anläggning. Göta elfs kanalisering påbegyntes af Karl IX och fortsattes under Gustaf II Adolfs och Karl XII:s tider, ehuru den fulländades först år 1800, men frågan om den egentliga Göta kanal fick hvila till början af 19:de årh. Väl hade öfverdirektören af D. af Thunberg i slutet af 1700-talet verkställt förberedande undersökningar; men den stora tanken öfvergick till handling först under den tid, 1808-10, då Sverige, hemsökt af de svåraste yttre och inre olyckor, syntes stå vid undergångens brant. Äran af att under så brydsamma omständigheter hafva satt ett dylikt jätteverk i gång och att sedermera, trots alla ekonomiska svårigheter, all illvilja och allt småsinne hafva fört det framåt mot ett lyckligt slut tillhör i främsta rummet dåvarande statsrådet frih. B. von Platen. Med biträde af en inkallad engelsk mekaniker, Th. Telford, utstakade han 1808 kanalen i hufvudsakligen samma riktning, som Thunberg angifvit, och sedan en af Brasks efterträdare på Linköpings biskopsstol, C. von Rosenstein, vid 1809 års riksdag väckt motion om kanalanläggningen, beviljade ständerna på K. M:ts förslag ett kreditiv af 1,200,000 kr. åt det bolag, som komme att bildas för kanalens byggande. Den 11 April 1810 följde regeringens privilegier och reglementen för såväl kanalens utförande som den diskontinrättning, som skulle vara förenad med företaget. Kostnaderna för hela kanalarbetet beräknades då till 2,400,000 kronor. På åtta dagar tecknades aktier i det nya företaget till belopp af 4,722,900 kronor, och arbetet begyntes under ledning af en direktion, hvars ordförande var v. Platen och verksammaste ledamot kommerserådet B. H. Santesson. Snart visade sig de uppgjorda kostnadsberäkningarna otillförlitliga; nya tillskott erfordrades år efter år, och fastän skarpa anmärkningar läto höra sig både i pressen och vid riksdagarna och allmänheten slutligen ansåg hela företaget förfeladt, lyckades dock v. Platen med stora ansträngningar riksdag efter riksdag af ständerna utverka nya låneanslag. Den 23 September 1822 öppnades kanalen genom Vestergötland, och den 26 September 1832, tre år efter Platens död, invigdes ändtligen hela kanallinien med stor högtidlighet. Det stora arbetet hade då kostat omkring 13,714,000 kr., deruti likväl inberäknad kostnaden för anläggningen af Motala mekaniska verkstad, omkring 128,000 kr. Att kostnaden icke blef större berodde i icke ringa mån derpå att betydliga truppkommenderingar användes vid arbetets utförande. -- Göta kanal från Mem vid Slätbaken till Sjötorp vid Vänern utgör en vattenväg af 182 km., hvaraf komma på Östgötalinien 89,5 km., på Vestgötalinien 61,5 km. och på Vettern 31 km. Läggas dertill sjövägen öfver Vänern och längden af Göta elf med dess kanaler, 205 km., utgör hela vattenvägen mellan Östersjön och Kattegatt 387 km. (36,25 mil). Den gräfda eller sprängda delen af Göta kanal utgör tillsammans 87,41 km., det öfriga är segelled dels genom Vettern, dels genom sjöarna Asplången, Roxen och Boren i Östergötland samt Bottensjön och Viken i Vestergötland, i hvilken sistnämnda sjö kanalen nått sin högsta punkt, 91,5 m.; sänkningen derifrån till Vänern är 36,5 m. Kanalen har 3 m. djup, en bredd vid bottnen af minst 14,2 m. och vid ytan af 26,1 m. Dess 58 slussar hafva 36,5 m. längd och 7,1 m. bredd. 1879 passerades kanalen af 1,135 ångfartyg och 1,591 segelfartyg, om tillsammans 212,839 tons, förutom 581 pråmar och båtar; kanalafgifterna utgjorde s. å. 155,622 kr. 18 öre. Kanalens angelägenheter besörjas af "Direktionen öfver Göta kanalverk", bestående enligt d. 22 Okt. 1875 faststäldt reglemente af en utaf K. M:t för 4 år utsedd ordförande, ett af fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret valdt ombud, två af bolaget valda distriktsdirektörer, en öfvermekaniker och en trafikdirektör. Enligt samma reglemente utgör aktieegarnas kapital 4,711,800 kr. -- Göta kanal har vunnit ett välförtjent beröm för sina natursköna omgifningar; också befares den årligen af tusentals resande af alla nationer. De vackraste delarna af detta Sveriges "blåa band" träffas vid Sjötorp i Vestergötland samt i Östergötland vid Norsholm, Vreta kloster och Bergs slussar, Brunneby, Borensberg samt framförallt vid Borenshult och Motala, der kanalens upphofsman, v. Platen, ligger begrafven "vid de vågor sjelf han diktat, på den strand han sjelf har byggt". A. G. Götaland (Fornn. Gautland), götarnas land. Svear och götar äro de båda hufvudstammar, genom hvilkas sammansmältning det svenska folket uppstått: "Sveriges rike", säger Kristoffers landslag, "är af hedne verld sammankommet af svea och göta land". Götarna bodde "sunnanskog", d. v. s. söder om de stora skogstrakterna, som skilde Mälarens och Hjelmarens samt Nyköpingsåns vattensystem från Vänerns och Vetterns. Den söder om Vänern belägna slätten synes hafva varit deras äldsta hemvist och den medelpunkt, hvarifrån de sedan utbredde sig öfver Slätt-Dal, Östergötland, Värmland och Nerike. Ett minne från den tid, då götarna ännu ej delat sig i flere "folk" med särskilda landsting, är det i Vestgötalagen förekommande uttrycket Alla götars ting ("Aldra göta þing"). Tidigt skilde sig emellertid Östergötland, Värmland och Nerike från Vestergötland och bildade egna land eller landsting. Under tidernas lopp undergick begreppet Götaland åtskilliga förändringar. Nerike kom att räknas till Svealand, enär det från Svealand emottog kristendomen och i kyrkligt hänseende blef förenadt med Södermanland. Det sannolikt af virdar befolkade Mo härad hörde redan enligt den äldre Vestgötalagen i judicielt hänseende till Vestergötland. Till Östergötland åter slöto sig (i judicielt hänseende) de norra och östra delarna af Småland: Kinds, Ydre, Tjusts, Vista, Tveta, Norra och Södra Vedbo samt möjligen flere härad. Efter hand började namnet Götaland användas om hela södra Sverige, och till denna utsträckning af ordets betydelse bidrog säkerligen i hög grad den omständigheten att hela Småland (utom Värend), Öland och Gotland lydde under Linköpings stift. Götaland ("Göta rike") såsom historisk indelning af Sverige innefattar nu landskapen Östergötland, Småland, Vestergötland,