Äfven af denna art finnas i Sverige två former, nämligen: a) Fjällgåsen l. Dvärggåsen, Anser minutus, som har näbben 34-37 mm. lång, betydligt kortare än hufvudet, jämnt tillspetsad och med lamellerna blott vid näbbens rot synliga utom kanten. Kroppslängden vexlar mellan 58 och 64 cm. Hufvudet och halsen äro ofvan gråaktigt mörkbruna, ryggen brun med smala, ljusa fjäderkanter, bakryggen och öfvergumpen brunsvarta, halsen framtill, bröstet och magen brungrå, bakåt ljusare, med svarta fläckar på underlifvet, undergumpen, öfvergumpens sidor samt öfre och undre stjerttäckarna hvita, vingarna med brunsvarta, i kanterna i askgrått stötande pennor och mot kanten askgrå täckfjädrar samt stjertpennorna mörkbruna, med hvita spetsar. -- Fjällgåsen häckar allmänt i Lapplands fjälltrakter, der hon årligen dödas i stort antal. b) Egentliga bläsgåsen, Anser albifrons. Se Bläsgås. C. R. S. Gåta, den omskrifvande beteckningen af ett icke nämndt föremål, hvilket åhöraren eller läsaren skall gissa. En god gåtas hufvuduppgift består deri att beskrifningen, om ock i enskildheter mångtydig, dock i sin helhet träffande betecknar föremålet; och hon är dess mera lyckad, ju skarpare beteckningarna förefalla trots allt det afsigtliga dunklet i omklädnaden, och ju mera som öfverlemnas åt eftertanken. Man skiljer mellan olika afarter af gåtor: bokstafsgåtor, der man af oordnade bokstäfver skall sammansätta ett eller flere af framställaren bestämda ord; logogryfer, palindromer, stafvelsegåtor l. charader samt bildgåtor l. rebus (se dessa ord). Gåtan har sitt ursprung i Orienten, der hon i forntiden ofta tjenade till uttryck af en högre kunskap, som gerna höljde sig i mörker. Hos hebréerna spelade hon en stor rol både vid allvarliga och glada tillfällen. Bekant är t. ex. huru Simson med en gåta kryddade bröllopsmåltiden, bekant ock huru drottningen af Saba förelade Salomo gåtor att lösa. Hos grekerna slöt sig gåtan i äldsta tider till orakelspråken och var derför affattad i metrisk form. Hon nyttjades mycket, i synnerhet på "de sju vises" tid, i didaktiska syften, och särskildt skall Kleobulos hafva skrifvit ett stort antal gåtor i versform. Nästan alla hos oss brukliga former af gåta funnos i den grekiska forntiden, och äfven skalderna blandade gerna gåtlika uttryck i sina dikter. Romarna funno föga smak i dylika tankeöfningar, som deremot voro mycket vanliga hos de germanska folken. Redan Eddasångerna äro fulla af dylika gåtor, t. ex. Vaftrudnesmål, och i Hervararsagan förtäljes om den särdeles skarpsinniga gåtkampen mellan Oden, förklädd till Gestumblinde (se d. o.), och konung Hedrek. Från den äldre tyska medeltiden äro i synnerhet tvänne dikter i gåtform kända: "Tragemundslied" och "Der Wartburgkrieg". En ytterligare utbildning erhöll gåtan under 18:de och 19:de årh., då man genom en skön poetisk form sökte gifva henne ett större behag, såsom i Fr. v. Schillers allmänt bekanta gåta om regnbågen (öfvers. af E. Tegnér.) A. F. Gå till ankars, sjöv., fälla ankaret. Jfr Ankra. Gå till segels, sjöv., sätta segel och lätta ankar. Manövern utföres vanligen i följande ordning: ankarkettingen hemvindas till omkr. 2 gånger djupet, råseglen lossgöras, skotas, hissas och brassas (de främre "förkert", för att tvinga förskeppet att falla åt en viss sida), ankaret lättas, förstagseglen hissas, och seglen ställas efter vind. Ligger fartyget ej vindrätt, t. ex. till följd af ström, behöfver man i allmänhet ej brassa förrårna förkert. I detta fall plägar man stundom först lätta ankar och sätta "snedsegeln" (stag- och gaffelsegel) samt derefter öfriga segel. På trånga ankarplatser måste man manövrera efter förefallande omständigheter och stundom medelst "spring" hala opp akterskeppet för att bringa vinden in på rätta sidan; detta kallas att gå till segels för spring. Om märsrårna hissas med seglen löst beslagna med garn, som springa vid märsseglens skotning, kallas detta gå till segels för stotgarn. Denna manöver, hvilken verkställes straxt innan ankaret släpper bottnen, begagnas någon gång i hård blåst. O. E. G. N. Gå till väders, sjöv., gå upp i taklaget. R. N. Gå varmt, ångm., säges om ett lager, som genom friktionen blifvit starkt upphettadt. Varmgång förekommes genom smörjning och begjutning med kallt vatten eller, i svårare fall, genom maskinens stoppning. O. E. G. N. Gå öfver bord l. falla öfver bord, af våda falla från fartyget i sjön. R. N. Gå öfver stag, sjöv., säges om ett fartyg, då man vänder genom vind ("stagvänder"), då man under bidevindsegling, till följd af vindförändring eller ouppmärksam styrning, får vinden på lä bog, så att man måste "brassa om". Se Brassa och Uggla, sjöv. O. E. G. N. Gäckengös, sjöv. Se Blindrå. Gäddfiskar. Se Esocidae. Gäddslägtet. Se Esox. Gäfträl, person, som af armod frivilligt gaf sig till en annans träl. Gäfträldom förbjöds af jarl Birger. Gälaqvist, forntida slott, var beläget invid Skara, på en höjd s. om staden. Af de ännu i behåll varande grafvarna och vallarna synes, att slottet varit en fyrkant af högst 67 m. "Det omtalas först vid år 1272 och nämnes ej efter 1319" (Styffe). G. är ryktbart från kon. Magnus Ladulås' tid. På detta slott mördade de upproriske folkungarna nämnde konungs gunstling, Ingemar Nilsson, och till gästabud på G. lät konungen sedermera (1280) inbjuda sammansvärjningens hufvudman, lömskt döma dem till döden såsom majestätsförbrytare och halshugga dem. Gälar (Branchiae) anat., benämningen på organen för vattenandningen. De tjena, liksom lungorna, till att förmedla blodets syrsättning samt aflägsnande af den i detta upptagna kolsyran. Det syre, som upptages, är det, som finnes uti den i vattnet inneslutna luften. Gälarna äro antingen fria, obetäckta -- yttre gälar -- eller sitta uti en hålighet -- gälhålan -- täckta af gällock. Yttre gälar förekomma bland ryggradsdjuren hos grod-djurens larver samt