dels för bordet. Hajfiske drifves derför ifrigt vid kinesiska kusten, men största delen hajfenor införes till Kina från Malakkasundet, Nya Holland, Manila o. s. v. Hajfenorna sorteras i "hvita", som uteslutande utgöras af ryggfenor och äro mest värderade, samt "svarta", bestående af de öfriga fenorna utom stjertfenan, hvilken ej användes. Införseln till Kina af hajfenor utgjorde 1878: hvita 9,800 kg., värda omkr. 475,168 kr., samt svarta 125,518 kg., värda 201,780 kronor, eller tillsammans 676,948 kr. R. L. Hajning, sjöv., egentl. en upp- och nedgående rörelse af fartygets ändar. Numera begagnas detta uttryck nästan uteslutande för att beteckna den sjögång eller dyning, som förmärkes i en hamn, på en redd eller invid en strand, och som för fartyg till ankars är ganska obehaglig. Jfr Stampa. R. N. Hajom, socken i Elfsborgs län, Marks härad. Arealen 3,996 har. 1,467 innev. (1880). Annex till Berghem, Göteborgs stift, Marks och Bollebygds kontrakt. Hajslägtet, Carcharias Cuv., zool., tillhör familjen Carchariidae och omfattar de egentliga hajarna. Slägtet utmärkes af följande kännetecken: nosen är rakt utstående; munnen är försedd med flere rader breda, platta, triangelformiga tänder, med släta eller sågade kanter; spruthål saknas; vid stjertfenan finnes en tagg. Slägtet räknar 30--40 arter, de flesta från de tropiska hafven. Den allmännast kända arten är blåhajen, C. glaucus, som stundom når en längd af 7 m., under det vanliga storleken är 3--4 m. Till färgen är han ofvan blå, under hvit. Blåhajen är vidsträckt utbredd i de varma hafven och förekommer om sommaren äfven vid Frankrikes och Storbritanniens kuster ända upp till Skotland, men är icke anträffad i Skandinavien. Han är liksom öfriga arter i hög grad rofgirig och farlig äfven för menniskor. Blåhajen följer ofta skeppen långa sträckor och omtalas ofta i resebeskrifningar. Han har skarp syn och lukt, hvilken senare anses i hög grad vägleda honom vid sökandet efter byte. En annan mindre art af samma familj, gråhajen, Galeus canis, anträffas en och annan gång vid Sveriges vestra kust och i Öresund. R. L. Haju (Hayu, Vayu, Vahu) kallas en ursprungligen tibetansk, men med indiskt blod uppblandad stam, bosatt i Nepál, inom den nedersta, Terai, af de fyra regioner, i hvilka Himalajas sluttningar indelas. H. A. Haka, Lat. mentum, ansigtets nedersta smalnande del vid medellinien. Den har till stomme framspringande knölar å underkäkens båge och denna sjelf. Den får sin form: spetsig, rundad, kort, utdragen, framstående, indragen, tveklufven m. m., dels af benet, dels af fett och små muskler, som ligga under och i huden. Dubbel- l. ister-haka säges finnas, då nedom den egentliga, af käkkanten begränsade, fasta hakan under huden ligger en märkbar tvärgående fettvalk. Hos mycket feta personer kan äfven denna fettvalk i sin ordning fördubblas, då tredubbel haka uppstår. G. v. D. Hakarp, socken i Jönköpings län, Tveta härad. Arealen 4,055 har. 1,988 innev. (1880). I socknen ligger Husqvarna faktori. H. utgör ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Vexiö stift, Tveta kontrakt. Hake, ett i fornnordiska hjeltesagor flerestädes förekommande namn, som bäres af många vikingar och kämpar. Den mest bekante bland dessa är en sjökonung H., som var broder till Hagbard (se d. o.) och hämnades dennes död på konung Sigar. Sigars son Sigvalde dref dock sedermera H. på flykten. Om samme konung H. berättas i Ynglingasagan, att han angrep konung Huglek i Upsala, dräp honom och hans bägge söner samt underlade sig riket, der han herskade under de tre följande åren. Slutligen blef H. öfverfallen af Hugleks kusiner Erik och Järund, konung Yngves söner, och hade med dem en hård strid, i hvilken han visserligen fällde Erik och tvang Järund att fly, men sjelf fick så stora sår, att han icke länge kunde lefva. H. lät då uppföra ett bål på ett med de fallne och deras vapen lastadt skepp, lade sig sjelf på det antända bålet och styrde med det brinnande skeppet ut på hafvet. Denna hans sista bragd prisades vida i norden. Th. W. Hake, krigsv., den yttre del af slaglåset, som har form af en krok, och som ingriper i hakspännet samt håller hanen upplyft ungefär 3,3 mm. öfver tändhattstappen. Genom hakstödet hindras haken att falla för långt tillbaka. Haken är på nyare gevär borttagen och ersatt af ett lågt halfspänn. Jfr Hakebössa och Hane. H. W. W. Hakebössa, krigsv., kallades de äldre eldvapen, hvilka voro försedda med en under pipan sittande lodrät tapp eller hake, medelst hvilken vapnet fästes vid ett skaft ("gevärsstock") eller, under eldgifning, vid en bock eller gaffel. I början (midten af 1300-talet) fördes hakebössorna på vagnar, gjordes sedan lättare och sköttes af två eller (på 1400-talet) af en man. De vanligaste former af hakebössan voro dubbla dubbelhaken l. bockebössan, som fördes på lavett, var 1,8--2 m. lång och försedd med tappar i st. f. hake samt hade 36 mm. kaliber och sköt en blykula af 200 gr.; dubbelhaken, som vid skottlossningen lades på en bock och var något mindre än den föregående samt hade 100 gr. kul-vigt; enkelhaken l. hakebössan, med 50 gr. blykula, samt halfhaken, vanligtvis kallad haken, hvars kula vägde blott 12,5--25 gr. Mycket små hakebössor kallades äfven hakepistoler. Under 1500-talet omtalas i Sverige mickehakar, nickhakar, skeppshakar och tellehakar. Dessa kunna ej anses tillhöra de här ofvan nämnda hakebössorna. Hakebössorna hade pipor af brons eller smidt jern, vägde 4--65 kg. och hade en skottvidd af 180--480 m. Det var företrädesvis haken, som begagnades (stundom äfven af kavalleriet) till handgevär. Den var försedd med en verklig gevärstock, rak, med bred och tunn kolf, samt med träladdstock, fäst vid densamma medelst rörkor af tunnt jernbleck. Under början af 16:de årh. konstruerades lunt- och hjullåsen; enkelhaken gjordes lättare och erhöll namnet musköt. H. W. W.