Guyon [gijång], Jeanne Marie Bouvier de la Mothe-G., fransk svärmerska, f. 1648, visade tidigt böjelse för ett asketiskt lif och studerade flitigt Frans' af Sales och Fremiot de Chantals skrifter. Sedan hon vid 28 års ålder blifvit enka, förde hon tillsammans med sin biktfader Lacombe under fem år ett kringirrande lif, besökte Genève och flere af Frankrikes södra provinser samt sökte sprida den s. k. qvietismens läror. Återkommen till Paris, vann hon der många anhängare, bland hvilka märktes Fénelon och madame de Maintenon, men rönte äfven mycken fiendskap. 1688 inspärrades hon i ett kloster i Paris, frigafs dock inom kort, men kastades 1695 i Bastiljen. Först 1702 återvann hon sin frihet, med vilkor att hon bosatte sig i Diziers vid Blois. Der afled hon 1717. Hennes samlade skrifter utgåfvos 1713 -22; hennes sjelf biografi utkom 1720. Guyon, [gejön] Richard von, grefve, ungersk general, född i England 1812, kämpade såsom ung i Portugal emot Dom Miguel, ingick 1832 i österrikisk tjenst, men tog 1839 afsked såsom öfverstelöjtnant. Vid inbördes krigets utbrott 1848 anförtrodde ungerska krigsministeriet åt honom befälet öfver en bataljon frivillige, i spetsen för hvilken han utmärkte sig i det olyckliga slaget vid Schwechat (d. 30 Okt.) Befordrad till öfverste och derefter till chef för en division af Görgeis armé, stormade han d. 5 Febr. 1849 Branisskopasset, men enär han var oense med general Görgei, lemnade han inom kort armén och blef kommendant i fästningen Komorn. Då Görgei, vorden krigsminister, fråntog G. detta kommando, ville denne helt och hållet lemna armén, men förmåddes af Kossuth att inträda i syd-armén. Der bildade han en reservkår, med hvilken han (d. 1 Juli 1849) intog fästningen Arad och understödde general Vetter i slaget vid Hegyes (d. 14 Juli). När det efter nederlagen vid Szöreg (d. 5 Aug.) och Temesvar (d. 9 Aug.) visade sig vara omöjligt att längre försvara Ungerns sak, flydde han liksom Kossuth och många andra till Turkiet. Under namnet Churschid trädde han i turkisk tjenst och utnämndes till pascha i Damaskus. 1850 undertryckte han det gammalturkiska partiets uppror i Aleppo, och under orientaliska kriget blef han 1854 Achmed Paschas generalstabschef, men återkallades snart af Porten och begaf sig då till Konstantinopel. Der afled han 1856. Guyot [gijå], Arnold Henry, schweizisk-amerikansk geograf, född 1807 i Neufchâtel, studerade till en början teologi, men egnade sig snart åt naturvetenskapen och blef 1839 professor i historia och fysisk geografi vid universitetet i sin födelsestad. 1848 beslöt han att besöka sin vän Agassiz, hvilken var anställd vid universitetet i Cambridge i Massachusetts. Ankommen till Amerika, höll G. vintern 1848-49 i Boston en serie föreläsningar på franska om förhållandet mellan den fysiska geografien och historien, hvilka föreläsningar 1849 utgåfvos i engelsk öfversättning under titeln The earth and man. Han erhöll nu i uppdrag af Massachusetts "board of education" att delgifva statens skollärare de bästa geografiska undervisningsmetoderna. Inom kort uppdrog "The smithsonian institution" åt honom att fysiskt undersöka Alleghanybergen. 1855 blef han professor i fysisk geografi vid New Jersey college. Han har utgifvit Primary geography (1866), Intermediate geography (1870) och Physical geography (1872) samt tillsammans med Barnard utgifvit Johnsons "Universal cyclopaedia" (1874-77). Guzman, Dominicus de. Se Dominicus. Guzman Blanco. Se Aragua. Günderode, Karoline von, tysk skaldinna, f. 1780 i Karlsruhe, beröfvade sig 1806 lifvet till följd af olycklig kärlek. Hennes dikter, utgifna under pseudonymen Tian, vittna om ett djupt själslif, men lemna med afseende på klarhet mycket öfrigt att önska. Bettina von Arnim gaf i det digra arbetet "Die Günderode" (1840) en teckning af hennes personlighet. Güns (Mag. Köszeg), stad i ungerska komitatet Eisenburg, vid Raabs tillflöde Glins (Gyöngyös). Omkr. 7,000 innev. Biskopssäte. Tillverkning af kläde och lergods. Historiskt intresse har staden genom N. Jurisics' tappra försvar af densamma 1532 mot sultan Soliman, hvilken efter 19 stormningar nödgades draga sig tillbaka. Günther, grefve af Schwarzburg-Blankenburg, tysk konung, född 1304, slöt sig tidigt till kejsar Ludvigs af Bajern parti och utmärkte sig i dennes kamp med motkonungen Karl IV. Efter Ludvigs död valdes G. af det bajerska partiet till tysk konung (d. 30 Jan. 1349), men då de fleste af hans forna vänner inom kort öfvergåfvo honom och han sjelf nedlades på sjukbädden, såg han sig redan d. 26 Maj s. å. nödsakad att mot en penningesumma afstå från sina anspråk på kronan. Död d. 14 Juni 1349. Hans personliga värde var ej särdeles stort; han var ett verktyg, som man begagnade, så länge man bebehöfde det. Günther, Johann Christian, tysk skald, f. 1695 i Nedre Schlesien, d. 1723 till följd af ett utsväfvande lif, skref åtskilliga dikter, som utmärka sig genom fantasiens och känslans liflighet, framställningens kraft och språkets ledighet. Hans sånger och oder, hvilka högt skattades af Göthe, öfverträffa det mesta, som den äldre schlesiska skolan åstadkom af samma slag. Det högsta och ädlaste finnes i G:s dikter tillsammans med det simpla och låga, men öfverallt röjer sig en ursprunglig skaldegenius, som omedvetet uppträdde mot den lärda diktningens falska teorier. En samlad upplaga af hans skrifter utkom första gången 1742 och utgafs 1874 af Tittmann, som dertill fogade en utmärkt lefnadsteckning. Günther, Anton, tysk-katolsk teolog och filosof, f. 1783 i Lindenau i Böhmen, d. 1863, prestvigdes vid trettiosju års ålder och erhöll sedermera kallelse till en teologisk professur i München, men beklädde aldrig något akademiskt ämbete. Han sträfvade att rekonstruera den katolska dogmatiken till en förnuftsvetenskap och derigenom för alltid bringa till slut den gamla striden mellan religion och filosofi samt församlade snart omkring sig åtskilliga lärjungar, hvilka