till prins Kristian af Danmark. Från hans äldre son, Karl Erikson (lagman i Vestergötland, riksråd, d. 1541), härstammade den s. k. Vinstorps-grenen och från hans yngre, Göran Eriksson (se nedan G. 2), den s. k. Fogelviks-grenen. Görans son Nils Göransson blef 1569 friherre och erhöll 1570 Lundholm (i Småland) till friherreskap. Han var stamfader för den ännu blomstrande friherrliga ätten G. af Lundholm, af hvilken en gren fick greflig värdighet 1674, grefliga ätten G. af Björkesund och Heljö (utdöd på svärdssidan 1799), och en annan 1706, grefliga ätten G. af Fågelvik (utdöd, på svärdssidan, med stiftaren 1720). -- Den ofvannämnde Karl Erikssons till Vinstorp sonsons son Erik G. blef 1651 friherre och stamfader för friherrliga ätten G. af Ulaborg (utdöd på svärdssidan 1709), af hvilken tvänne grenar 1687 fingo greflig värdighet, nämligen grefliga ätten G. af Eriksberg (utdöd, på svärdssidan, 1733) och grefliga ätten G. af Steninge (utdöd med stiftaren 1723). -- Från det ofvannämnda danska riksrådet Erik Nielssöns broder Knud Nielssön härstammade den adliga ätten G. af Svaneholm, som i sammanhang med Skånes införlifvande med Sverige 1664 introducerades på riddarhuset och utgick på svärdssidan 1705. A. B. B. 1. Gyllenstierna, Kristina, Sten Sture d. y:s gemål, f. 1494, var dotter till riksrådet Nils Eriksson G. till Fogelvik och Sigrid Eskilsdotter (Baner) samt sondotter till den ofvannämnde Erik Eriksson d. ä. och konung Karl VIII Knutssons dotter Kristina. Hon var på mödernet kusin till konung Gustaf Vasa. Vid 17 års ålder blef hon förmäld med Sten Sture d. y. (1511), hvilken året derefter hyllades såsom riksföreståndare. Hon deltog med klokhet och kraft i sin mans regeringsbestyr och blef efter Stens död, 1520, sjelfskrifven ledare för det fosterländska partiet i striden mot konung Kristian II. Medan hennes anhängare höllo Nyköping, Stegeborg och Kalmar besatta, förde hon sjelf, biträdd af Magnus Gren till Tidön och Bengt Arendsson (Ulf), befälet på det vigtigaste fästet, Stockholms slott. Derifrån utfärdade hon bref till de olika landsändarna, uppmanande bönderna att resa sig och drifva danskarna ur landet, och på flere ställen efterkom allmogen hennes önskan. I Maj 1520 anlände konung Kristian med sin här till Stockholm och började belägra staden, hvilken af fru Kristina tappert försvarades till d. 5 Sept. s. å., då hon måste tillmötesgå de i staden varande adelsmännens önskningar och kapitulera. Konungen utfärdade deremot s. d. en förbindelse om fullkomlig glömska af allt förflutet och förlänade fru Kristina Tavastehus slott och län samt Kymmene gård i Finland. Knappt två månader derefter bröt konungen den ingångna förlikningen: d. 7 Nov., dagen före början af Stockholms blodbad, blef fru Kristina fängslad. På Stockholms slott synes hon -- jämte åtskilliga andra förnäma qyinnor -- hafva suttit till slutet af Aug. 1521, då hon fördes till Danmark, hvarifrån hon först i Jan. 1524 återsändes ill Sverige. Under sin fångenskap i Köpenhamn och på Kalundborg gjorde hon bekantskap med Sören Norby, hvilken fattade böjelse för den ädla och modiga qvinnan, på samma gång han hade ögat öppet för den fördel hans giftermål med den högättade och inflytelserika frun skulle bereda konung Kristian i dennes strid med Gustaf Vasa. Meningen var, att Norby efter giftermålet skulle blifva ståthållare i Sverige. Man känner ej hvad Kristina i sjelfva verket tänkt om dessa planer, ehuru hon 1525 förklarade, att hon på Norbys giftermålsanbud svarat sig ej vilja för andra gången ingå äktenskap. Af Gustaf Vasa betraktades hon med misstroende, och han stärktes i sina misstankar derigenom att hennes äldste son, Nils, under oroligheterna 1525 befann sig i det upproriska Kalmar. Kristinas ställning under Gustaf Vasas första regeringsår var också ingalunda behaglig, ty alla, som stämplade mot konung Gustaf, ville begagna sig af den popularitet, som hon och hennes barn åtnjöto i hela landet. Den tillfälliga söndringen mellan de båda syskonbarnen upphörde emellertid redan 1526, då Kristina efter konungens vilja trolofvade sig med riksrådet Johan Turesson (Tre rosor), med hvilken hon 1527 firade bröllop på Lindholmen. Från denna tid egnade Kristina sig uteslutande åt det husliga lifvet. Hon öfverlefde äfven sin andra man (d. 1556) och afled på Hörningsholm i Södermanland d. 6 Jan. 1559, efterlemnande tvänne söner, Svante Sture och Gustaf Johansson (Tre rosor). V. K-r. 2. Gyllenstierna Göran Eriksson, den föregåendes kusin och son af riksrådet Erik Eriksson G. d. y., riksråd, användes af Gustaf Vasa i Dackefejden (1542-43), var med säkerhet redan 1552 riksråd och deltog som fullmäktig i underhandlingarna med danskarna vid Elfsborg 1554. År 1555 utsågs han under ryska kriget till en af ståthållarna på Viborgs slott. Då Erik tillträdt sitt hertigdöme, var G. en af dem, som svuro honom trohet. 1559 blef han ståthållare på Kalmar. 1563 användes han i en beskickning till Danmark. Den 24 Jan. 1564 förordnades han till slottslofven på Vadstena, och beklädde från detta år till åtminstone 1567 ståthållareämbetet i hertig Magnus' furstendöme. Då hertigarna 1568 började upproret mot Erik XIV, slöt han sig genast till dem. Han och Ture Bielke afskickades d. 14 Sept. s. å. till Danmark, der de i Roskilde afslöto en fred med Danmark och Lybeck, hvilken Johan III dock vägrade att ratificera. I April och Maj 1569 nämnes G. såsom konungens hofmästare. Död d. 6 Jan. 1576. Fr. W. 3. Gyllenstierna, Nils Göransson, friherre till Lundholm, den föregåendes son, rikskansler och riksdrots, föddes 1526. Vid Wittenbergs universitet var han inskrifven 1542, och ännu 1563 lät han såsom rikskansler inskrifva sig i Rostocks universitetsmatrikel. Att han tidigt vunnit anseende genom sin duglighet och sina kunskaper synes deraf att han redan 1555 uppgifves hafva blifvit riksråd, och att han 1558 blef hertig Eriks kansler och efter dennes tronbestigning (1560) rikskansler. Då började för honom en tid af vigtiga diplomatiska uppdrag. Erik XIV, hvars ynnest han på ett förvånande