sätt visste att behålla, afsände honom, i slutet af 1560, till England. Frieriet till Elisabet kunde han väl icke föra till ett lyckligt slut, men han förstod åtminstone att vinna hennes personliga bevågenhet. Efter sin återkomst från England, 1562, affärdades han i slutet af s. å. i en beskickning till kejsar Ferdinand. Under sin långvariga vistelse i Tyskland hade han den föga afundsvärda lotten att der utföra Erik XIV:s diplomatiska uppdrag. I Okt. 1563 fick han befallning att begifva sig till Hessen för att afsluta giftermålsunderhandlingarna med landtgrefven, hvilka dock afbrötos i Febr. 1564. På sommaren s. å. uppehöll han sig i Rostock, hvarest han fick framföra Erik XIV:s ursäkt för de svenska sändebudens uteblifvande från den i samma stad beramade fredskongressen. Sedermera öppnade han med Johan Fredrik af Sachsen-Weimar underhandlingar om ett förbund med Sverige mot Danmark och kurfursten August i Sachsen. Större delen af året 1565 vistades han i Stralsund och återkom först på hösten till Sverige, der han uppträdde såsom underhandlare med Dançay, såsom bisittare i konungens nämnd o. s. v., men affärdades vintern 1566 till Ryssland. Der afslöt han 1567 med tsaren ett fördrag, hvari bl. a. Katarina Jagellonicas utlemnande lofvades. Efter sin hemkomst var han med att döma Göran Persson till döden. Han fortfor dock att åtnjuta konungens gunst och användes 1568 i underhandlingarna med den ryska beskickning, som infunnit sig i Stockholm. Under hertigarnas uppror stod han, i olikhet med sin fader, på Erik XIV:s sida, till dess han tryggt kunde öfvergifva honom. Den 28 Sept. 1568 var han bland dem, som lofvade insläppa de upproriske i Stockholm. Något afbrott i konungagunsten inträffade ej genom tronombytet. Han blef redan 1569 lagman i Tiohärads lagsaga och s. å. friherre samt fick d. 4 Juni 1570 Lundholm till friherreskap. Också fortfor hans diplomatiska verksamhet. Han var med vid fredsunderhandlingarna med Danmark och Lybeck, sommaren 1569, samt var vid kongressen i Stettin 1570 ett af de svenska sändebuden. Dermed var hans egentliga diplomatiska bana afslutad, ehuru han både 1575 och 1580 utsågs till ombud vid gränsmötena med Danmark. Den verksamma delen af hans lif upphörde likväl icke med 1570. Johan III anförtrodde honom "den öfversta befallningen öfver allt Småland". Troligen föreföll dock detta ämbete honom för tungt på grund af hans sjuklighet, som icke var låtsad; ty då konungen d. 4 Jan. 1577 uppdrog åt honom att fortfarande bekläda detsamma, underrättade han honom, att han gifvit honom några yngre frälsemän till hjelp. I rådsmötena deltog han äfven flitigt. Af hans kända diplomatiska skicklighet begagnade konung Johan sig i sina stridigheter med hertig Karl. Vid riksdagen i Vadstena 1587 var han en bland dem, som uppgjorde förlikningen mellan bröderna. Då Sigismunds afresa till Polen kort derefter beslöts, uppgifves det -- ehuru utan säkra bevis --, att G. motsatte sig densamma. Säkert är, att i den långvariga brytning, som till följd af det polska konungavalet uppstod mellan Johan och Karl å ena sidan samt Sigismund och rådets flertal å den andra, behöfde G. all sin smidighet för att kryssa sig fram mellan partierna. Så mycket han kunde, drog han sig undan från politiken, än skyllande på sin sjuklighet, än bedyrande, att "de polska handlingarna gingo vida öfver hans förstånd", men gerna hållande sig intill den starkare parten. I början slöt han sig ganska nära till Johan och Karl, hvarför han af sina medbröder i rådet betraktades med misstro. Erik Sparre kallar honom "en ombytlig man, som ofta ej var lik sig sjelf". Af Johan utnämndes han vid Per Brahes död (1590) till riksdrots, hvilket ämbete han förenade med sina föregående. Efter Johan III:s död (1592) kom han, på hertig Karls begäran, till Stockholm och deltog i rådets förhandlingar. Såsom drots öppnade han Upsala möte 1593 med ett tal, hvari de närvarande uppmanades att hålla fast vid den Augsburgska bekännelsen. Under konung Johans tid synas eljest katolikerna någon tid haft godt hopp om hans omvändelse. Af Sigismund erhöll han, i Juli 1594, bekräftelse på sina förläningar och ny fullmakt att vara lagman i Tiohärad, häradshöfding i Handbörd, och ståthållare öfver allt Småland. Under den följande tiden närmade han sig sina ämbetsbröder, hvilkas fulla förtroende han dock aldrig erhöll. Efter Söderköpings riksdag 1595, i hvilken han deltog, började hans ställning till Karl blifva svår. Hertigen beskyllde honom (Dec. 1595) för att hafva söndrat sig från Söderköpings beslut och skilde honom från såväl förläningar som ämbeten, men tog honom snart åter till nåd. G. anhöll dock "att blifva med alla saker i sin ålderdoms- och svaghetstid förskonad." Han undertecknade ock riksrådets undskyllan att det ej kunde komma till Arboga riksdag 1597, men han skyndade genast att ursäkta sig med den märkvärdiga förklaringen att han ej haft rådrum att genomläsa densamma. När Karl sedermera ville inhemta hans mening om Arboga riksdag, svarade han undvikande, men försäkrade sig vilja bevisa hertigen sin ödmjuka tjenst uti allt, som kunde lända fäderneslandet till nytta. Att han med glädje helsade Sigismunds återkomst till Sverige 1598, är emellertid säkert. Öppet trädde han väl icke på hans sida, men han understödde sina söner i konungens armé. Han tillät sig äfven efter konungens afresa skrifva till Karl, att hade hans råd blifvit följda, hade mycket ondt stått tillbaka. Derigenom ådrog han sig de mest hotande bref, men icke några förföljelser. Karl visade sig snart åter nådig och fortfor att tidt och ofta rådfråga honom, ty han märkte, "att ändock åldern var hög och oförmögenheten stor, var på förståndet intet fel." G. afled i Okt. 1601 (ej 1602) på Fogelvik, Kalmar län.. Utan tvifvel var han en ovanligt lärd, klok och erfaren man, men någon upphöjd karakter synes han icke haft. Genom sin stora smidighet och försigtighet lyckades han undvika tidens farliga politiska bränningar. Fr. W. 4. Gyllenstierna, Johan, friherre, amiral, den föregåendes son föddes, i Stockholm d. 31 Jan. 1569. Hans giftermålshistoria gjorde på