H. Svarte (se Halfdan Svarte, 2.) och H. Hvite, hvilkas moder var Åsa. samt H. Högben, som föddes af en finsk qvinna vid namn Snöfrid. -- Utom de nu nämnda förekomma i sagorna många andra personer med detta namn, som i forntiden synes hafva varit mycket allmänt och omtyckt. Th. W. Halfdan Svarte. Två norska konungar hafva burit detta namn. -- 1. H., konung i södra Norge i 9:de årh., var son till Gudröd Veidekonge (se d. o.) och vid faderns död endast ett år gammal. Hans broder Olof valdes till konung i Vestfold, faderns ursprungliga rike, hvaremot de eröfrade smårikena sleto sig lösa. H. uppfostrades hos sin moder. Åsa, konungadotter från Agder, och utsågs vid aderton års ålder till konung öfver detta rike. Sedermera delade hans broder Vestfold med honom. H. var en kraftig och ärelysten furste samt underlade sig Vingulmark, Thoten, Land, Hadeland, Romerige och Hedemarken. Med sin första maka, dotter till konung Harald i Sogn, hade han en son, hvilken efter morfaderns död blef konung i Sogn. Då denne kort derefter afled, tog H. riket som arf efter honom och lät det styras af Atle Jarl. Med sin andra gemål, Ragnhild, dotter till Sigurd Hjert i Ringerige, hade han sonen Harald (sedermera Harald Hårfagre). Emedan H. var en vis och rättrådig konung och god årsväxt rådde i landet under hans regering, blef han älskad af folket. Våren 860 brast isen på Randsfjord under honom, och han omkom. Hans undersåtar i Ringerige, Romerige, Vestfold och Hedemarken önskade alla, att han skulle högsättas i deras härad, ty de trodde, att den rika äringen skulle följa honom äfven efter döden. Slutligen enades de om att dela den döda kroppen i fyra delar, så att hvarje härad fick en del att begrafva på sitt område. -- 2. H., konung i Trondhjem i 10:de årh., son af Harald Hårfagre och Håkan Griotgardssön Jarls dotter Åsa, uppfostrades hos sin morfader och fick redan under faderns lifstid ett rike i Trondhjem. Då Harald Hårfagre gjorde Erik Blodyx till Norges öfverkonung, reste sig H. och sökte att innebränna sin broder under ett gästabud på Möre. Men Erik undkom, och i förening med sin fader drog han (931) i spetsen för en här till Trondhjem för att taga hämd. H. samlade också krigare, och härarna stodo redan slagfärdiga på Reinsslätten, då det lyckades skalden Guthorm Sindre (se Guthorm 3) att mäkla fred. H. dog plötsligt under ett gästabud, 932, och det var den allmänna tron att Gunnhild, Erik Blodyx' gemål, hade tubbat en trollqvinna till att förgifva honom, O. A. Ö. Halfdiameter, astron., halfva den skenbara diametern (se Diameter). Halfdäck, sjöv., egentligen ett sådant däck, som icke upptager fartygets hela längd, utan blott finnes i fartygets bakre del; ett dylikt däck i den främre delen benämnes back (se d. o.). Fartyg l. båtar med dylika däck och öppna midskepps kallas hälfdäckade. På handelsfartyg förstås med halfdäck ett ofvanför hufvuddäcket längst akterut befintligt upphöjdt mindre däck eller afsats. Ligger kajutan på däck och dess tak sträcker sig ända akterut samt till relingarna, så får detta oftast namn af halfdäck, men kallas på örlogsfartyg deremot hyttan. På örlogsfartyg är halfdäck numera oftast parad- och honnörsplatsen och utgöres på tacklade fartyg af den öppna delen af hufvuddäcket, akterom stormasten (det anses på tremastadt fartyg i allmänhet ej sträcka sig längre än till aktersta masten), på monitorer och pansarbåtar af den del, som är ofvan chefens kajuta och gunrum, vanligtvis i fartygets främre del. Såsom honnörsplats anses styrbordssidan i hamn och lofvartssidan, om fartyget är till segels, förmer än den motsatta sidan af halfdäcket. R. N. Halfenkel beckasin. Se Beckasin och Halfbeckasin. Halfflytande, mellantillståndet mellan fast och flytande form. Halffranskt band, bokb., bokband, som har endast rygg och hörnsnibbar öfverdragna med skinn, i motsats till helfranskt band. som helt och hållet är skinnbeklädt. Halffri, Helfri och Ofri tull, kallades den olika tullbeskattning, som fordom egde rum hufvudsakligen med hänsyn till den olika beskaffenheten och nationaliteten hos de fartyg, med hvilka varors ut- eller införsel verkställdes, men äfven i vissa fall med afseende å den ort, hvarifrån införsel af en vara egde rum. Redan i äldre tider var olika tull stadgad för svenska och för främmande köpmän, alltså med hänsyn till importörens person. Sedermera bestämdes olika tullbelopp för gods i svenska skepp för svensk räkning, för gods i främmande skepp för svensk räkning, för gods i svenska skepp för främmande räkning och för gods i främmande skepp för främmande räkning. Men med afseende derå att, såsom det hette, "mycket flärd och understucket väsend" förorsakats af åtskilnaden i tullen emellan de svenskes och de främmandes varor, blef, genom tullordn. d. 8 Dec. 1645, denna åtskilnad i tull till följd af varuegarnas nationalitet upphäfd och skulle ankomma allenast på skeppen. I detta hänseende gjordes skilnad dels emellan svenska och främmande fartyg, dels emellan svenska fartyg, som kunde föra en viss bestyckning, och sådana, som hade ingen bestyckning eller en mindre sådan än den föreskrifna. Sålunda stadgades redan 1617, att en tredjedels lindring i tullen skulle tillgodonjutas, då till varornas ut- eller införsel nyttjades svenska, med styckeportar försedda skepp, så stora, goda och värnbara, att de kunde föra åtminstone 3 par göttingar. Denna tull-lindring, hvilken 1645 inskränktes till sådana svenska, af ek byggda skepp, som kunde föra 14 stycken, blef 1661 ytterligare inskränkt, så att den egde rum endast för de ekfartyg, som voro byggda minst till 24 stycken och af en rätt bestick 110 fot i längden, 25 i bredden och 6 under öfverloppet. Dessa skepp, som kallades "munderade", skulle tillgodonjuta en tredjedels lindring i tullen för de varor de förde. Denna lindring i tullen benämndes helfrihet l. munderad skeppsfrihet. Öfriga svenska skepp, hvilka voro försedda med mindre eller inga stycken,