hufvudsakligen ett lågländt alluvium, som under regntiden vidt och bredt öfversvämmas. G:s bergland är rikt på vattendrag. Inlandets strömmar utmynna i Orinoco och Amazonfloden, och endast kustlandets floder bilda särskilda vattensystem. De vigtigaste af de sistnämnda äro Essequibo, Demerara, Berbice, Corentyn, Suriname, Maroni, Mana, Sinnamarie och Oyapok. Till Rio Negro flyter Rio Branco l. Parima, till Orinoco Ventuari, Caura och Caroni. Floderna bilda ofta stora fall och äro derför af ringa betydelse för samfärdseln med det inre. Under regntiden uppstå en mängd sammanbindningsarmar mellan floderna; deltabildningar förekomma flerstädes. Det tropiska klimatet vid kusten mildras väl till en del af den året om blåsande nordöstpassaden, men européer fördraga det ej gerna. Detta kan dock till en del tillskrifvas deras olämpliga lefnadssätt, särskildt öfverdrifven njutning af starka drycker. Året indelas vanligen i tvänne regntider, Dec.-Febr. och Maj-Juli, samt tvänne torra årstider. Regnmängden utgör i allmänhet 2-3 m.; i vissa trakter ännu mer. Vegetationen är utomordentligt yppig, och få land kunna i detta hänseende täfla med G. Nästan alla berg och flodstränder äro beklädda med majestätiska och ogenomträngliga skogar, som innehålla en mängd värdefulla trädslag, och det odlade landet frambringar kaffe, bomull, sockerrör, kakao, tobak, indigo jämte andra tropiska produkter. Växt- och djurriket är för öfrigt nästan detsamma som i Brasilien. G:s mineral äro ännu föga kända; på några ställen har man funnit guld. -- Befolkningen är ovanligt gles. Med undantag af kuststräckan, der engelsmän, holländare och fransmän grundat kolonier, bebos landet nästan endast af oberoende, ociviliserade indianer af flere stammar jämte några oberoende negrer, boschnegrer (ättlingar af förrymda slafvar), vid öfre Maroni. -- Besittningen af G. är delad mellan Venezuela, England, Nederländerna, Frankrike och Brasilien; gränserna dem emellan äro ej fullt bestämda. -- 1. Britiska G., mellan floderna Amacura vid Orinocos mynning och Corentyn, beräknas officielt hafva en areal af 221,243 qvkm. och omkr. 250,000 innev., deraf omkr. 7,000 fria indianer. Åkerbruk, särskildt plantageodling, är hufvudnäring. De flesta plantagerna ligga längs Demerara och Berbice samt vid kusten mellan dessa floders mynningar. Hufvudprodukter äro socker ("Demerara crystals", som anses för att vara det bästa i verlden), melass, rom, kaffe och trävaror. Exporten hade 1880 ett värde af omkr. 47 mill. kr. och importen 36 mill. De fleste innevånarna äro protestanter; omkr. 90,000 tillhöra engelska kyrkan. För att fylla det efter slafveriets upphäfvande (1838) stora behofvet af arbetare bemödar sig regeringen att locka dit immigranter. Så införas årligen omkr. 5,000 från Indien, hvilka vanligen ingå arbetskontrakt med regeringen på fem år. 1835-76 hafva 190,775 immigranter förts till kolonien, de fleste från Indien, Afrika, Madeira och Antillerna. Portugiser äro mycket eftersökta, emedan de visat sig bäst kunna uthärda klimatet. Styrelsen föres af "Court of policy" (kolonialråd), bestående af fem officiella och fem valda ledamöter, bland hvilka ordföranden, guvernören, har två röster. Koloniens inkomster uppgingo 1880 till 7,280,000 kr. och utgifterna till 7,102,000 kr. Kolonien är delad i tre counties: Berbice, i östra delen, från Corentyn till floden Abari, Demerara, i midten, samt Essequibo, i v. från floden Essequibos mynning. Hufvudstad: Georgetown. -- 2. Nederländska G. l. Suriname, öster om det föregående, mellan Corentyn och Maroni, har en areal af 119,321 qvkm. Innevånarnas antal utgjorde 1879 51,507 bofasta personer (deraf ej fullt 1,000 européer) jämte omkr. 17,000 indianer och boschnegrer. Största delen af området upptages af skog, och den odlade marken utgör knappt 100 qvkm., en följd af bristen på arbetare, sedan slafveriet 1863 upphäfdes. Exporten af socker utgjorde 1849-63 årligen öfver 15 mill. kg., men nedgick 1865 till hälften deraf och utgjorde 1876 omkr. 10 mill. kg. Bomullen gaf s. å. en skörd af 193,000 kg. och kaffet 12,450 kg. Hela exporten från kolonien uppgick s. å. i värde till 4,14 mill. kr. och importen till 4,75 mill. kr. Kolonien styres af en af konungen utnämnd guvernör samt en af innevånarna vald representantkammare (sedan 1865) af 9-13 ledamöter. Inkomsterna uppgingo 1881 till 1,7 mill. kr. och utgifterna till nära 2 mill. kr. Hufvudstad: Paramaribo. -- 3. Franska G. l. Cayenne. Se Cayenne. -- 4. Brasilianska G. (fordom portugisiska G.), mellan Oyapok och Amazonflodcn, bildar norra delen af brasilianska prov. Amazonas och Pará samt är en folktom, af träsk och urskog uppfylld ödemark, som ännu är nästan alldeles obekant. -- 5. Venezuelas andel af G. (fordom spanska G.) ingår i prov. Guayana (385,446 qvkm. och 34,053 innev., 1873) och territoriet Amazonas (265,626 qvkm. och 23,048 innev.) Stora sträckor af savanner och urskog äro der, liksom i det öfriga G., ännu fullkomligt obekanta. G:s kust besöktes först af Columbus (1498) och ett par år senare af spanioren Vincente Pinzon. Det inre af landet genomströfvades af äfverityrare, hvilka der sökte det fabelaktiga Eldorado. En af dessa var den engelske sjöfararen Walter Raleigh. 1580 anlade holländarna ett nybygge vid floden Pomerun, 1613 ett annat vid Essequibo. Sedan denna tid började holländarnas kolonier att utbreda sig öfver en stor del af det nu europeiska G., och 1667 erhöllo de en betydlig tillväxt genom den 1652 anlagda engelska kolonien vid Paramaribo, hvilken Karl II genom freden i Breda utbytte mot holländarnas koloni det s. k. Nya Nederland (New York och New Jersey). 1626 nedsatte sig fransmännen på ön Cayenne. 1781 eröfrade engelsmännen de nederländska kolonierna Demerara, Essequibo och Berbice, återlemnade dem 1783, men intogo dem å nyo 1803. Det franska G. eröfrades 1809 af engelsmän och portugiser och förblef portugisiskt till 1814, då det genom första freden i Paris åter afträddes till Frankrike. Guyenne. Se Guienne. Guy Fawkes [gej fåks]. Se Fawkes.