innev. (1880). H. utgör jämte Silte ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Visby stifts södra kontrakt. Habo, socken, delad å Skaraborgs län, Vartofta härad, med en areal af 15,820 har, 3,108 innev. (1880), och å Jönköpings län, Mo härad, 2,155 har, 258 innev. (1880), tillsammans 17,975 har, 3,366 innev. H. bildar jämte Fiskebäcks (Gustaf Adolfs) kapell ett regalt pastorat af 2:dra kl., Skara stift, Redvägs kontrakt. Habor och Signild. Se Hagbard och Signy. Habsburg, eg. Habichtsburg, gammalt slott på Wülpelsberg i schweiziska kant. Aargau, uppfördt år 1020 af biskop Werner I i Strassburg och bekant såsom österrikiska kejsarefamiljens stamgods. H. var fordom befäst, men är nu knappast annat än en ruin. S. A. L. Habsburg, tyskt furstehus, som leder sina anor upp till Guntram den rike, hvilken lefde på 950-talet. Dennes sonson biskop Werner I i Strassburg (d. 1028) byggde slottet Habsburg, och biskopens broder Radbod (d. 1027) var den förste grefven af H. Slägtens besittningar ökades under 1100-talet med Öfre Elsass, Aargau och Lauffenburg. Vid landtgrefve Albrekt den vises död, 1239, delades de habsburgska landen mellan hans son och broder -- som bägge buro namnet Rudolf --, och ätten sönderföll i tvänne grenar, Habsburg-Elsass och Lauffenburg-Klettgau. Den senare grenen splittrade sig snart i linierna Rapperschwyl, Klettgau, Thun och Burgdorf, men utdog på svärdssidan redan 1415. Huset Habsburg-Elsass' stamfader, Rudolf I, ärfde efter sin fader Aargau och Öfre Elsass samt efter sin moder Kyburg (1264). Vald till tysk konung 1273, begagnade han sin kungliga myndighet för att utvidga sin familjs besittningar, bemäktigade sig åtskilliga områden i Schweiz och gaf sina söner, Albrekt I och Rudolf II, de från konung Ottokar II i Böhmen indragna rikslänen Österrike, Steiermark och Krain samt lade sålunda grunden till den habsburgsk-österrikiska monarkien. Albrekt I vann genom öfverenskommelse med sin broder alla österrikiska landen och blef 1298 tysk konung (d. 1308). Hans son, Albrekt II, den lame eller vise (d. 1358), herskade från 1344 ensam öfver husets besittningar, hvilka emellertid minskats genom de schweiziska skogskantonernas affall, men 1335 ökats med Kärnten. Albrekt efterträddes af sin äldste son, Rudolf IV, hvilken antog titeln ärkehertig och ärfde Tyrolen, 1363. Vid hans död, 1365, delades besittningarna mellan hans bröder, Albrekt III (1365--95) och Leopold III (1365--86), hvilka grundade albertinska l. neder-österrikiska och leopoldinska l. inre-österrikiska linierna. Den namnkunnigaste af den förstnämnda linien var den tredje hertigen, Albrekt V (1404--39), hvilken genom sitt giftermål (1422) med konung Sigmunds dotter Elisabet blef konung af Ungern (1437) och Böhmen (1438) samt 1438 valdes till Tysklands konung (se Albrekt II). Linien utslocknade med Ladislav Posthumus (1457), hvarefter de neder-österrikiska landen hemföllo till kejsar Fredrik III af inre Österrike. Den leopoldinska liniens stiftare vidgade sitt område genom eröfringen af staden Trieste (1382) och några andra mindre platser. Då hans äldste son, Vilhelm, afled (1406), skiftades landen mellan hans tre bröder, Leopold, hvilken dog utan bröstarfvingar 1411, Ernst och Fredrik. Den sistnämndes son, Sigmund, måste 1490 afstå sina besittningar till Ernsts son Fredrik V eller F. III (1424--93), hvilken sålunda i sin hand samlade hela den österrikiska makten. Han blef 1440 tysk konung och 1452 romersk kejsare. Hans son och efterträdare, Maximilian I (som 1493 blef tysk konung och 1508 kejsare), förmälde sig 1477 med Maria af Burgund och förvärfvade derigenom åt det habsburgska huset de burgundiska arflanden Franche-Comté och Nederländerna, hvilka redan 1482 tillföllo hans och Marias son, Filip den sköne (d. 1506). Filip förmälde sig 1496 med Johanna, arftagerska till Kastiliens och Aragoniens kronor, och hade med henne sönerna Karl och Ferdinand, hvilka blefvo stamfäder för den spanska och den österrikiska linien af huset H. Den spanska linien. Den ofvannämnde Karl blef 1506 hertig af Burgund och konung af Kastilien (Karl I), 1516 konung af Spanien, 1519 ärkehertig af Österrike och tysk konung samt 1520 romersk kejsare (Karl V). Hans son Filip II (d. 1598) erhöll af sin faders besittningar Burgund (1555) och Spanien med biland (1556). Karls oäkta barn, Don Juan d'Austria (d. 1578) och Margareta (d. 1586), regentinna i Nederländerna, hafva äfven gjort sig ett namn i historien. Filip II efterträddes af sin andra son, Filip III (1598--1621). Filip III hade sonen Filip IV (1621--65) samt döttrarna Anna, gift med Ludvig XIII af Frankrike, och Maria Anna, gift med kejsar Ferdinand III. Linien utslocknade på svärdssidan med Filip IV:s son Karl II (d. 1700), men fortlefde på qvinnosidan genom Karls systrar Maria Teresia, gift med Ludvig XIV af Frankrike, och Margareta Teresia, gift med kejsar Leopold I. Den österrikiska linien grundades af Ferdinand I (d. 1564), hvilken 1521 erhöll af sin broder Karl V ärkehertigdömet Österrike och 1527 blef konung i Böhmen och Ungern samt 1556 romersk kejsare. Efter hans död tillföllo kejsarevärdigheten och större delen af de österrikiska arflanden hans äldste son, Maximilian II (1564--76), medan de yngre sönerna, Ferdinand (d. 1595) och Karl (d. 1590), blott erhöllo Tyrolen och Steiermark. Denna delning egde dock ej länge orubbadt bestånd, ty Ferdinand dog utan lagliga bröstarfvingar, och den kejserliga linien utslocknade med Maximilians söner, kejsar Rudolf II (1576--1612), kejsar Mattias (1612--19), Maximilian af Tyrolen (1612--18) och Albrekt af Burgund (1598-- 1621). De österrikiska arflanden samt Böhmens och Ungerns kronor öfvergingo då till Karls son, Ferdinand II af Steiermark (1619--37). Han öfverlät Tyrolen till sin broder, Leopold V, 1625, men efter dennes yngste sons död, 1665, återföll landet till kejsarehuset. Sedermera har icke någon delning förekommit. Ferdinand II