af Du Puy å riddarhuset gifna konserter, dels såsom nitisk tjensteman vid Musikaliska akademien, hvars ledamot han blef 1823, och der han 1851--61 innehade kamrerarebefattningen. Särskildt anses han hafva varit en verksam orsak till att akademien erhöll de mazèrska och hebbeska donationerna. H. blef 1816 adlad. Död 1862. A. L. Hadramaut, bibelns "Hazarmaveth", landskap i södra Arabien, sträcker sig omkr. 500 km. utmed kusten af Indiska hafvet, från Jemen i v. till Mahrah i ö. Bredden såväl som gränserna i n., der landet öfvergår i öcknen El-Ahkaf, äro obekanta. Södra delen är uppfylld af vilda berg, som höja sig i Djebl Kor till 2,000 m. och i Djebl Drora till 2,700 m. och på flere ställen löpa ända ut till hafvet. Den vulkaniska naturen spåras i synnerhet i s. v. i väldiga splittrade granitmassor och en mängd varma källor. Djupa klyftor, om sommaren farbara vägar, förvandlas under regntiden till forsande strömmar. De rymligare dalarna deremot äro väl befolkade och frambringa säd, dadlar, bananer, meloner, indigo m. m. Det smala strandbältet är sandigt och ofruktbart. Befolkningen utgöres i n. af beduiner, hvilka lefva utan fasta boningsplatser, i s. af himjarernas nästan svarta afkomlingar, hvilka bo i städer och byar och äro mera arbetsamma än grannfolken, ehuru föraktade af dessa. De drifva t. o. m. någon handel på utlandet. Landets styrelse utöfvas af sjeiker, hvilka bo i befästa slott, 3--4 våningar höga, med torn och skottgluggar. De flesta äro sjelfständiga, men några erlägga tribut åt en öfversjeik. Landets innebyggare höra till den stränga muhammedanska sekten sjafeï och äro ogina mot främlingar. Folkmängdsuppgifterna äro mycket osäkra. Städerna Tarîm (hufvudstad) med 25,000, och Schibâm med 6,000 innev., äro båda belägna inne i landet. På en smal landtunga vid kusten ligger Makalla, med 18,000 innev., god hamn och liflig handel med gummi, kaffe, tobak och indigo. -- H. är bekant företrädesvis genom A. von Wredes resa 1843 och H. von Maltzans 1870--71. S. A. L. Hadria. Se Atri. Hadrianus, Publius Aelius, romersk kejsare, född d. 24 Jan. 76 i Rom, var son till en från Italica i Spanien härstammande senator och stod efter sin faders död under sin frände Trajanus' (sedermera kejsare) förmynderskap. Vid 15 års ålder trädde han i krigstjenst och utnämndes 117 af Trajanus till öfverbefälhafvare öfver trupperna i Östern samt adopterades. Efter sin beskyddares död (d. 8 Aug. 117) utropades han af legionerna till imperator. H:s sträfvan gick till en början ut på att förskaffa det romerska riket någorlunda naturliga gränser, hvarför han genast öfvergaf de af Trajanus gjorda eröfringarna på andra sidan Eufrat och Tigris samt slöt fred med parterkonungen Kosroës. Af samma anledning drog han tillbaka legionerna i Britannien, der han anlade den s. k. Hadrianus' vall, samt försäkrade sig mot germanernas anfall genom uppförandet af pålgrafven. Det egentliga målet för H:s verksamhet var emellertid befordrandet af rikets inre utveckling. En sträng centralisation genomfördes i förvaltningen, den i provinserna gällande rättskipningsordningeu påbjöds i Italien, och förvaltnings byråerna (officia) skildes från hofvet samt upphöjdes till riksämbetsverk. Om civilrättens utveckling inlade H. stora förtjenster genom kodifikationen af pretorsedikten (Edictum perpetuum; se Edikt). Gång på gång företog H. resor genom rikets samtliga delar och sattes derigenom i tillfälle både att uppskatta provinsernas betydelse och utöfva sträng kontroll öfver ämbetsmännen. Näppeligen någon af Roms kejsare har utmärkt sig genom en så stor byggnadslust som H. I hvarje stad af någon betydenhet och framförallt i Rom lät han uppföra praktbyggnader; i Rom bl. a. Moles Hadriani (Se San Angelos borg). I smått lät han efterbilda rikets märkligaste byggnader på sin vid Tivoli belägna villa, bland hvars ruiner i nyare tider uppgräfts en mängd dyrbara konstverk. Under de sista åren af sitt lif (132--135) hade H. att bekämpa ett uppror af judarna, hvilka, han retat till det yttersta genom att i Jerusalem anlägga en romersk koloni, Aelia Capitolina, och genom att uppföra ett Jupiterstempel på den plats, der Salomos tempel stått. H. afled d. 10 Juli 138. Han hade till efterträdare 136 adopterat Lucius Verus och efter dennes död (138) Titus Antoninus. H. var kunnig och talangfull, men egenkär, utsväfvande och grym. Om hans förhållande till Antinous se d. o. V. K-r. Hadrianus. Sex påfvar hafva burit detta, namn. 1. H, I, 772--795, son till konsul Theodulus i Rom, begärde och erhöll Karl den stores bistånd mot den langobardiske konung Desiderius' härjningar på det romerska området (774). Äfven mot hertig Arechis af Benevent anropade påfven Karl den store om bistånd. H. förvärfvade sig ett stort och välförtjent rykte för lärdom, statsmannavishet och välgörenhet. Karl den store "älskade den gamle påfven som sin fader och fällde tårar vid hans död". Det goda förhållandet mellan H. och Karl stördes dock något, då H. sökte göra kyrkomötets i Nicaea beslut (787) angående bilddyrkan gällande i Vesterlandet, hvaremot kejsaren på mötet i Frankfurt a. M. 794 lät fastställa en mera moderat uppfattning. 2. H. II, 867--872, sökte inblanda sig i stridigheterna inom det frankiska riket och den frankiska kyrkan, men blef med skärpa tillbakavisad. Kallad till skiljedomare i striden mellan Ignatius och patriarken i Konstantinopel Fotios, uttalade han sig till den förres förmån och lade derigenom grunden till söndringen mellan den romerska och grekiska kyrkan. 3. H. III regerade föga mer än ett år (884--885). 4. H. IV, 1154--59, en angelsachser a låg börd, hette egentligen Nicolaus Breakspeare. Han studerade i Paris och Arles samt blef derefter abbot i ett kloster vid Avignon och kardinalbiskop af Albano. Af påfven Eugenius III sändes han såsom legat till de nordiska rikena för att ordna de kyrkliga förhållandena derstädes. Nikolaus besökte först