varaktig handelsplats vid Göta elfs mynning och utfärdade d. 4 Juni 1621 det nuvarande G:s första privilegier. Många holländare, skottar och tyskar nedsatte sig i den nya staden, som vann en snabb tillväxt och allt sedermera med endast korta afbrott intill våra dagar tilltagit i betydelse och välstånd trots de olyckor genom krig och eld, för hvilka den tid efter annan varit utsatt. Länsstyrelsen flyttades från Bohus till G. år 1700, och den superintendentia, som af Gustaf II Adolf der inrättades 1620, upphöjdes 1665 till biskopsdöme. År 1807 upphörde staden att vara fästning, och dess vallar raserades. Af de omgifvande verken qvarstå ännu såsom grånade minnen skansarna Lejonet (Göta lejon) och Kronan, hvaremot batterierna Billingen (vid Nya varfvet) och Rya nabbe (på Hisingen) helt och hållet slopats. Ny Elfsborgs fästning (se Elfsborg), som flere gånger skyddat G. mot danska flottor, och den station för flottan, som länge fanns vid Nya varfvet, hafva äfven öfvergifvits. G:s militära betydelse inskränker sig numera till att vara garnisonsort för Göta artilleriregemente och ett litet detachement husarer. A. G. Göteborgs handels- och sjöfartstidning, daglig aftontidning i Göteborg. Dess första fjorton nummer utkommo 1832 såsom bihang till den af gymnasieadjunkten Lomberg utgifna politisk-literära tidningen "Götha Runor", emedan utgifvaren af Handelstidningen, bokhållaren M. Prytz, icke kunnat erhålla det begärda tillståndsbeviset i rätt tid. Första numret, som bär namnet "Göteborgs handels- och sjöfartstidning", är derför numreradt med n:r 15 och utkom d. 7 April 1832. Tidningen var till en början afsedd endast för handels- och sjöfarts-notiser och behöll länge en öfvervägande merkantil prägel, men inrymde så småningom, sedan tidningen "Götha Runor" upphört med år 1832, äfven politiska artiklar. Utgifvaren Prytz hade emellertid -- liksom samtidigt "Aftonbladets" utgifvare, L. Hierta, till hvars meningsfränder Prytz hörde -- att kämpa en svår kamp mot indragningsmakten och förlorade snart rätten att sjelf utgifva tidningen. Denna vexlade under striden mot indragningsmakten flere gånger namn, beroende på de tillståndsbevis, som funnos till hands eller de ansvarige utgifvare, som kunde anskaffas. Tidningen utkom 1832-33 dagligen, under åren 1834-44 endast tre gånger i veckan, men har sedan 1845 åter utgifvits dagligen. Tidningens färg var afgjordt liberal, dess tendens för öfrigt alltjämt mera merkantil än politisk. 1848 sålde Prytz tidningen till J. Sandvall, förut utgifvare af "Jönköpingsbladet", hvilken betydligt höjde tidningens spridning samt genom talrika förbindelser och ökad redaktionspersonal befäste och utvidgade dess anseende, så att den snart nämndes såsom en af Sveriges mera framstående tidningar, "näst Aftonbladet dess mest inflytelserika". Tidningens färg var efter 1848 t. o. m. ännu mera utpräglad än under den närmast föregående tiden, särskildt 1850, då tidningen uppträdde emot det af de "grå" och äfven af "Aftonbladet" försvarade representationsförslaget. Sandvall hade emellertid -- trots företagets stora framgång -- att kämpa med ekonomiska svårigheter, som en gång t. o. m. föranledde utgifvandet af två täflande Handelstidningar (en sandvallsk och en prytzisk). 1851 måste Sandvall, till följd deraf att en af honom, såsom bankkamrer, i Jönköping många år förut begången förseelse upptäckts, lemna landet, hvarefter tidningen utgafs och redigerades af C. J. Lindskog, M. Prytz och J. M. Wimmerstedt. 1852 erhöll hon en ny hufvudredaktör i literatören S. A. Hedlund. Tidningen har under de tre årtionden, som förflutit, sedan han öfvertog hufvudredaktörskapet, tagit en verksam och inflytelserik del i det allmänna meningsutbytet, ej blott i politiska frågor, utan i snart sagdt alla spörsmål af större intresse. Icke minst har tidningen tagit till orda för det samhälles framåtskridande, inom hvilket den utkommit. I politiskt afseende har tidningen allt fortfarande tillhört den utprägladt liberala sidan. Under 1850- och 1860-talet stod den i främsta ledet bland kämparna för en representationsreform, stred ifrigt för främmande trosbekännares likställighet med andra svenske medborgare och intog i tullfrågorna en starkt framskjuten frihandelsställning. I fråga om utrikespolitiken var tidningen 1863-64 afgjordt ministeriel och stred för den åsigt att Sverige icke måtte inblanda sig i dansk-tyska fejden. 1870-71 uttalade tidningen sig emot den franskvänliga, napoleonska åskådning, som under fransk-tyska kriget genomströmmade svenska folket, hvilket vållade en tillfällig minskning i dess prenumerant-antal. I de inre frågorna har tidningen efter representationsreformens genomförande (1866) bibehållit sin ställning i venstern och dessutom i allmänhet sympatiskt omfattat landtmannapartiet. I dissenter- och religionsfrihetsfrågorna, liksom i frågorna om utvidgad kommunal och politisk rösträtt, undervisningsfrågan, afskaffande af vatten- och brödstraffet m. fl. kulturfrågor, har tidningen tillhört reformvännernas antal. Tidningen har fortfarande egnat mycket utrymme åt handels- och sjöfartsnotiser. Under tidernas lopp har äfven en literatur- och konstafdelning utvecklat sig i tidningen. Bladet har sedan lång tid tillbaka ett synnerligen utvidgadt korrespondentsystem på främmande orter. -- Bland tidningens medarbetare märkes V. Rydberg, som 1855 blef fast medarbetare i tidningen. Han har der först offentliggjort flere af sina mest framstående verk och deltagit i såväl den politiska som den religiösa debatten om dagens frågor. Tidningens spridning har hållit jämna steg med dess utveckling, i synnerhet i Göteborg och vestra samt södra Sverige. Upplagan beräknas till omkr. 5,000 exemplar (lördagsnumret utgår i närmare 8,000 exemplar). Prenumerationspriset är 20 kr. för Göteborg och 21 kr. för landsorten. Annonspriset är 12 1/2 öre (i lördagsupplagan 15 öre) per rad. Näst "Stockholms dagblads" hufvudstadsupplaga torde tidningen vara Sveriges mest anlitade annonsblad. Tidningen eges sedan 1875 af ett aktiebolag, numera på 425 aktier (med 425,000 kr.