Dalsland, Bohus län, Halland, Skåne och Bleking samt öarna Gotland och Öland. -- I qvädet om Beovulf (se d. o.), hvilket skildrar händelser från början af 500-talet, omtalas götarna såsom bildande ett eget konungarike, men omkring 700-talet synas de hafva varit förenade med svearna under Upsala-konungens spira. Så länge den gamla konungaätten i Upsala fortlefde, och hedendomen var rådande i landet, innehade svearna ett visst företräde i politiskt hänseende, men då den gamla konungaätten utslocknade (omkr. 1060) och kristendomen började vinna inträde, fordrade götarna, att svearna skulle afstå från sin hegemoni. Mellan de båda stammarna utbröt då en förbittrad strid, som först med Karl Sverkerssons tronbestigning (1161) kan anses slutad. V. K-r. Göta lejon l. Vestgöta lejon, gammalt fästningstorn på Gullberget, utanför Göteborg der fordom Gullbergs fäste var beläget. Tornet, som till sin nedre del är tenaljeradt och till sin öfre rundt, byggdes af E. Dahlberg. O. A. B. Götar (Isl. gautar), kallas den till den skandinaviska grenen hörande forngermanska folkstam, hvilken bebodde den sydliga delen af Skandinavien. Från östra Europa tågade götarna längs Östersjöns södra kust, trängde in på den Cimbriska halfön, hvilken efter dem erhöll namnet Jylland, samt utbredde sig öfver de kringliggande öarna och Skåne. Med tiden blefvo dessa götar kallade daner. Andra götiska skaror tågade längre norrut och bosatte sig i det efter dem uppkallade Götaland (se d. o.). -- Man har trott sig igenkänna götarnas (l. gutarnas) namn i ordet gutones, med hvilket Pyteas (omkr. 300 f. Kr.) betecknar ett på Östersjöns södra kust boende folk. Af den alexandrinske geografen Ptolemaios, hvilken lefde i början af 2:dra årh. e. Kr., omtalas gutai, gutarna eller götarna, såsom boende på den öster om Cimbriska halfön belägna ön Skandeia. Göta rike. Se Götaland. Göteborg, betydande handelsstad i Vestergötland, vid Göta elfs södra utloppsgren, säte för landshöfdingen öfver Göteborgs och Bohus län samt biskopen öfver Göteborgs stift. Belägen i en kal och af naturen icke synnerligen vacker, men genom konsten mycket förskönad trakt upptager staden en längd af omkr. 6 km. på elfgrenens södra strand och omfattar en areal af 2,207 har, hvaraf 2,006 har fastland (oberäknadt de staden 1882 tillagda Landalabergen). Stadsjorden är satt till 18 3/80 mtl och taxeringsvärdet för all fast egendom utgjorde 1881 103,565,140 kronor. I afseende på innevånarnas antal, som 1805 uppgick till 12,490, 1860 till 46,171 (inberäknadt förstaden Majorna eller Karl Johans församling) och 1880 till 76,401, är G. Sveriges andra stad; samma hedersrum intager den i fråga om handel och sjöfart i allmänhet, under det att den beträffande handelsflottans och den utrikes sjöfartens storlek är den första staden i riket. Såsom fabriksstad intager G. tredje rummet och har på de senare åren tyckts börja tafla med Norrköping om det andra. Stadens utomordentligt gynsamma läge vid ändpunkten af såväl vestra stambanan och bergslagernas jernvägar som kanalleden till de stora insjöarna och Östersjön samt vid en under större delen af året isfri hamn gör den till en naturlig stapelplats för Sveriges handel på Nordsjön och Atlanten. I likhet med alla fordom befästa städer har G. sin "city" l. den egentliga staden inom de bortröjda fästningsvallarna; den begränsas i norr af elfven, i öster af jernvägsstationen på platsen för igenfyllda fästningsgrafvar, i söder och vester af de återstående, upprensade vallgrafvarna, som delvis användas till hamnplats för mindre fartyg. Den egentliga staden har, i olikhet med den äldre kärnan i de flesta andra städer, breda, raka gator och genomskäres på holländskt sätt af kanaler. Af dessa får Stora hamnkanalen genom Fattighusån sitt vatten från Mölndalsån och utmynnar i elfven vid hamnen Stora bommen; den tjenar till hamn för mindre farkoster och följes af G:s förnämsta samfärdselvägar, norra och södra Hamngatorna. I räta vinklar mot denna gå Östra och Vestra hamnkanalerna, upptagande midten af Östra och Vestra hamngatorna. Östra hamnkanalen leder från vallgrafven i s. till hamnen Lilla bommen vid elfven; Vestra hamnkanalen förenar vallgrafven med Stora hamnkanalen. Öfver kanalerna leder en mängd stenbroar. Denna stadsdel, omfattande en i allmänhet låg och icke synnerligen frisk slätt, på hvilken längs elfven tre bergshöjder resa sig, Qvarnberget samt Stora och Lilla Otterhällan, är i det hela mycket väl bebyggd, innefattar stadens flesta offentliga inrättningar och har att uppvisa en mängd palatslika enskilda byggnader. Der träffas Gustavi kyrka l. domkyrkan (färdig 1815), Kristina l. Tyska kyrkan (den äldsta i G.), den lilla vackra engelska kyrkan i spetsbågstil (sedan 1855), synagogan i morisk-bysantinsk stil, jernvägsstationshuset vid Drottningtorget, landshöfdingeresidenset, tullhuset och posthuset vid hamnen, rådhuset, kommendantshuset, stadshuset och det praktfulla börshuset vid det med en stod af Gustaf II Adolf prydda Gustaf Adolfs torg, allmänna och sahlgrenska sjukhuset, allmänna läroverkshuset med bibliotek och gymnastikhus vid vallgrafven, Göta artilleriregementes etablissement på Lilla Otterhällan, navigationsskolan på Qvarnberget, frimurarelogen m. fl. I f. d. Ostindiska kompaniets hus vid Norra hamngatan inrymmes Göteborgs museum med arkeologisk samling, mynt- och medaljkabinett, taflesamling, bibliotek, samling af industriföremål samt framförallt en rik zoologisk samling. Utanför vallgrafvarna omgifves staden närmast af en krans af planteringar och offentliga trädgårdsanläggningar: den ståtliga Nya allén, som erbjuder en sällsynt vacker promenadplats från Fattighusån i öster till fram emot jernvägen vid elfven i vester, Trädgårdsföreningen (anlagd 1842), med ett präktigt växthus (uppfördt 1878), och Kungsparken, med nya teatern och en afgjutning af Molins grupp "bältespännarna". Längst i norr leder från den egentliga staden nya Hisingsbron öfver elfven till Hisingen, der ett slags förstad med betydande industriel rörelse håller på att växa upp. Åt nordöst, på andra sidan jernvägsstationen, utbreder sig vid elfven Gullbergsvass, en sank slätt och