1. Haartman [hart-], Gabriel Erik von, finsk läkare och statsman, föddes d. 9 Mars 1757 i Nagu socken, blef 1771 student i Åbo, aflade 1779 medicine licentiatexamen och utnämndes 1781 till adjunkt samt 1784 till professor i medicinska fakulteten vid nämnda universitet. På samma gång H. med framgång egnade sig åt läkareyrket och den medicinska vetenskapen, riktade han sitt intresse äfven åt andra håll. Han var en af Finska hushållningssällskapets stiftare och erhöll 1805 detta sällskaps pris för Anmärkningar rörande landtmäteri- och storskiftesförfattningarna i Finland. Från år 1806 var han direktör vid det då inrättade diskontverket i Åbo. 1808 valdes han, som då var Åbo universitets rektor, att såsom universitetets deputerad afgå till Petersburg (se Finska deputationen). År 1811 utnämndes H. till ordförande i det då inrättade Collegium medicum, kallades s. å. till adjoint hos chefen för konseljens finansexpedition och blef 1812 chef för denna expedition äfvensom interimschef för kammarexpeditionen. Angående H:s verksamhet såsom finanschef och politisk personlighet i öfrigt voro hans samtidas åsigter delade. Död i Åbo d. 2 Aug. 1815. År 1810 hade H. upphöjts i adligt stånd. R. C. 2. Haartman [hart-], Lars Gabriel von, friherre, finsk statsman, den föregåendes son, född d. 23 Sept. 1789, inskrefs 1804 vid Åbo akademi och fortsatte sina studier dels vid denna högskola, dels vid Upsala universitet. Medan fadern deltog i Finska deputationen till Petersburg, erhöll H. i Dec. 1808 anställning såsom aktuarie vid ryska utrikesministeriet, sannolikt med särskild hänsyn till de finska angelägenheterna. 1809 antogs han såsom auskultant vid Åbo hofrätt, men redan i början af 1811 flyttade han tillbaka till Petersburg såsom tjensteman i den temporära kommissionen för finska ärendenas beredning och öfvergick, sedan denna blifvit upplöst, såsom expeditionssekreterare till den i slutet af året bildade "Komitén för finska ärender". Dels på denna plats (till 1819), dels såsom ledamot i komitén (till 1825) och slutligen såsom adjoint hos statssekreteraren för finska ärenden fick H. utveckla sina af naturen rika anlag under ledning af G. M. Armfelt, R. Rehbinder m. fl. framstående finska statsmän. Under tiden ihågkoms han med mångahanda utmärkelser och förtroendeuppdrag, bland hvilka särskildt må nämnas ledamotskapet (1825) af en komité för ordnande af donationsförhållandena i Viborgs län, i hvilken komité han röstade emot det förslag, som senare lades till grund för 1826 års olycksdigra donationsförordning (se Donationsgods). 1830 utnämndes H. till ledamot af senatens för Finland ekonomidepartement och 1831 till landshöfding i Åbo och Björneborgs län, på hvilken plats han qvarstod till 1840. Under denna tid tillförordnades han (1837) att såsom utomordentligt sändebud vid svenska hofvet afsluta en "handels-, sjöfarts- och vänskapstraktat" med Sverige-- Norge och fungerade derjämte dels såsom ledamot, dels såsom ordförande i flere vigtiga komitéer, bland hvilka särskildt förtjena nämnas en för uppgörande af förslag till ökande af Finlands statsinkomster (1838) och en för afgifvande af betänkande angående ordnande af landets penningeväsende (1839). De reformer H. i dessa komitéer förberedt fullföljde han med kraft, sedan han åter inträdt i senaten, 1840, såsom chef för finansexpeditionen och ordförande i en för myntrealisationen inrättad temporär afdelning af ekonomidepartementet samt, 1841, såsom vice ordförande i detta departement. Tullförhållandena till Ryssland ordnades på ett för landet förmånligare sätt än förut, grundskatterna reglerades genom minskning af räntepersedlarnas antal, handel och näringar uppmuntrades och understöddes, Saimakanal påbegyntes och fullbordades, i penningeväsendet bragtes genom 1840 års "myntrealisation" större ordning och stadga än alltsedan 1809 i detsamma varit rådande, och finanserna sattes för första gången i ett tillfredsställande skick, så att landet utan alltför stora finansiella rubbningar kunde genomgå Krimkriget med de kostnader och förluster detta medförde för statsverket. I rent politiska frågor leddes H., likasom mången af den tidens statsmän, af byråkratiska och konservativa tendenser, hvilka, i trots af hans banbrytande verksamhet på flere områden, gjorde honom föga populär hos hans samtida, i synnerhet sedan under 1850-talet liberalare idéer och sträfvanden fått insteg i sinnena. Sedan grefve Berg blifvit generalguvernör i Finland uppstodo mellan honom och senatens dittills allsmäktige ledare tvistigheter, hvilka slutligen ledde derhän, att H. år 1858 begärde och erhöll afsked. Den 16 Dec. 1859 afled han på sin egendom Lemsjöholm i Åbo skärgård. -- Bland mångahanda utmärkelser, som kommo H. till del, bör nämnas, att han 1849 erhöll friherrlig värdighet. R. C. 3. Haartman [hart-], Karl Daniel von, finsk läkare, den föregåendes broder, född i Åbo d. 5 Maj 1792, blef 1805 student i Åbo, 1813 filosofie kandidat, 1814 medicine kandidat, 1815 filosofie doktor och 1816 medicine licentiat. Han antogs 1817 till stadsläkare i Åbo, utnämndes 1818 till adjunkt i kirurgi och barnförlossningskonst vid Åbo universitet och utsågs 1825 till accouchementsläkare i Åbo. 1833 befordrades han till professor i kirurgi och obstetrik, förordnades samtidigt att vara t. f. generaldirektör för medicinalverket samt utnämndes 1836 till ordinarie innehafvare af detta ämbete, från hvilket han tog afsked 1855. Derefter bosatte han sig på sin egendom Raadelmaa vid Åbo, der han afled d. 15 Aug. 1877. H. var en skicklig läkare och förvärfvade sig anseende äfven såsom vetenskaplig författare. Hans Handbok för barnmorskor (1821) nyttjades nära trettio år såsom ledning vid barnmorskeundervisningen i Finland. I det förnämligast på hans initiativ grundade Finska läkaresällskapets handlingar offentliggjorde han flere artiklar, förnämligast innehållande meddelanden från hans praktiska läkareverksamhet, samt utgaf Anvisning till igenkännande af de allmännaste sjukdomar hos menniskan (1844--45). Slutligen bör framhållas, att H. genom sitt Försök att bestämma den