fosterländska odlingens historia, nämligen skaldekonstens, fornforskningens och den bildande konstens. De få alla tre uttryck i förbundets tidskrift, Iduna (i de tre första häftena kallar den sig "en skrift för den nordiska fornålderns älskare"), hvilken på E. G. Geijers förslag började utgifvas redan 1811, och af hvilken 10 häften utkommo (t. o. m. 1824), hvartill kom ett 11:te häfte 1845, efter Adlerbeths död. För skaldekonsten öppnades der ett nytt tidehvarf genom Geijers och Tegnérs mästerligaste sånger; de helsades af den "gamla skolan" med afgjordt, om än matt bifall, af "fosforisterna" med jubel, såsom gående i en riktning, hvilken dessa sjelfva ansågo sin redan förut hafva angifvit. A. A. Afzelius införde i tidskriften bl. a. öfversättningar från Eddan (Völu Spá och Solar liod) och främjade genom sin der med musikbilaga offentliggjorda "Necken" det nyvaknade intresset för den svenska folkvisan. -- På arkeologiens område innehöll "Iduna" flere afhandlingar af ofvannämnda fornforskare, särskildt af Adlerbeth ("Tankar om sättet att uppsöka och vårda fäderneslandets fornlemningar" m. fl.). För hithörande frågor ådagalade förbundsbröderna det allra största nit, dels genom grundliga historiska och antikvariska undersökningar, dels genom språklig forskning, särskildt i de skilda landskapsmålen. Detta senare studium, som afsåg samlandet af material till ett svenskt dialektlexikon, idkades i synnerhet af flere bland de förbundsbröder, som voro spridda i landet såsom prester, och bland hvilka må nämnas prostarna D. Nordin ("Sigfrid"), J. J. Lagergren och O. U. Arborelius (de götiska namnen okända). Ja till och med i Orienten anställdes med de götiska intressena sammanhängande forskningar af domprosten S. Lidman ("Sigurd Jorsalafarare"). De första sträfvandena för en nationel konst utgingo äfven från en got, P. H. Ling, som 1814-17 höll föreläsningar öfver "de nordiska myternas användande i skön konst" samt hade till lärjunge och entusiastisk beundrare B. E. Fogelberg. Föranledt genom en af en gåfva på 50 dukater åtföljd anonym skrifvelse (sannolikt af envoyén G. U. Silfverhjelm), anordnade förbundet 1817 en pristäflan för konstnärer, "som ur den nordiska mytologien hemtade ämnen för sina framställningar", och denna åtföljdes snart icke blott af förnyade täflingar, utan äfven af en helt och hållet genom götiska förbundet i täflan med konstakademien anordnad konstutställning (1818). Emellertid uppkom just i konstfrågan en brytning inom förbundet genom Geijers år 1817 i "Iduna" offentliggjorda uppsats "Betraktelser i afseende på de nordiska mythernes användande i skön konst". Då han i denna, redan året förut i förbundet upplästa, afhandling uttalade sina tvifvelsmål angående den nordiska mytologiens användande inom konsten, utträdde den förbittrade Ling, skyllande på "försvagad helsa och bristande tid", ur förbundet. Detta rubbade dock hvarken förbundets sammanhållning eller dess aktning för den afgångne brodern. -- Den fosterländska riktning, som under de sista decennierna och i våra dagar gjort sig gällande på alla odlingens områden, har utan tvifvel en bland sina fastaste rötter i det götiska förbundets idéer och verksamhet. Jfr Rud. Hjärne: "Götiska förbundet och dess hufvudman", 1878. C. v. F. Götlunda. 1. Socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad. Arealen 4,570 har. 1,561 innev. (1880). Annex till Flistad, Skara stift, Södra Vadsbo kontrakt. -- 2. Socken i Nerike, Örebro län, Glanshammars härad. Arealen 20,460 har. 2,764 innev. (1880). Konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Strengnäs stift, Glanshammars kontrakt. Götmetall, metallurg., kallas, till skilnad från vällmetall (se d. o.), allt smidbart jern eller stål, som framställts genom smältning, från det mjukaste jern, med 0,1 proc. kolhalt och derunder, upp till det hårdaste gjutstål, med 2 proc. kolhalt och derutöfver. Benämningen götmetall är ganska ny och har egentligen adopterats derför att en del utländska metallurger efter införandet af bessemer- och martin-metoderna företogo sig att kalla all på dessa metoder beredd metall för stål, hvilket förorsakade såväl en förvirring i begreppen som ekonomiska förluster, då de flesta lands tulltaxor äro olika för jern och stål. Då man af ålder varit van att särskilja begreppen jern och stål genom den olika kolhalten och genom förmågan att antaga härdning, var det nödvändigt att bibehålla dessa begrepp äfven efter de nya metodernas införande. Man indelar derför götmetallen uti götjern, som har en kolhalt under 0,3 proc. och icke antager härdning, och götstål, som har öfver 0,3 proc. kolhalt och kan antaga härdning. I benämningen götjern äro inbegripna bessemerjern och martinjern samt i götstål bessemerstål, martinstål och gjutstål. På samma sätt indelas vällmetall i välljern, som inbegriper alla härdsmidda jernsorter och puddeljern, samt vällstål, som omfattar råstål, garfstål, brännstål, puddelstål o. s. v. C. A. D. Göttingen, stad i preussiska landdrosteiet Hildesheim (Hannover), på ömse sidor om Leine samt vid jernvägen mellan Hannover och Kassel. 17,057 innev. (1875). G. är ryktbar genom sitt universitet ("Georgia Augusta"), stiftadt 1733 och invigdt 1737, hvilket är ett af de förnämsta i Tyskland på grund af de många utmärkta lärare, som verkat derstädes. Till universitetet, som räknar 111 lärare och 1,083 studenter (1882), höra ett stort bibliotek (500,000 bd och 5,000 handskrifter), kemiskt laboratorium samt botaniska, zoologiska, mineralogiska och etnografiska samlingar, deribland Blumenbachs utmärkta kraniesamling. Bland lärda sällskap må nämnas "Die societät der wissenschaften" (stiftadt af Haller 1750), som utgifver "Göttinger gelehrte anzeigen", den äldsta kritisk-vetenskapliga tidskrift i Tyskland. Stadens industri omfattar tillverkning af yllevaror och charkuterivaror samt fysikaliska och matematiska instrument. -- Staden omnämnes på 900-talet under namnet Gutingi och fick stadsrättigheter 1210. Göttingska skaldeförbundet (Göttinger dichterbund) stiftades vid högskolan i Göttingen af en krets unge män, hvilka i sina poetiska sträfvanden utgingo från Klopstocks