"teutonism" och sökte åstadkomma en motsvarande utveckling i samhället. Förbundet har ock, ehuru, såsom det tyckes, ej af förbundsbröderna sjelfva, kallats Hainbund. En månljus qväll, d. 12 Sept. 1772, blef förbundslöftet högtidligen besvuret i skuggan af en ek i byn Wehnde (nära Göttingen), och lydde det på "religion, dygd, känsla och oskyldigt skämt". Till förbundets stormästare och beskyddare valdes Klopstock, hvars födelsedag med svärmisk entusiasm firades såsom en fest. Själen i det hela var J. H. Voss, och jämte honom voro Hölty, Miller, Hahn och de båda bröderna Stolberg verksamme medlemmar. I närmare eller aflägsnare förhållande till förbundet stodo Leisewitz, Gerstenberg, Claudius och Bürger. Förbundet upp östes efter några år, dels derigenom att medlemmarna lemnade Göttingen, dels af inre orsaker. Förbundets organ var "Göttinger musen-almanach". Jfr Prutz: "Der göttinger dich-terbund" (1841). Göttling, Karl Wilhelm, tysk språkforskare och arkeolog f. 1793, deltog såsom frivillig i 1814 års krig och blef 1815 professor vid gymnasiet i Rudolstadt, 1819 direktor vid gymnasiet i Neuwied, 1822 e. o. professor i filologi i Jena, 1826 universitetsbibliotekarie och direktor vid filologiska seminariet samt 1832 ordinarie professor. Död 1869. De resor G. företog till Italien och Grekland kommo honom att särskildt egna sig åt studiet af romerska och grekiska antiqviteter, och på hans initiativ stiftades ett arkeologiskt museum i Jena. Han författade bl. a. Allgemeine lehre vom accent in der griechischen sprache (1835) och Geschichte der römischen staatsverfassung von erbauung der stadt bis zu Cäsars tod (1840) samt utgaf värdefulla upplagor af några bland Aristoteles' arbeten samt af Hesiodos. Götved. Se Gautvidr. Götz, Johann von, grefve, tysk krigare, född 1599, uppfostrades i den protestantiska läran och kämpade först i böhmiska hären, sedan under Ernst von Mansfeld mot de kejserlige. Men 1626 öfvergick han till dessa, ryckte med Wallensteins här in i Pommern och fick 1628 befälet på Rügen, som han sedermera utan vidare motstånd utrymde åt Gustaf Adolf (1630). Vid Nördlingen (1634) bidrog G. betydligt till de kejserliges seger, blef 1636 öfverbefälhafvare för Bajerns armé, understödde 1637 de kejserlige i Johan Banérs förföljande från Torgau uppåt Pommern och kämpade 1638 mot Bernhard af Weimar vid Rehn, hvarunder han af denne blef slagen vid Wittenweyer (d. 30 Juli 1638) och måste uppgifva försöket att undsätta Breisach. Misstänkt för hemligt förstånd med Bernhard, hölls G. 1638-40 fången i Ingolstadt. 1640 trädde han såsom fältmarskalk ånyo i kejserlig tjenst och opererade 1644 med framgång mot Rakoczy i Ungarn. Men derifrån kallades han 1645 till den af Torstensson i Böhmen anfallne Hatzfelds hjelp och stupade i slaget vid Jankowitz (d. 6 Mars 1645). Götz, Johann Nikolaus, tysk skald, född 1721, död såsom superintendent i Winterburg 1781, lyckades bäst i skämtsamma, stämningsfulla visor, men skref äfven oden, elegier, idyller samt öfversatte Anakreons och Sapfos sånger. Efter hans död utgåfvos af Ramler hans Vermischte gedichte (1785). Götz, Hermann, tysk tonsättare, född i Königsberg 1840, erhöll musikundervisning af Köhler, Stern, Bülow och Ulrich, var 1863-70 organist i Winterthur, samt lefde sedan uteslutande för komposition i Hottingen vid Zürich, ända till sin död, 1876. Med G. bortgick i förtid en talang, som bebådade något stort och ovanligt. I Tyskland räknas hans opera Der widerspänstigen zähmung (1874) enstämmigt till det bästa, som de senaste åren frambragt för musikscenen, och den har gjort sin rund kring alla större tyska teatrar samt äfven uppförts i England. En ofullbordad opera, Francesca di Rimini, fulländades af E. Frank i Mannheim och gafs der 1877. G. skref äfven Nänia m. fl. körsaker, en symfoni, en uvertyr, konserter, trio, qvartett m. m., dels för violin, dels för piano. A. L. Götz von Berlichingen. Se Berlichingen. Göye, dansk slägt. Se Gjöe. Göze (Goeze). 1. Johann Melchior G., tysk teolog, född i Halberstadt 1717, blef 1744 diakon i Aschersleben, 1752 pastor i Magdeburg och 1755 kyrkoherde i Hamburg. Död 1786. G. gjorde sig bekant i vida kretsar genom sina teologiska arbeten, som företrädesvis rörde sig om de "yttersta tingen" och ännu mera genom sin literära strid för bibel och lutheranism mot "upplysningstidehvarfvets" tviflare. Hans motståndare, framför alla Lessing, prisgåfvo honom åt hånet och löjet, och Lessing har i sina stridsskrifter ("Anti-Goeze" m. fl.) "för alla tider upphöjt honom till en typ för all möjlig inskränkthet och vetenskapsfientlighet". G. var dock icke inskränkt eller främmande för vetenskaplighet, men han saknade stilistisk förmåga och förgick sig i fejdens hetta samt gaf derigenom hugg på sig. -- 2. Johann August Ephraim G., tysk prest, naturforskare, den föregåendes broder, född 1731, död såsom diakon vid stiftskyrkan i Qvedlinburg 1793, offentliggjorde såsom första resultatet af sina (företrädesvis på mikroskopisk väg gjorda) naturvetenskapliga studier Entomologische beyträge zu des Ritters Linné 12 ausgabe des natursystems (1777-83). Af stor betydelse äro hans Versuch einer naturgeschichte der eingeweidewürmer (1782) och Neueste entdeckungen dass die finnen im schweinefleisch keine drüsenkrankheit, sondern wahre blasenwürmer sind (1784). Han utgaf bl. a. Europäische fauna (1791-93).