Framstegen på statsrättens område betecknas deraf att den svenska ståndsriksdagen erhöll sina lagstadgade former genom riksdagsordningen 1617 och riddarhusordningen 1626. Alltigenom var G. A:s styrelse en samstyrelse med folket. Hvarje år, ofta mer än en gång om året, höllos riksdagar eller möten af annan art. Det svenska statsskickets anda var hos honom lefvande lag, och detta gifver honom rätt att blifva betraktad såsom typen för den svenske konungen, konungen med folket. Förvaltningen, såväl den centrala som den lokala, erhöll genom honom den beundransvärda organisation, som gjorde den till ett mönster för sin tid, hvilket sedan till vissa delar efterbildades i andra land, t. ex. i Danmark af Fredrik III, i Ryssland af Peter den store. Riksrådet samlades till en ständig rådskammare och blef, fördeladt på kollegier, medelpunkten för hela riksförvaltningen; den organisation, som återfinnes i 1634 års regeringsform fullkomligt utförd, erhöll nu sin grundläggning. Inom den lägre förvaltningen följde på det gamla ståthållare- och fogderegementet ett konseqvent genomfördt system genom fördelning i län och fögderier; civil och militär myndighet skildes åt. Skatteväsendet förenklades; i en rikshufvudbok sammanfördes utgifter och inkomster, hvarigenom en verklig statshushållning grundlades i Sverige. Lagskipningen reformerades genom den nya rättegångsordningen (1614) och upprättandet af hofrätterna (Svea hofrätt i Stockholm 1614, Åbo hofrätt 1623 och Dorpats 1629). Försvarsväsendet fick en ny organisation genom upprättandet af en stående här; det äldre indelningsverket ombildades; för fotfolket gjordes början till en ständig rotering. Karl XI byggde sedan vidare på denna grundval. För andlig odling sörjdes genom ett högre undervisningsväsende, som med ratta kunde betraktas såsom ett af de för sin tid bäst ordnade i Europa; Upsala universitet fick gåfvan af Vasahusets arfgods; i Dorpat grundades ett nytt för Östersjölanden; gymnasierna upprättades; skolväsendet ombildades. Sin varaktigaste frukt sköt G. A:s tid i dessa sträfvanden för andlig odling. På den materiella odlingens område var denna tid ej mindre epokgörande: landets naturliga näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig tillförne; en mångartad industri uppblomstrade, framförallt bergverksindustri, till hvars utveckling yrkesskickliga utländingar, i synnerhet valloner, på ett utmärkt sätt bidrogo. De 15 nyanlagda städerna, bl. a. Göteborg (1619), blefvo häfstänger för handelns uppblomstring. Men på detta område visade sig också en brist i tidens ekonomiska lagstiftning, särskildt den handelspolitiska. Sveriges oberoende i ekonomiskt afseende var konungens mål, och resultaten, som vunnos, voro, i trots af alla brister, ej att förakta. G. A: s blick gick på detta område, som på så många andra, öfver det närvarandes trånga gränser; en plats för Sverige i den stora verldshandeln och deltagandet i kolonisationen af de främmande verldsdelarna hägrade för honom. Första tanken på ett nytt Sverige i Nord-Amerika härrör från hans tid. Men utan skuggor är ej den lysande tafla, som G. A:s inre styrelse företer. De mest framträdande äro adelns växande öfvermakt i samhället och det hårda tryck, som skattebördor och utskrifningar öfvade på folkets massa. Detta senare var sådant, att G. A:s styrelse måste betraktas såsom en af de mest tryckande Sverige haft, och verkningarna deraf hafva gått vida utöfver hans egen tid. Hvad dervid kan sägas är blott det, att adelns öfvermakt ej var skapad af honom, utan att den uppvuxit i bredd med hela svenska utvecklingen, att offren, som kräfdes, följde af svårigheter, i sig sjelfva för stora för att på annat sätt besegras, samt att de kräfdes för de högsta mål, fosterlandet och menskligheten; genom samtidiga samhällsförbättringar satte han också folket i stånd att bära dem. Sjelf gick han i spetsen, den främste äfven i fråga om offren och offervilligheten. Den 12 Jan. 1628 gaf den svenska riksdagens hemliga utskott -- det första, om hvilket vår historia har att tala -- åt G. A. fullmakt att med Sveriges hela makt uppträda i det tyska kriget till värn för fosterland och trosförvandter. I Juni 1629 bekräftade riksdagen i sin helhet det fattade beslutet; ännu en gång blef det svenska folkets bifall till det stora företaget uttaladt af den riksdag (1630), vid hvilken G. A. bjöd sitt sista farväl åt fosterlandet. När de första besluten fattades, hade detta krig redan rasat i tio år; steg för steg hade det ryckt hela Tyskland med i sin hvirfvel; det hade då nått upp till stränderna af Östersjön och hotade derifrån Sverige med omedelbar fara. Ty det var tydligt för enhvar, som kastade en blick tillbaka på dess hela förlopp, att protestantismens tillvaro stod i fara. Hvarest den fanatiske kejsar Ferdinand II och hans bundsförvandt, katolska ligan, vunnit sina segrar, i Böhmen och i de kejserliga arflanden, der kriget utbrutit, eller i Syd-Tyskland, öfverallt hade den våldsammaste katolska restauration följt segern i spåren. Och med den religiösa friheten stod också den politiska och nationella i fara, ty i bredd med katolicismens våldsamma återställande hade också det habsburgska kejsarehuset utvecklat en öfvermakt, som hotade all sjelfständighet i verldsdelen. Detta tillsammans gjorde det trettioåriga kriget till icke blott ett inre tyskt, utan ett europeiskt krig: i den tyska protestantismen och det tyska riksfurstendömet var hela det öfriga Europas frihet hotad. Tidigt uppstodo också tankar på en intervention; G. A. utkastade redan 1624 planen till en allmän europeisk. Den blef i sitt utförande af vida mindre omfång och kom att utföras ej af G. A. sjelf, utan af Kristian IV af Danmark-Norge, hvilken emellertid, lemnad utan hjelp af sina bundsförvandter, England och Frankrike, besegrades och af Wallenstein jagades öfver till de danska öarna. Mecklenburgs gamla furstehus förjagades. Den allsmäktige kejserlige generalen begynte i Mecklenburg grunda ett välde för sig; han utnämndes till "Baltiska hafvets amiral", och en kejserlig-spansk flotta hotade uppstå vid Östersjön. Samtidigt rörde sig planer till en inre omstörtning i det tyska riket, hvarur ett