Hakeldama (Hebr. Chakaldema, blodsåker) kallas i Nya testamentet det jordstycke, som, enligt en uppgift, det judiska rådet (sanhedrin) köpte för de 30 siklar, som det gifvit Judas i lön för hans förräderi, men hvilka han efter sin ånger skall hafva återlemnat (Matt. 27: 3--10). Enligt en annan uppgift skall Judas sjelf hafva köpt åkern och sedermera (då han ångrade sig) på densamma hängt sig (Ap. gern. 1: 16--19). Hakemörsare, krigsv., små mörsare för kastning af handgranater. Likasom hakebössorna voro de försedda med en hake eller tapp för att fästas vid bröstvärnet. H. W. W. Hakeskytt, krigsv., kallades under 15:de och 16:de årh. den med hakebössa beväpnade fotsoldaten. Han bar ett bandoler öfver venstra axeln eller kring lifvet samt fängkrutsflaska och kulpung; kring bandoleret eller på en särskild luntgaffel var luntan lindad. Vid bandolerremmen voro krutladdningarna fästa i små trä- eller bleckdosor. En hakeskytt kunde icke lossa flere än 10 à 12 skott i timmen. H. W. W. Hakili l. Ehkili, ett i södra Arabien taladt semitiskt språk (jfr Himjaritiska språk). Det studerades först af Fresnel. Se "Journal Asiatique", 1838. H. A. Hakim, Arab. (egentl. vis), läkare Hakimbaschi, öfverläkaren i seraljen. Hakimefendi, sultanens förste lifmedikus. Hakim, Arab., domare. Hak-ka l. Hok-kin, den i Hongkong brukliga dialekten af det kinesiska talspråket. Den har blifvit bearbetad af Medhurst, i "Dictionary" (Macao 1839). H. A. Hakkorset l. Tetraskele (Grek., af tettares, fyra, och skelos, lår, ben) är i sin enklaste form ett kors med lika långa och rätvinkligt böjda armar; åtskilliga variationer eller biformer af detsamma

hafva uppkommit genom bågformig böjning af korsets armar, genom insättning af en, någon gång fyra kulor i midten af tecknet o. s. v. Hakkorset är af rent ariskt ursprung och härstammar från tiden före vest-ariernas skilsmässa från öst-arierna och utvandring till Europa, som antages hafva egt rum omkr. 3000 år f. Kr. Det var ursprungligen en figur, sammansatt af fyra böjda menniskoben, och symboliserade antingen gudomligheten såsom den kraft, af hvilken hela verlden röres, eller ock solens gud, såvida man hänför det i figuren uttryckta kretsloppet till solen ensam. Hos de germanska folken, således också hos våra hedniska förfäder, var hakkorset en sinnebild för Odin och står i närmaste sammanhang med denne guds namn, ty namnet Odin är af samma rot som verbet vada, hvilket nu betyder gå fram genom ett hindrande ämne (vatten eller sand), men fordom betecknade all hastig rörelse, både kroppslig och andlig. Det är således oriktigt att, såsom det skett i norden, kalla detta kors "Tors hammaremärke" l. "Torsmärke". Ur hakkorsets betydelse af en religiös eller helig sinnebild uppkom föreställningen om dess magiska kraft såsom ett skyddande eller lyckobringande tecken, hvadan det kom att brukas såsom amulett. Slutligen ser man det ock begagnas såsom ett personligt emblem eller märke (sigill, myntmästaretecken o. s. v.) samt helt enkelt såsom ornament. Hakkorset förekommer uti Indien, från det 4:de årh. f. Kr. till det 5:te årh. e. Kr. och äfven senare, på de små kopparplåtar, som i äldsta tider brukades till mynt, på mynt och bland stenskulpturer. Det heter på Sanskr. svastika (af su asti, "det är val") och ingick äfven i den buddhistiska religionens symbolik. På persiska mynt förekommer det å vidt skilda tider, på achaemenidernas tid, på arsacidernas tid (andra årh. e. Kr.) och ännu senare, under sassanidernas regering. Det finnes dessutom anbragt på gamla mynt och andra fornsaker (kärl, smycken, grafstenar o. s. v.), som träffats på de grekiska öarna och i de flesta europeiska land. Till norden har det förmodligen från de asiatiska land, der de ariska folken hade sitt hemvist, på en sydvestlig väg blifvit fördt genom Donaulanden till Schlesien och derifrån vidare genom norra Tyskland till andra sidan af Östersjön. Det ses i norden på enstaka bronsföremål, t. ex. på bottnen af hängkärl af brons, på hällristningar, men vida oftare å fornsaker från jernåldern, graf kärl, vapen, beslag, spännen, guldbrakteater, mest från denna periods tidigare del, till och med å svenska runstenar, som tillhöra den första kristna tiden. -- Jfr L. Müller: "Det s. k. hagekors' anvendelse og betydning i oldtiden" (1877). A. B. B. Hakluyt [häcklejt], Richard, engelsk geograf, f. 1553, åtföljde 1583 såsom kaplan engelska sändebudet sir Edward Stafford till Paris, utnämndes 1590 till kyrkoherde i Witheringset-cum-Brockford (Suffofk) och valdes 1603 till ärkedjekne i Westminster. Död 1616. Han egnade sitt lif åt studiet af de geografiska upptäckternas historia och framlade resultatet af sina forskningar i flere arbeten, bland hvilka märkas Divers voyages touching the discoverie of America (1582) och hans hufvudarbete The principal navigations, voyages, traffiques and discoveries of the english nation (1598--1600; ny uppl. 1809--12), "den moderna engelska nationens prosa-epos". -- 1846 stiftades i London ett efter H. uppkaladt sällskap, Hakluyt-society, hvilket gjort till sin uppgift att utgifva äldre resebeskrifningar. Haklöh ("högländare"), det inhemska namnet på den del af Kambodjas urinnevånare, khamen, hvilken bebor skogshöjderna söder om floden Batta-bong och vester om sjön Bien-ho. H. A. Hakodadi l. Hakodate, sjöstad på södra kusten af japanska ön Jesso. Omkr. 30,000 innev. H. är bygdt på en klippig udde vid Sangarsundet. Hamnen, som är rymlig och djup och tillgänglig för de största fartyg, öppnades genom fördrag 1854 för nord-amerikanerna, 1858 för alla sjöfarande nationer. Den begagnas mest såsom proviantplats för hvalfångare och vinterhamn för ryska fartyg. Handeln är obetydlig. Utförseln består af fisk och skinn af hafsuttern. I närheten finnas bly- och Stenkolsgrufvor samt svafvelkällor. S. A. L. Hakon. Se Håkan.