. Men synnerligen vidsträckt derutöfver gingo aldrig de svenska eröfringarna. Blott en gång, 1628, trängde en svensk ströfkår öfver Preussens gräns in i det egentliga Polen; just på sjelfva gränslinien vann H. Wrangel 1629 segern vid Gurzno, som emellertid blef utan följder. Alla försök att med underhandling eller våld vinna Danzig misslyckades, och derpå, mer än på de polska härarnas uppträdande, strandade G. A:s försök att eröfra det vigtiga Weichsellandet. Kejserliga hjelptrupper kommo också, 1627 och 1629, till Polens bistånd (året 1629 en hel afdelning af Wallensteins här under befäl af den från Stralsunds belägring bortdragande fältmarskalken von Arnim). Å sin sida hade G. A. sändt hjelptrupper till Stralsunds undsättning under dess kamp mot Wallenstein. Från bägge sidor voro således steg tagna, genom hvilka det preussiska kriget skulle komma att öfvergå i det trettioåriga. När stilleståndet i Altmark (1629) ändtligen gaf G. A. fria händer, följde liksom af sig sjelf hans uppträdande i Tyskland. Allt det föregående i hans historia synes derefter blott som en förberedelse till detta. Sålunda visar G. A:s regering en kedja af krig, alltifrån hans uppstigande på tronen ända till dess han 1630 försvinner från fäderneslandet till den krigsskådeplats, från hvilken han aldrig mer skulle återvända dit. Har han sökt dessa krig? Har han, drifven af ärelystnad och stridslust, fört dem för krigets egen skull? Det finnes historieskrifvare, som tendensmässigt velat gifva denna färg åt sakerna, och som derefter bedömt G. A. Sjelf har han emellertid upprepade gånger uttalat sig härom, och det på det otvetydigaste sätt. För honom stod, som han en gång sade, såsom högsta mål "den lyckan och äran att fäderneslandet genom honom måtte blifva bragt ur det brusande och stormande krigets haf i den önskliga fridens hamn." Kriget kallade han "en rot till allt samhällsondt, ett syndastraff." Det var de förhållandens makt, i hvilka han var ställd, och öfver hvilka han ej var herre, som gjorde kriget för honom till en nödvändighet; den tid, i hvilken han lefde, kan man väl också säga, dref honom till eröfringspolitik. Att denna emellertid ej för G. A. var det väsentliga, visar klarast Sveriges inre utveckling under hans regering. Denna utveckling gifver midt under krigen täflan af ett storartadt odlingsarbete på alla kulturlifvets områden, visserligen, såsom alltid i Sveriges historia, ett samarbete af konung och folk, men på hvilket konungapersonligheten djupt trycker sin stämpel; ingen svensk konung har tryckt den djupare än G. A. Hvad som under den föregående tiden genom Gustaf I och Karl IX hade blifvit grundlagdt kom genom honom till afslutning. Lika mycket ingrep han sjelf såsom skapande nytt: han var "en såningsman på den framåtilande stridsvagnen."