Haarstrang [har-] l. Haar, kal bergsrygg i preussiska prov. Westfalen, bildar norra randen af platån Sauerland och sträcker sig från ö. till v., med en höjd, som icke öfverstiger 380 m. H. tillhör kritformationen och är utmärkt af en mängd försteningar samt uttorkade flodbäddar och underjordiska vattenvägar. Vid dess norra fot trätfas flere saltkällor. S. A. L. Haartebeesten [hartebesten], Bubalis caama, zool., tillhörande antilopslägtet (se Antilopidae), är till färgen vackert sammetsbrun, med pannan och hufvudets framsida mörkbruna, undertill hvit, har vid svansroten en bred, halfmånformig, hvit fläck, svart svans och en svart rand på fram- och bakbenen. Hufvudet är mycket långt och smalt, hornen böjda i vinklar, korta, starka vid roten, med ungefär sexton ringar, i början riktade parallelt uppåt, derefter jämnlöpande något framåt och i sista tredjedelen böjda utåt och nästan rätvinkligt bakåt samt försedda med hvass spets. Kroppslängden utgör hos hannen 2,1 m., höjden öfver bogarna 1,1 m.; hornens längd är 60 cm. Haartebeesten bebor icke allenast hela södra Afrika, utan äfven i stort antal dess mellersta och vestra delar. Han träffas i flockar af fem till tio stycken, men uppträder tidtals i hjordar af flere hundra. Trots sin klumpiga gestalt är han ganska liflig och snabb i sina rörelser samt utmärker sig genom försigtighet och slughet. Fångad som ung, blir han ganska tam och tillgifven sin vårdare; men vid tilltagande ålder blifva särskildt hannarna mycket elaka och opålitliga. Haartebeestens kött skattas högt och räknas till det smakligaste, som erhålles från hela antilopfamiljen. I Kaplandet brukar man skära det i remsor, torka det i luften och sedermera koka soppa derpå. Huden nyttjas till täcken och, såsom garfvad, till hvarjehanda läderarbeten; hornen förarbetas för sin hårdhet och glans till allahanda husgerådssaker och prydnader. C. R. S. Haarteigen (Hårteigen), fjälltopp på Hardangervidda, i Söndre Bergenhus amt, i Norge, höjer sig i form af en afhuggen kägla öfver platåns sydvestra till Hardangerfjorden gränsande del. O. A. Ö. 1. Haartman [hart-], Johan, finsk universitetslärare, född i Uskela socken i Finland d. 16 Mars 1682, blef student i Åbo 1699 och filos. magister 1707. Derefter egnade han sig åt skollärarekallet och blef 1712 konrektor i Raumo. 1713 flyktade han undan ryssarna till Stockholm och utnämndes 1717 till lektor vid Åbo skola hvilken tjenst han tillträdde först 1721. År 1722 befordrades han till logices och metafysices professor vid Åbo akademi och transporterades 1735 till tredje teologie processor derstädes. Död d. 7 Jan. 1737. H. har efterlemnat ett aktadt namn såsom akademisk lärare och vetenskaplig författare. Honom tillkommer äran att mera öppet än förr vid Åbo högskola hafva föredragit den nya filosofiens läror; derjämte inlade han stora förtjenster om Finlands lärdomshistoria (det var på grund af H:s och prosten G. Salonius' anteckningar som Stiernmann utarbetade sin "Aboa literata") och visade äfven såsom ledamot i k. kommissionen i Finland 1725 och såsom riksdagsman vid 1727 års riksdag framstående duglighet. 2. Haartman [hart-], Jakob, biskop, den föregåendes son, föddes 1717 i Stockholm, dit hans föräldrar flyktat från det då af ryssarna inkräktade Finland. Efter såväl vid Åbo som Upsala högskolor idkade studier blef han magister vid den förstnämnda år 1741 och förordnades 1742 till docent i filosofi vid samma högskola. Sedan han en tid varit professor i denna vetenskap, utnämndes han 1773 till fjerde teologie professor derstädes samt blef 1776 biskop i Åbo. Död 1788. Han var sedan 1754 gift med Eleonora Elisabet De la Myle (f. 1726, d. 1810), som gjort sig känd genom flere testamentariska anordningar, dels till förmån för skolväsendet, dels till understöd åt fattiga prest- och skollärareenkor. R. H. Haartman [hart-], Johan, finsk läkare, född i Pemar i Finland d. 19 Sept. 1725, blef 1741 student i Åbo, ingick 1742 i lära på ett apotek i Stockholm och tjenstgjorde der i fyra års tid. Medellöshet tillät honom icke att sätta upp ett eget apotek, hvarför han beslöt att egna sig åt medicinen samt reste i detta ändamål 1749 till Upsala. Der blef han 1754 medicine doktor och utnämndes s. å. till provinsialläkare i Åbo. Såsom sådan inlade han stora förtjenster. Med mycken omsorg vinnlade han sig om att förskaffa läkarekonsten anseende hos allmogen, som dittills, i saknad af läkare, ansett sjukdomar vara ett syndastraff, hvilket det vore förmätet att hindra. För att verka i denna riktning utgaf han sin berömda Underrättelse om de mest gångbara sjukdomars igenkännande och botande genom lätta och enfaldiga husmedel (1759; ny uppl. 1765). H. var den förste, som i Finland införde koppympningen (1754). På kreaturssjukdomars förebyggande och botande nedlade han mycket arbete. Då ett lasarett inrättades i Åbo, blef han dess förste läkare (1759); 1764 befordrades han till medicine adjunkt och 1765 till medicine professor samt kallades s. å. till ledamot af Vetenskapsakademien. Såsom medicine professor verkade han både i tal och skrift för den medicinska vetenskapens framsteg. I en mängd uppsatser offentliggjorde han resultaten af sin erfarenhet; i afhandlingen Sciagraphia morborum, som i disputationsform utkom 1779-81, framlade han ett fullständigt medicinskt system. Af den stora förmögenhet H. genom sin vidsträckta praktik hade samlat använde han stora summor till universitetets bästa. Redan under sin lifstid (1783) lemnade han 60,000 daler k:mt till fond för aflöning af en professor i anatomi, kirurgi och obstetrik. 1785 förärade han en lika stor summa till fond för aflönande af en professor i naturalhistoria; slutligen skänkte han i sitt testamente 24,000 daler k:mt till stipendiefond för medicine studerande. Resten af sin förmögenhet anslog han till ett arbetshus i Åbo. Död i Åbo d. 29 Dec. 1787. R. T-dt. Haartman [hart-], von, finsk adlig ätt, härstammar från professoren Gabriel Erik Haartman, som adlades 1810. Med hans son, Lars Gabriel von H., upphöjdes 1849 en gren af ätten i friherrligt stånd.