Norge, hvarest han 1152 upprättade ärkebiskopsstolen i Nidaros, och begaf sig sedan till Sverige, der han på ett stort möte i Linköping 1152 förmådde svenskarna att betala peterspenning till påfven. Deremot kunde han ej få frågan om upprättandet af en ärkebiskopsstol i Sverige afgjord. Kort derefter kallades han till påfve. Han visade sig vara en "kyrkofurste af Gregorius VII:s ande och viljekraft och besjälad af samma sträfvanden som hans ännu mera energiske efterträdare Alexander III". Ehuru kejsar Fredrik Barbarossa gjort påfven en stor tjenst genom att befria honom från den farlige Arnold från Brescia, gaf sig H. i strid med honom och inledde sålunda den långvariga kampen mellan påfvedömet och de hohenstaufiska kejsarna. Den egentliga orsaken till brytningen var att H. i en skrifvelse gaf Fredrik förebråelser med anledning af ärkebiskop Eskils i Lund tillfångatagande och erinrade honom om att han af påfven emottagit kejsarekronans "beneficium". 5. H. V, en genues, hette egentligen Ottoboni Fiesco och valdes till påfve d. 10 Juli 1276, men dog redan i Aug. s. å. 6. H. VI, 1522--23, f. 1459, hette ursprungligen Floriszoon. Han förvärfvade sig så stort anseende såsom professor i teologi i Louvain (i Flandern), att kejsar Maximilian I kallade honom till lärare för sin sonson (sedermera kejsar Karl V). I början af sin regering gjorde H. en svag ansats till att afskaffa de svåraste missbruken inom kyrkan, såsom simoni, nepotism, aflatens missbruk, men gaf snart vika för sin omgifnings motvilja mot reformer. Romarnas hat mot den stränge utländingen gaf sig efter hans död luft i den inskrift, hvarmed hans läkares hus pryddes: Liberatori patriae populus romanus salutem dicit ("det romerska folket helsar fäderneslandets befriare"). V. K-r. Hadrianus' vall (Eng. vanligen The roman wall), en af romarna anlagd befästningslinie i norra delen af England, mellan Bowness vid Solwayviken och Wallsend nära floden Tynes mynning. Den hade en längd af 117 km. och bestod af en mur af huggen sten, med en längs norra sidan löpande graf, tre parallella jordvallar s. om muren samt, till liniens försvar, 23 fästen och torn, jämte en militärväg, medelst hvilken garnisonerna på de olika stationerna hastigt och lätt kunde koncentreras på den punkt af linien, som hotades af fienden. Ingen del af muren qvarstår f. n. i oskadadt skick, hvarför dess ursprungliga höjd ej kan bestämmas. Enligt Beda skall den hafva varit 3,6 m. hög, tjockleken varierar mellan 1,8 och 2,9 m. Grafven, som följer murens norra sida öfver berg och dal, var af vexlande bredd och djup, i medeltal 10 och 5 m. Mellan första och andra jordvallen (hvilka voro omkr. 6 m. breda vid basen och 3 m. höga) var äfven gräfd en dylik graf, men af något mindre dimensioner. Tiden för anläggningen af detta jätteverk kan ej med bestämdhet uppgifvas. Bland de åsigter, som framställts i denna fråga, synes Bruces vara den sannolikaste. Han påstår, att det hela är ett verk af Hadrianus (117--138), hvilket restaurerades och förstärktes af kejsar Severus (222--235). Hadsund, färjeställe och handelsplats på Nörrejyllands östra kust, på norra stranden af Mariagerfjorden, 11,3 km. n. ö. om Mariager. Ganska stor utförsel af spanmål och betydlig handel med skogsprodukter. E. Ebg. Haeckel [Häckel], Ernst Heinrich, tysk naturforskare, född i Potsdam d. 16 Febr. 1834, studerade, sedan 1852, vid universiteten i Berlin och Würzburg, promoverades i Berlin 1857 till doktor och aflade derstädes 1858 medicinsk statsexamen. 1861 blef H. docent i Jena i jämförande anatomi samt 1862 e. o. och 1865 ord. professor i zoologi derstädes. För studier i de lägre sjödjurens naturhistoria besökte H. Madeira, Kanarieöarne, Marocko och Spanien samt befor 1873 Röda hafvet på ett krigsfartyg, som khediven af Egypten ställt till hans förfogande, och undersökte korallrefven derstädes. -- H. är i Tyskland den förnämste representanten för Darwins lära om arternas uppkomst genom det af kampen för tillvaron betingade naturliga urvalet. Men under det att Darwin sjelf blott sökte ådagalägga samtliga djur- och växtarters härstamning från en eller några få organiska former, utan att inlåta sig på frågan om de första organismernas uppkomst, söker deremot H. medelst evolutions-(utvecklings-) teorien förklara lifvets upprinnelse och på denna teori bygga en fullständig "monistisk" verldsförklaring. Han fäster sig här vid tvänne vetenskapliga fakta, hvilka synts honom egnade att fylla det hittills antagna svalget mellan organiska ock oorganiska kroppar. Det ena var de på senare tider lyckade försöken att på kemisk väg af rent oorganiska kroppar framställa vissa kolföreningar, som förut blott varit kända såsom organiska produkter. Det andra var tillvaron af monererna, dessa de allra enklaste af alla organismer, som blott bestå af en liten, strukturlös klump af en ägghvitartad kolförening. De hafva enligt H. uppkommit genom sjelfalstring (generatio aequivoca). Från dem hafva sedermera alla andra organismer steg för steg utvecklat sig genom naturligt urval under ärftlighetens och afpassningens lagar. De lägsta organiska varelserna -- ännu icke bestämdt utpräglade djur eller växter -- sammanfattade H. under benämningen protist-riket, från hvilket djur- och växtriket utgått och parallelt utvecklat sig. Denna utveckling har fortgått under de olika geologiska perioderna, och spåren af henne återfinnas i de uti jorden gömda försteningarna af forna organismer eller delar af sådana. Men denna skapelseurkund är ofullständig och fragmentarisk. Den kompletteras dock af en annan, nämligen individens utvecklingshistoria såsom embryo l. foster, hvilken alltid är en förkortad rekapitulation af alla de utvecklingsskeden, som dess förfäder genomlupit från den lägsta början af organiskt lif ända fram till den art, hvilken den sjelf tillhör. De högre organiska formerna måste hafva uppstått i vissa "skapelse-centra", emedan det är otänkbart, att de mångfaldigt kombinerade förhållanden, som måste förutsättas för deras tillkomst, skulle hafva egt rum mer än en gång och på mer än ett enda ställe. H. anser sannolikt, att en numera sjunken verldsdel i nuvarande Indiska hafvet,