men i Nord-Amerikas sötvatten finnas närstående arter af slägtet. R. L. Hafsalperna. Se Alperna. Hafsbad, balneol. Hafvet lemnar värdefulla kurmetoder, mest i form af bad, men äfven genom hafsluftens och hafsklimatets egenskaper samt genom hafsvattnets användande som dryck. Det metodiska användandet af hafsbad som botemedel mot sjukdomar är icke synnerligen gammalt. Först i slutet af 18:de årh. började engelske läkare inse nyttan af hafsbad och anlägga badanstalter på Englands kuster. Exemplet följdes på kontinenten, der badanstalter inrättades i Doberan 1793, Norderney 1797, Travemünde 1800, Kuxhafen 1816, Helgoland 1826 o. s. v., senare äfven i Frankrike och andra land. Sveriges först anlagda hafsbadanstalter äro Gustafsbergs och Strömstads 1813, Varbergs och Marstrands 1822. Det under de sista decennierna alltmer tilltagande bruket af hafsbad har framkallat större eller mindre badanstalter vid snart sagdt alla hafskuster i såväl gamla som nya verlden. De förnämsta äro i Sverige: på vestkusten Marstrand, Lysekil, Strömstad, Varberg, Gustafsberg, Ramlösa, Fiskebäckskil, Ljungskile och Grebbestad; i öster Norrtelge, Furusund, Vaxholm, Dalarö, Källvik, Visby och Borgholm; i Norge: Sandefjord; å de Tyska östersjökusterna: Doberan, Swinemünde, Travemünde, Warnemünde, Misdroy, Putbus; vid Nordsjön: Helgoland, Norderney, Ostende, Kuxhafen, Scheveningen, Zandvoort; på Englands kuster: Bournemouth, Hastings, Torquay, Ventnor samt flere på ön Wight; på Frankrikes kuster: Arcachon, Biarritz, Boulogne, Cannes, Dieppe, Le Havre, Saint-Malo, Trouville; i Italien: Trieste, Venezia, Castellamare, Ischia, Amalfi, Neapel, Messina och Catania. -- Hafsbadens verkningar äro beroende af vattnets salthalt, temperatur och rörelse (vågslag) samt af luftens och klimatets beskaffenhet. De i hafsvattnet upplösta salterna äro företrädesvis klornatrium, eller koksalt, klormagnesium, svafvelsyrad magnesia och kolsyrad kalk samt dessutom kolsyrad magnesia, svafvelsyrad kalk och föreningar med kali, jern, mangan, jod, brom, kisel, ammonium, lithium m. m. Denna salthalt varierar i olika haf mera till qvantiteten än till qvaliteten, så att man finner t. ex. på 1,000 gr. vatten i Östersjön nära 18 gr. salter, i Nordsjön något öfver 33 gr., i Medelhafvet nära 34 gr. och i Atlanten öfver 36 gr. Genom denna rikedom på salter kan således hafsvattnet anses som ett verkligt mineralvatten och hafsbaden som ett slags soolbad. Dessutom innehåller hafsvatten atmosferisk luft, något fri kolsyra, syrgas och saltsyra samt ett egendomligt, slemmigt ämne, hafsslem, som anses meddela hafsvattnet dess egendomliga lukt. Hafsvattnets temperatur varierar mycket vid olika tider och på olika badställen. Under badtiden kunna differenserna vara mellan 15--25° C. Det mekaniska trycket af det genom vågor eller dyningar i rörelse satta vattnet skattas högt såsom ett mäktigt stimulerande medel. Af stor inflytelse på hafskurens verkningar är äfven hafsluftens och klimatets beskaffenhet. Hafluft är tätare än bergluft, innehåller absolut mera syrgas och ofta mera fuktighet samt är vanligen rik på ozon. Äfven hafsvindarna äro af stort inflytande genom sin inverkan på värmeregleringen inom människokroppen. De gynsamma resultaten af en hafskur bero dock ej uteslutande på vatten och luft, utan äfven på en mängd psykiska inflytelser, hvilka alla tillsammans bidraga att stegra matlusten, öka ämnesomsättningen, höja nerv- och muskelkraften m. m. Vid somliga hafsbad begagnas till ingnidning en egendomlig hafsgyttja. F. B. Hafsbraxen, Brama raji Schr., zool., en egentligen Atlanten och Medelhafvet tillhörande fiskart, som några gånger anträffats vid Skandinaviens kuster ända ned till Öresund. Vid engelska kusten skall han äfven vara sällsynt. Slägtet tillhör familjen Coryphaenidae bland de taggfeniga fiskarna. Kroppen är hög och hoptryckt. Rygg- och analfenorna äro långsträckta och till större delen täckta af fjäll, stjertfenan djupt klufven, med skärformiga flikar, färgen ofvan brungrå, sidorna silfvergrå och buken hvit. Köttet skall vara välsmakande, men fisken är ingenstädes föremål för något mera inbringande fiske. Längden går till omkr. 60 cm. R. L. Hafsbäcken. Se Bäcken 4. Hafsdraken. Se Drakfiskar. Hafsfru. Se Elfva. Hafsfyr. Se Fyr. Hafsgeuser [-göser]. Se Geuser. Hafsgurkor. Se Sjögurkor. Hafsgös-slägtet, Sciaena G. Cuv., zool., ett fiskslägte af familjen Sciaenidae bland de taggfeniga fiskarna. Man räknar några och tjugo arter från Medelhafvet, Atlanten, Indiska hafvet m. fl. haf. I Nord-Amerikas sötvatten förekomma äfven några arter. Från det närstående slägtet Corvina, som stundom sammanföres med hafsgös-slägtet, skiljes detta hufvudsakligen genom saknaden af tydlig taggstråle i analfenan. Kroppsformen är något långsträckt och hoptryckt. De flesta arterna äro stora eller medelstora fiskar. Den mest kända arten är hafsgösen, Sciaena aqvila Valenc., fransmännens maigre, en under forntiden och medeltiden mycket värderad fisk, af hvilken i synnerhet hufvudet ansågs såsom en läckerhet. Fordom, då den synes hafva varit talrikare än nu vid franska kusten, infördes betydliga qvantiteter till Paris från de vestra hamnarna, och ännu under Ludvig XIV:s tid användes den på de rikares bord. Numera anses den icke vara någon läckerhet och ätes blott af den mindre bemedlade befolkningen. Liksom en del öfriga till denna familj hörande fiskar har hafsgösen förmåga att frambringa ett tämligen starkt ljud, hvilket af franska fiskare förliknas vid brummandet af en tjur och påstås kunna höras från ett djup af ända till 50 m. Hafsgösen. som ofta följer sardinstimmen, ansågs fordom med detta ljud kommendera dessa och kallades derför "roi des sardines". På hvad sätt detta ljud frambringas är ej ännu kändt. I Medelhafvet är hafsgösen talrik och besöker på sina ströftåg efter sardin- och sillstimmen äfven Englands kuster samt har en gång anträffats i Öresund, utanför Landskrona. Han