4. Gyllenborg, Johan, grefve, riksråd, den föregåendes broder, född i Stockholm d. 26 Sept. 16o2, studerade vid Upsala universitet, der han var rector illustris, och gick 1701 i krigstjenst såsom kornett vid grefve E. G. Stenbocks värfvade dragonregemente. Han utmärkte sig för mandom i kampen mot ryssarna i Östersjöprovinserna och avancerade till kapten (1706), men råkade efter slaget vid Pultava (1709) vid Dnjeprströmmen jämte den öfriga hären i krigsfångenskap. Efter tsar Peters triumftåg i Moskva (d. 23 Dec. 1709) affördes han till Kasan, vistades der ett år och deporterades sedan till Sibirien, der han utstod mycken nöd. 1719 utvexlades han ur fångenskapen och återvände hem samt utnämndes till generaladjutant. 1723 blef han kapten vid Östgöta infanteriregimente, 1729 major och 1735 öfverstelöjtnant. Efter broderns upphöjelse till kanslipresident (1739) gick hans befordran raskare. 1741 blef han, "öfver hvilket språng afunden häpnade och flatnade", riksråd och 1742 kansler för Lunds universitet. Utan framstående begafning följde han i allmänhet troget sin broders politik. 1747 ihågkommo ständerna honom med en belöning af 8,000 d. s. såsom erkänsla för de särskilda uppdrag, han utom rådsembetet förrättat. Död i Stockholm d. 22 Maj 1752. A. B. R. 5. Gyllenborg, Fredrik, grefve, president, de föregåendes broder, född d. 12 Juli 1698, antogs 1710 till page hos enkedrottningen Hedvig Eleonora, men lemnade 1715 denna befattning, ingick 1716 i Svea hofrätt och fick 1733 Gotlands lagsaga, som han 1737 utbytte mot Nerikes. Från och med riksdagen 1731 var han en af Horns verksammaste motståndare, höll vid 1734 års riksdag fritt bord på tre ställen för sina anhängare och införde vid 1738-39 årens riksdag riksdagsklubbar. Medel dertill erhöll han af franske ministern, hvars mutor till hufvudsaklig del gingo genom hans händer, till dess hans ärlighet började misstänkas och förtroendet från och med 1751 års riksdag öfverflyttades på den oöfverträffade ränkmakaren Pechlin, ehuru G. ej helt och hållet miste befattningen såsom "allmoseutdelare". Före 1742-43 årens riksdag reste han, af franske ambassadören väl försedd med penningar, omkring i landsorten för att inverka på tänkesätten och hopsamla anhängare till riksdagen. Vid dalkarlarnas inmarsch i Stockholm 1743 flydde han ur staden. Vid 1747 års riksdag rekommenderades han af ständerna till befordran till president vid blifvande ledighet och utnämndes 1750 till president i Bergskollegium. Vid 1751 års riksdag undanbad han sig att komma i åtanke vid riksrådsval; så föga eftersträfvansvärd syntes rådsmanteln under dåvarande förhållanden. Såsom bankofullmäktig (sedan 1741) visade han stor egenmäktighet och visste att till sin egen fördel väl begagna denna sin anställning; men såsom en af det herskande partiets ledare undgick han icke allenast allt klander, utan erhöll ock af 1755-56 års riksdag en hedersskänk af 60,000 d. s. såväl för "det oförtrutna nit han haft om bankens förkofran" som ock för hans "outtröttliga och oförskräckta arbete till frihetens befästande". 1758 utarbetade han planen till ett lotteri för att anskaffa penningar åt statsverket. Död d. 25 Aug. 1759. G. egde ingen större förmåga såsom talare eller skriftställare, men vann snart ett erkändt mästerskap i konsten att värfva och sammanhålla anhängare samt stor skicklighet i att upptäcka och begagna hvarje splittring i motståndarnas led, att uppgöra planer till en riksdagsintrig, välja rätta ögonblicket för en motion eller en votering o. d. G:s hustru, Elisabet Stierncrona, född 1714, död d. 28 Juli 1769, var författarinna och utgaf bl. a. det vidlyftiga uppbyggelsearbetet Mariae bästa del (1756-60; ny uppl. 1861 -65). A. B. B. 6. Gyllenborg, Henning Adolf, grefve, riksråd, den föregåendes brorson, född d. 12 Juni 1713, studerade först i Upsala, der han var universitetets siste rector illustris (1731), och sedan i Lund samt ingick 1732 såsom e. o. kanslist i k. kansliet. Efter att hafva tjenstgjort dels vid hofvet, dels såsom domare sändes G. i Dec. 1739 till svenske ambassadören i Paris, grefve K. G. Tessin, i en hemlig beskickning, åtföljde 1741 generalen grefve Charles Emil Lewenhaupt till Finland såsom handsekreterare, men återsändes af honom i slutet af s. å. till Stockholm, hvarefter han å nyo i en hemlig beskickning afgick till Frankrike. Knappt derifrån hemkommen, afsändes han 1742 till Petersburg för att befordra fredsunderhandlingen, hvilket denna gång icke lyckades. Vid riksmötet 1742-43 motarbetade han, såsom anhängare af hertigen af Birkenfeld, danske kronprinsens val till tronföljare och manade till att ej sammanbinda tronföljarevalet med freden. Vid underrättelsen om dalupprorets framgång och jäsningen i andra landsdelar synes G., jämte många andra hattar, hafva funnit, att den utveckling, regeringsättet tagit, icke varit den bästa. "Jag vet ej", utropade G. på riddarhuset, "om vårt regeringssätt är monarki, aristokrati eller anarki; det är snarare en sammanblandning af alla slagen, en sammanblandning af regerande och lydande, som betagit de förra all myndighet och de senare all laglydnad och fruktan". Gynnad af sitt namn och sina farbröders inflytande samt underhjelpt af en flödande talegåfva, kom han snart att spela en ledande rol inom hattpartiet Under riksdagen 1746-47 förordade G. i sekreta utskottet de raska och kraftiga åtgärder detta vidtog till häfdande af landets oberoende och afvisande af ryska sändebudets oförsynta fordringar, ja han föreslog till och med, att sekreta utskottet skulle taga sig samma obegränsade myndighet, hvarmed Roms konsuler fordom i statens yttersta fara plägade beklädas. Han insattes såsom ordförande i en sekreta utskottets kommission, som skulle undersöka och afdöma beskyllningarna mot de fyra riksråden Åkerhjelm, Cronstedt, Posse och Wrangel. G. hade 1744 erhållit öfverintendents fullmakt och fick 1747 hofkanslers fullmakt med säte i kanslikollegium. Vid riksdagen 1751-52 blef han landtmarskalk, tack vare farbroderns, den gamle röstvärfvaren Fredrik G:s, ansträngningar. Vid konungaförsäkrans uppsättande och