har för öfrigt en mycket vidsträckt utbredning och förekommer såväl vid Goda Hoppsudden som vid sydkusten af Australien. Hafsgösen blir ganska stor, omkr. 2 m. lång. På sidorna är han silfvergrå, med mörkare rygg samt hvit buk; fenorna äro rödbruna. R. L. Hafshundar. Se Doggfiskslägtet. Hafsis. Se Haf, sp. 472. Hafsjungfrun. Se Dugong-slägtet. Hafsjunkrar. Se Bergfiskar. Hafs-katt. Se Hafkatt. Hafs-kon. Se Dugong-slägtet. Hafsloppor, zool., kallas de små kräftdjur, hvilka utgöra familjen Cytheridae bland Ostracoda (musslekräftor), en ordning hörande till afdelningen Entomostraca (småkräftor) bland Crustacea (kräftdjur). Hafslopporna hafva hårdt och fast skal, merendels kalkartadt och med skroflig yta. Främre antennerna äro vid basen knäböjda, 5- till 7-ledade, kort borsthåriga; bakre antennerna äro tjocka, 4--5-ledade, med 2--3 starka hakar å slutleden, alltid utan borst å andra leden, men vid basalleden försedda med 2-ledade, skärformigt krökta bihang, i hvilka utförsgången från en giftkörtel inmynnar. Hafslopporna tillhöra uteslutande hafvet. Jfr Vattenloppor. O. T. S. Hafslund, gods i Skjebergs socken, Smålenenes amt, i Norge, på östra stranden af Glommen, nära Sarpsforsen. Stora såg- och qvarnverk, som 1875 hade en arbetarebefolkning af 890 personer. Egen skola och särskild fattigvård. Fordom hade egendomen en adlig sätesgårds rättigheter. O. A. Ö. Hafslus-slägtet. Se Fiskmärleslägtet. Hafslök. Se Scilla. Hafsmusen, Chimaera monstrosa L., zool., den enda i Sverige förekommande representanten af ordningen Holocephala bland broskfiskarna. Hafsmusens besynnerliga utseende har förskaffat henne den latinska benämningen monstrosa (vidunderlig). Hufvudet är stort, med framspringande nos, som i kanten är försedd med stora öppningar för slemkanalerna. Kroppen afsmalnar bakåt till en lång, smal, nästan pisksnärtlik stjert. Ryggfenan är lång och bröstfenorna

stora. Ryggen är kaffebrun; sidorna äro silfverglänsande och buksidan hvit utan silfverglans. Ögat har bernstensgul, i grönt stötande pupill och eger en mycket stark glans, nästan liknande en ädelstens. Längden går till omkring 1 m. Hafsmusen förekommer ej sällsynt vid Skandinaviens kuster, från Öresund ända upp till Finnmarken. Hon finnes för öfrigt såväl i Japan som vid Goda Hoppsudden. Hon fångas blott tillfälligtvis vid annat fiske samt ätes icke. Af lefvern bereda fiskarena en olja, som af dem begagnas såsom läkemedel bland annat mot fjärsingens styng. R. L. Hafsmåsen. Se Hafstruten. Hafsnejonögat, lamprick, sugare, anprejare, sillapipare, Petromyzon marinus L., zool., tillhör familjen Petromyzontidae bland rundmunnarna (Cyclostomata). Från de öfriga arterna skiljer det sig derigenom att på hvardera sidan af munnen finnas fyra tvåspetsade tänder samt genom betydligare storlek. Det når en längd af inemot 1 m. och är då tjockt som armen på en man. I Sverige blifver det dock ej mera än 50--70 cm. Liksom slägtets öfriga arter tillhör det uteslutande norra halfklotet, men har der en vidsträckt utbredning från Island ända ned till Afrikas vestkust samt vesterut till Nord-Amerikas kuster. I Sverige förekommer hafsnejonögat tämligen sparsamt längs vestra kusten genom Öresund samt upp till kusten af Bleking i Östersjön. Liksom samslägtingarna suger det sig fast vid andra fiskar och äter sig in i dessa. Ända upp i mellersta Rhen har man anträffat det fastsuget vid laxar. I Maj uppstiger det parvis i elfvarna för att leka. Rommen lägges på bottnen i en grop eller fåra, som bildas derigenom att hafsnejonögat med tillhjelp af sin sugmun lyfter upp der liggande stenar, hvarvid det ådagalägger en förvånande styrka. Köttet är, utom vid lektiden, välsmakande, men ätes mångenstädes icke. I Sverige är hafsnejonögat ej föremål för något särskildt fiske. R. L. Hafsnålslägtet, Nerophis Raphin., zool., ett fiskslägte, tillhörande familjen Syngnathidae bland de tofsgälade fiskarna. Från kantnålarna, Syngnathus, med hvilka de förut sammanförts, skilja sig hithörande fiskar derigenom att kroppen är cylindrisk, ej kantig, att bröstfenor saknas och att stjertfenan är rudimentär eller saknas. Liksom hos kantnålarna bära äfven hos detta slägte hannarna äggen (rommen) under utkläckningen fästa under buken, men äggen sitta hos detta slägte i särskilda celler, ej i en pung, såsom hos kantnålarna. I Sverige förekomma stor ahafsnålen, N. aeqvoreus, som ej är sällsynt vid vestra kusten, lilla hafsnålen, N. ophidion, som tämligen allmänt förekommer såväl vid vestra kusten som i Östersjön, samt en tredje, mera sällsynt art: krumnosiga hafsnålen, N. lumbriciformis, blott några få gånger anträffad i Bohus län och Öresund. Någon ekonomisk användning hafva dessa fiskar icke. R. L. Hafsormarna, Hydrini, zool., en till de giftiga ormarnas afdelning bland reptilierna hörande familj, med fårade huggtänder, litet, plåtbetäckt hufvud, kort, fjällbetäckt och från sidorna sammantryckt kropp samt årbladslik, likaledes från sidorna hoptryckt stjert. De lefva i hafvet, gå troligen aldrig på land och ej häller frivilligt upp i floderna. Indiska hafvet är deras hemvist, utanför hvilket de endast sparsamt förekomma. -- Plattormarna, Pelamys, hafva platt hufvud, ganska lång och spatelformig nos, mycket tjock hals samt utefter hela dess längd sammantryckt, ofvan trubbkantad och undertill skarp kropp. Plattormen. P. bicolor, är ofvan mörkt brunsvart, under ljusbrun, ockragul eller hvit och vid stjerttrakten fläckig; kroppslängden stiger till högst en meter. Han är den vanligaste och mest kända arten bland