antagande verkade han för att konungens myndighet inskränktes till att låta verkställa de beslut, som de egentligen maktegande -- under riksdagarna ständerna och mellan riksdagarna riksrådet -- fattat, och motarbetade alla konungens försök att gifva sig sken af en större myndighet. Vid riksdagen 1755-56 åter insatt i sekreta utskottet hade han stor del i uppsättandet af den s. k. riksakt, hvarigenom ständernas missnöje med konungens del i sammansvärjningen 1755 gaf sig uttryck. 1756 blef han riksråd och röstade 1757 för krig mot Preussen. Han hade både såsom riksdagsman och riksråd verkat för vexelkontorens inrättande och bibehållande, men ändrade såsom medlem af handelskommissionen 1760 åsigter samt yrkade på förståndigare åtgärder till kursens fällande. För sjuklighets skull erhöll han 1761 afsked från riksrådsämbetet, i läglig tid för att undgå mössornas förföljelse. Död i Stockholm d. 26 November 1775. A. B. B. 7. Gyllenborg, Gustaf Fredrik, grefve, skald, son till G. 4, föddes på Strömsbro, i Svinstads församling nära Linköping, d. 6 Dec. 1731. Efter fullbordade studier vid universiteten i Upsala (1747) och Lund (1748-50), der han 1750 var den siste rector illustris, utnämndes han 1751 till registrator i Justitierevisionen, der han redan 1748 inskrifvits som e. o. kanslist. Med registratorssysslan förenade han 1756-62 befattningen såsom kavaljer hos dåv. kronprinsen Gustaf, hvarefter han erhöll kammarråds titel. 1773 kallades han till ledamot af Vitterhets-akademien, blef 1774 kansliråd och kallades 1777 af riddarhusdirektionen till fullmäktig i riksbanken, men måste redan 1779 afgå från denna befattning på grund af det då fattade beslutet att adelns bankofullmäktige skulle utses klassvis, hvarigenom endast en grefve fick plats bland fullmäktige. Han erhöll dock löfte att vid första ledighet å nyo varda ihågkommen och återinträdde bland bankofullmäktige redan 1781 samt qvarstannade vid denna befattning till slutet af 1800 års riksdag. Under tiden hade han äfven (1787) blifvit ledamot af k. Nummerlotteri-direktionen. Han dog i Stockholm d. 30 Mars 1808 och ligger begrafven i Klara kyrka, der Svenska akademien öfver honom rest en af Byström arbetad minnesvård. Det var icke på ämbetsmannabanan, som G. skördade sin egentliga ryktbarhet. Tillhörande en frejdad skaldeslägt, visade han redan tidigt anlag för skaldekonsten, hvars idkande äfven blef hans lifs hufvuduppgift. Bestämmande för G:s riktning i detta afseende blef den 1751 grundlagda vänskapen med G. F. Creutz, en vänskap, som varade till Creutz' död och kommit dessa ädlingars namn att lysa som tvillingstjernor på den svenska vitterhetens himmel. Redan som unga tjenstemän i hufvudstaden slöto de sig till Hedvig Charlotta Nordenflychts vittra krets och tillhörde först "Tankebyggareorden" samt sedermera det vittra samfundet "Utile dulci". Der fostrades de i den franska smakens skola och blefvo, hvar efter sitt skaplynne, dennas trogne lärjungar. I högsta grad gäller detta om G., åt hvars dikter den stränga formtukten och den nyktra förståndigheten gifvit en sträf och kall, ofta ganska prosaisk prägel. Man föreställer sig gerna bakom hans dikter en stel och pedantisk man, men G. lärer, enligt samtida berättelser, tvärtom hafva varit en ytterst känslig och fantasirik natur, full af hänförelse och distraktioner. Men i dikten bortskar G., såsom en pseudoklassicitetens lydige son, alla känslans och fantasiens utväxter, som i ringaste mån syntes honom skada den förståndsmässiga korrektheten. Dock qvarstå två poetiska element, som voro för djupt rotade i hans väsende för att ur hans dikter kunna utplånas, och som gifva dessa ett bestående värde, nämligen en varm känsla för naturen och ett kraftigt fosterländskt sinne. Bägge träda bäst fram i den naturmålande diktcykeln Årstiderna, der i synnerhet Vinterqvädet bär prägeln af svensk natur och friskhet. Det senare draget framträder äfven i hans filosoferande dikter Menniskans nöjen och Ode öfver själens styrka samt i hans mot tidens seder riktade satirer, t. ex. Verldsföraktaren, hvilken han sjelf betraktade som sitt mästerstycke, och som äfven af hans samtida sattes högt. De mest bekanta och mest lästa af G:s skrifter torde vara hans Fabler (öfver hundra), hvilka hålla medelvägen mellan Lafontaines och Gellerts, och som af Hammarsköld anses för "kanske de bästa vi på vårt språk ega". Det poetiska arbete, på hvilket G. sjelf satte högsta värdet, och som otvifvelaktigt också kostade honom mesta arbetet, är hans epopé Tåget öfver Bält. Hjeltedikt i tolf sånger (1785; ny uppl. 1800), för hvilken Voltaires "La Henriade" tjenade som mönster. Enligt den tidens sed har skalden deri infört såsom handlande personer åtskilliga allegoriska figurer, personifierade naturkrafter och moraliska egenskaper, hvilka sakna all individualitet och beröfva handlingen allt intresse. "Det förvända begreppet om epopé och episkt maskineri, tillsammans med de allegoriska makternas abstrakthet och de historiska personernas ej häller stort konkretare framställning, göra det hela onjutbart och sprida en frost, hvari det tillfrusna Bält är mer än önskligt symboliseradt". Dikten, som mera beundrades än lästes af samtiden, framkallade Leopolds "Critiska anmärkningar" (1785), hvilka jämte sjelfva dikten s. å. granskades i "Svenska parnassen", der G. sjelf 1786 besvarade Leopolds kritik. G. försökte sig äfven som dramatisk författare, men med föga framgång. Det nya herrskapet, komedi (1773), Birger jarl, skådespel, hvartill Gustaf III uppgjort planen (uppfördt första gången på k. slottet, till firande af hertigens och hertiginnans af Södermanland biläger, d. 8 Juli 1774), Sveas högtid, operaballett (1774), tragedien Sune jarl, eller Sverkers död (1783) och den heroiska dramen Penelope (1791) lida brist på motivering, dramatiskt lif och åskådlighet samt "släpa sig i den franska kothurnens fotspår". På sin ålderdom egnade sig G. äfven åt psalmdiktning. I den vid svenska kyrkans jubelfest 1793 utgifna profpsalmboken intogos 17 originalpsalmer af G. samt 19 andra af honom