Kristina blef upphöjd till grefve af Vasaborg (se Vasaborg). -- G. A. ligger begrafven i Riddarholmskyrkan (Stockholm), der han året innan han gick ut i tyska kriget sjelf utsett sin graf. Hans staty är rest i Stockholm (1791, aftäckt 1796; modellerad af Larchevesque), Göteborg (1854; modellerad af Fogelberg) och Bremen (se Bremen sp. 1099 och 1100); en obelisk är till hans minne uppförd (1832) i Upsala. På Lützens slagfält utmärker en minnessten ("Schwedenstein"), i senare tid inhägnad och öfverbyggd med ett monument i gotisk stil, stället, der hjeltekonungen föll. En "lefvande minnesvård" öfver honom utgör den 1832 i sammanhang med högtidlighållandet af 200-årsdagen af Lützenslaget i Tyskland bildade "Gustaf Adolfsstiftelsen" (se d. o.). M. W. Såsom härförare var Gustaf Adolf af verldshistorisk betydelse. Han lade grunden till en ny krigskonst och skall i alla tider framstå såsom en af de största härförare, som funnits. Hans första omsorg var att ingjuta i sin här en god anda och att sålunda höja dess inre värde. Inflytandet af hans personlighet, den stränga ordning och krigstukt, som han städse viste upprätthålla, samt hans omsorger för soldatens bästa uträttade dervidlag undransvärda saker. De under hans tid ännu gällande grundsatserna för truppernas utrustning och uppställning till strid samt sjelfva stridssättet fann han alltför tunga och oviga, hvarför han upptog de af prins Moritz af Oranien under nederländska frihetskriget införda förbättringarna och fullkomnade dem så, att en helt ny krigskonst derigenom kan anses hafva tillkommit. Utrustningen och vapnen gjordes lättare och ändamålsenligare (särskildt genom införandet af färdiga patroner) vid såväl rytteri som fotfolk, och vid det senare vapenslaget ökades musketerarnas antal på bekostnad af pikenerarnas. Artilleriet gjordes vida rörligare än förr derigenom att små s. k. regementskanoner infördes, hvilka följde fotfolket under striden. I stället för de djupa massor, som ännu på G. A:s tid uppträdde på slagfälten, ställde han sina trupper på tunnare linier, nämligen fotfolket på 6 (i sjelfva striden till och med på blott 3) led, rytteriet på 3 led, hvarigenom trupperna med större fördel kunde bruka sina vapen. Fotfolket indelades i brigader på 1,000-2,000 man (den s. k. svenska brigaden, i hvilken musketerarna och pikenerarna verksamt understödde hvarandra) på två eller tre träffen (linier), med artilleriet framför fronten och rytteriet, fördeladt i sqvadroner på 200-400 man, äfvenledes vanligen på två träffen, på flyglarna. Rytteriet hade lärt sig att anfalla i fyrsprång i stället för i traf under ett gagnlöst skjutande, såsom flenden gjorde; fotfolket i förening med artilleriet utvecklade en för den tiden ovanligt liflig eld, och trupperna voro genomträngda af den bästa anda. Så hade stridssättet utbildat sig under G. A:s krig i Polen och Preussen, och sådant var det, då det vid Breitenfeld öfvervann det gamla stridssättet, uppburet af Tillys ännu aldrig besegrade trupper. Oaktadt de goda egenskaperna hos G. A:s trupper och deras skicklighet att använda det förbättrade stridssättet skulle de dock icke kunnat göra några storverk utan den ovanliga härförareskicklighet, med hvilken konungen viste att leda dem. Fälttågen 1630-32 skola också i alla tider framstå såsom mönster. Efter landstigningen i Pommern förstod G. A. att undvika hvarje afgörande strid, att småningom skrida framåt, allteftersom han satte sig i besittning af landet med dess fasta platser och kunde begagna dess hjelpkällor för att öka sina truppers styrka och sina medel; och först då han efter 14 månaders rastlöst arbete i det tysta var herre i Pommern, Brandenburg och Mecklenburg, ansåg han sig stark nog att träda ut på valplatsen. Han öfvergick då Elbe och uppsökte fienden vid Breitenfeld samt krossade honom. Derefter var det slut med de långsamma rörelserna, ty ställningen var säker, ock inom åtta månader stod han redan i Bajern. De båda derefter följande rörelserna, till Nürnberg och till Sachsen, mot Wallenstein, vittna liksom de föregående om hans klara blick och beslutsamhet samt om den försigtighet och den kraft, med hvilka han undvek hugget, då han icke ansåg sig nog stark att mottaga det, eller riktade stöten, då han viste sig hafva fördelarna på sin sida. G. A. var icke endast sjelf en stor härförare, han hade äfven den ovanliga förmågan att skapa stora generaler. En sådan lysande rad af fältherrar som den, hvilken utbildades i hans skola, torde vara utan motstycke. C. O. N. 3. G. III, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste son, föddes i Stockholm d. 24 Jan. (n. st.) 1746. Han hade af naturen i rikt mått blifvit utrustad med utmärkta egenskaper: ett genomträngande förstånd, en snabb uppfattningsförmåga, en liflig fantasi, ett skarpt minne och ett hjerta, som klappade varmt för allt stort, ädelt och skönt. Men hans uppfostran och intrycken från barnaåren voro ej de bästa. Hans förste guvernör, K. G. Tessin (1750-56), förstod ej att väcka hans håg för arbete eller motverka hans inbillningskrafts ensidiga utbildning och hans smak för teatralisk ståt och allsköns flärd. Af sin moder gjordes han förtrogen med den franska upplysningsfilosofien, hvilken ingalunda var egnad att kufva de onda lidelserna i hans själ eller att gifva näring åt hans religiösa känsla. Ännu skadligare verkade på G:s utveckling söndringen mellan hans föräldrar och lärare samt riksdagens inblandning i hans uppfostran. Mot den nya omgifning, som ständerna 1756 gåfvo honom (K. F. Scheffer blef hans guvernör), uttalade konungaparet öppet, äfven i sonens närvaro, sitt missnöje, och skarpa voro de ord, som den unge fursten i konungaborgen hörde fällas om rikets "maktegande ständer". Sålunda utsatt för motsatta inflytelser, vande han sig redan från barndomen att taga sin tillflykt till förställning och intriger, och deri har man att söka en af förklaringsgrunderna till den dubbelhet, på hvilken han under sin regering gaf så många prof. Knappt hunnen till manbar ålder, såg han sig tvungen att efter ständernas fordran förmäla sig med Sofia Magdalena af Danmark (1766), men kom derigenom i spändt förhållande till sin