moder, hvilken fattat en oöfvervinnelig motvilja mot den danska prinsessan. Missförhållandena i frihetstidens statsskick ingåfvo G. ett djupt misstroende till rikets råd och ständer, på samma gång som fosterlandskärleken, ett af grunddragen i hans karakter, väckte hans begär att återgifva konungamakten dess forna anseende. Redan såsom kronprins utkastade han i förbindelse med Frankrike planer till en revolution och förmådde Adolf Fredrik att i Dec. 1708 afsäga sig kronan, för att derigenom framtvinga en urtima riksdag och statsskickets förbättring. Vid sin faders död (d. 12 Febr. 1771) befann sig G. i Paris och utverkade der åt sig franska regeringens löfte om bistånd vid den förestående riksdagen. Då det inom kort visade sig, att alla försök att åstadkomma en försoning mellan hattar och mössor voro fruktlösa, och då det mot konungen fientliga, rysksinnade mösspartiet åter tillryckte sig makten, uppstod å nyo hos G. tanken att genom en statshvälfning göra slut på oefterrättlighetstillståndet. Uti J. M. Sprengtporten och J. K. Toll fann han skicklige och nitiske medhjelpare, hvilka åtogo sig att bringa Finland och Skåne i resning. Då emellertid skånska resningen utbröt i förtid och mösspartiet fick kännedom derom, vågade G. ej, såsom aftaladt var, invänta Sprengtportens återkomst från Finland, utan genomförde, i enlighet med en af H. H. v. Saltza uppgjord plan, på egen hand statshvälfningen i hufvudstaden. Med garnisonens bistånd arresterades rikets råd och de förnämsta riksdagsmännen af mösspartiet d. 19 Aug. 1772. Den 21 s. m. fingo ständerna besvärja den af konungen utarbetade nya regeringsformen, hvarefter de fleste af de fängslade frigåfvos. Genom denna blodlösa revolution lyftes Sverige ur det förnedringstillstånd, hvari det råkat under frihetstidens sista skede, men hotades också af stora faror från sina grannar, i synnerhet Ryssland och Danmark, hvilka med oblida ögon sågo Sverige åter samla sina krafter. Genom samverkan af en mängd olika faktorer och icke minst genom G:s mod, beslutsamhet och diplomatiska skicklighet undgick dock G. lyckligt krigsfaran. -- Genom den nya till sitt innehåll obestämda och sväfvande regeringsformen lades maktens tyngdpunkt i händerna på konungen, hvilken erhöll tämligen vidsträckt utrymme för sin personliga verksamhet, men genom densamma återställdes dock till en början jämnvigten mellan statsmakterna. Det sätt, hvarpå G. under de första åren använde sin nyförvärfvade makt, förskaffade honom i rikt mått folkets kärlek. Omgifven af framstående män, såsom bröderna K. och U. Scheffer, J. Liljencrantz, K. Sparre, H. af Trolle m. fl., och nitälskande för sitt rikes framåtskridande, vidtog G. på nästan alla samhällslifvets områden en mängd förbättringar: tortyrens afskaffande (1772), tryckfrihetens stadgande, allmänna helsovårdens förbättrande, spanmålshandelns frigifvande (1775 och 1780), en diskonts inrättande (1773), arméns och flottans sättande i förbättradt skick, initiativ till strafflagens mildring samt framförallt den med stor skicklighet utförda myntrealisationen (1777). Endast bränvinslagstiftningen och kronobrännerierna kastade redan under det första skedet af hans regering en skugga öfver den ljusa taflan. Vid 1778 års riksdag inträffade vändpunkten i G:s regering. Tadlet började då träda i berömmets ställe, och missnöjet spred sig från en ringa början i allt vidare kretsar. Väl förorsakades detta omslag i allmänna tänkesättet delvis deraf att gamla fördomar stöttes af de nyare åsigter, som ledde regeringens inre politik, men det var i mycket en följd af missförhållanden, till hvilka konungen sjelf gifvit upphof. G:s alltmer i dagen trädande böjelse att göra sig allena styrande och att förvandla både råd och riksdag till "statsdekorationer", inskränkningar i tryckfriheten (1780), slöseriet med statens medel, den äfventyrliga utrikespolitiken -- allt detta kunde ej annat än väcka bekymmer hos hvarje politiskt tänkande man. Starkast var missnöjet deröfver hos adeln, som, ehuru den gynnades på de öfriga ståndens bekostnad, dock ej kunde glömma sitt förra politiska inflytande, och af hvars medlemmar många ansågo sig tillbakasatta för konungens gunstlingar, såsom J. K. Toll och G. M. Armfelt. I spetsen för oppositionsmännen ("patrioterna") trädde den gamle partimannen grefve Axel von Fersen, och vid 1786 års riksdag gaf sig missnöjet luft genom afslag på nästan alla G:s propositioner. Den om folkgunsten så ömtålige konungen blef djupt sårad deraf, men kunde dock icke förmå sig att genom en återgång till ett verkligt konstitutionell styrelsesätt söka återvinna folkets kärlek. Den yttre politiken intresserade G. vida mera än den inre. Han brann af längtan att återförskaffa Sverige en del af dess forna maktställning och att i krigisk ära efterlikna de store Gustafverna och Karlarna. Så länge U. Scheffer, under hvars ledning Sverige närmade sig Ryssland (1777) och uppträdde för den "väpnade neutraliteten" (1778-80), ledde utrikespolitiken, bevarades väl freden, men efter hans afgång (1783) togo de krigiska tendenserna, under Tolls inflytande, öfverhand. Då 1783 G:s plan att genom ett plötsligt anfall bemäktiga sig Norge strandat, emedan kejsarinnan Katarina vägrade att medverka, började G. rikta sina tankar på ett krig med Ryssland, i hvars ränkfulla politik (t. ex. G. M. Sprengtportens af ryska regeringen understödda stämplingar till Finlands lösslitande från Sverige) han med rätta såg en stor fara för sitt rike. Genom kriget hoppades han äfven kunna afleda missnöjet i landet. Sedan ett krig (1787) mellan Ryssland och Porten utbrutit, beslöt G., ehuru han misslyckats i sina underhandlingar med Danmark, England och Preussen och långt innan hans krigsrustningar voro fullbordade, att anfalla Ryssland (1788). Ett på G:s befallning d. 28 Juni tillstäldt tumult mellan svenska gränsposteringen och några kosaker -- att dessa varit utklädda svenskar är troligen en dikt -- togs till förevändning för kriget. G:s plan att genom öfverrumpling bemäktiga sig Petersburg gick emellertid om intet, då hertig Karl vid Högland (d. 17 Juli 1788) ej lyckades krossa den ryska flottan, och hans försök att eröfra Fredrikshamn misslyckades, bl. a. till följd af det myteri,