indiska grammatiken anses j, r, l, w som halfvokaler. Den moderna fonetiken uppfattar som halfvokaler vokaler i konsonantisk funktion, företrädesvis den tonvigtslösa delen (glidevowel, coalescent) af en diftong, således senare elementet i en fallande diftong, t. ex. i (e) uti T. o. Sydsv. bein, u uti August, det förra elementet i en stigande, t. ex. o i Fr. soi, i uti Fr. bien samt de i finnl., vissa nordsv. o. sydsv. mål vanliga för-slagen, t. ex. ien, en, hyö, hö, guå, gå, göull, guld o. s. v. Man trodde förr, att endast i och u kunde på detta sätt tjenstgöra, hvarför de företrädesvis anses som halfvokaler. Detta är mellertid oriktigt; hvilken vokal som hälst kan uppträda som halfvokal. Stundom inskränkes (i den hist. gramm.) begreppet diftong till fallande sådana, hvaremot stigande diftonger särskildt betecknas som halfvokal + vokal. Lll. Halfås, socken i Skaraborgs län, Barne härad. 577 inv. (1880). H. är förenadt med Ryda, Skara stift, Barne kontrakt, till en kommun och har med nämnda församling gemensam kyrka, som kallas Ryda. Arealen för Ryda med Halfås är 3,199 har. Halfåsnan. Se Dsjiggetai. Halfö, en af ett större land (fastland l. ö) i hafvet utskjutande del, som på tre sidor omgifves af vatten. Små halföar kallas näs. Är en halfö mycket smal i förhållande till sin längd, får den namn af landtunga. Halha, namn på en kaukasisk stam. Se Inguscher. Haliaëtus. Se Hafsörnslägtet. Haliartos, i forntiden stad i Beotien, vid södra stranden af sjön Kopais. Den förstördes af perserna under Xerxes, men uppblomstrade åter, tills den å nyo lades i ruiner af romarna (171 f. Kr.). Framför dess murar förlorade spartanske fältherren Lysander slag och lif mot tebanerna (395 f. Kr.). Haliburton [hällibörtön], Thomas Chandler, amerikansk skriftställare, f. 1796 i Windsor i Nova Scotia, blef 1840 domare vid högsta domstolen i Halifax, bosatte sig sedermera i England och blef 1859 medlem af engelska underhuset. Död 1865 i England. Skrifter: The clockmaker, or the sayings and doings of Samuel Slick of Slickville (1837--40), en satir öfver yankeens karakter, Historical and statistical account of Nova Scotia (1839), The attaché, or Sam Slick in England (1843), Sam. Slick's traits of american humour (1852; ny uppl. 1866) m. fl. Halichoerus. Se Gråsjälen, Hafssjäloch Själdjur. Halicore. Se Dugongslägtet. Halicz [-litsj], stad i österrikiska "kronlandet" Galizien, i en bördig trakt vid Dnjestr. 3,464 innev. (1880). Nära staden ligga på en höjd ruiner af slottet H., der de forna storfurstarna och konungarna af H., eller, såsom riket sedermera hette, Galizien, residerade (Jfr Galizien, historia). Halifax [hällifäx]. 1. Stad i engelska grefskapet York, West-Riding, s. v. om Leeds. 73,633 innev. (1881). Stora yllemanufakturer jämte jernverk, maskinverkstäder och kemiska fabriker. I trakten finnas Stenkolsgrufvor och stenbrott. -- 2. Hufvudstad i provinsen Nova Scotia (Nya Skotland), Dominion of Canada, Nord-Amerika, vid en vik af Atlantiska hafvet (Chebucto bay l. Halifax harbour), sorn bildar en naturlig hamn. Denna, en af de yppersta i verlden, är starkt befäst och tillfryser aldrig. H. är det Britiska Nord-Amerikas stora sjöstation och arsenal samt den enda plats i Nord-Amerika, der England ännu håller trupper. 36,100 innev. (1881). Staden är reguliert byggd, till ej ringa del af trähus, med breda gator. Den är säte för provinsen Nova Scotias regering och parlament, för en anglikansk biskop och en romersk-katolsk ärkebiskop samt har flere undervisningsanstalter, bl. a. Dalhousie college och university, katolskt college, presbyterianskt teologiskt college, och tre tekniska skolor. Betydande fiske och handel. H. anlades 1749 och uppkallades efter dåv. engelske handelsministern lord Halifax. Halifax [hällifäx], Sir George Savile, marquis af H., engelsk statsman, f. omkr. 1630, son till Sir William Savile, blef 1667 upphöjd till baron Savile och viscount H. I parlamentet slöt han sig till de s. k. trimmers l. medelvägsmännen, hvilkas förnämsta förmåga han var, och gjorde sig tidigt känd såsom en af de mest lysande och snillrike talare, som någonsin uppträdt i öfverhuset. 1679 upphöjdes han till earl och inträdde i den af Shaftesbury bildade ministèren. Redan s. å. råkade han i oenighet med sina kolleger angående frågan om den katolske prins Jakobs uteslutande från tronföljden (exklusionsbillen) och hertigens af Monmouth antagande till tronföljare, och genom sitt glänsande tal d. 15 Okt. 1680 medverkade han till exklusionsbillens förkastande i öfverhuset. Underhuset begärde hans "skiljande för alltid från konungens person och råd", men Karl II ej blott behöll honom i rådet, utan upphöjde honom till marquis och lord privy seal (bevarare af hemliga sigillet; 1682). Om H. också försvarade den legitima tronföljdsordningen, önskade han likväl genom en "limitation bill", som dock förkastades, begränsa Jakobs makt och göra Vilhelm af Oranien till den verkligen styrande. Vid sin tronbestigning utnämnde Jakob H. till president i Privy council (hemliga rådet), hvarigenom han visserligen fick högre rang än förut, men förlorade det inflytande, han kunnat utöfva såsom lord privy seal. 1685 skildes H. helt och hållet ur ministèren, emedan han gjort invändningar mot konungens öfverträdelser af Testakten. Invigd i planen att till häfdande af Englands frihet och religion emot Jakobs despotism och katolska nit inbjuda prins Vilhelm af Oranien till England, förklarade han sig emot hvarje väpnad inblandning från prinsens sida, och efter dennes landstigning uppträdde han såsom medlare mellan honom och konungen. Först då Jakob II genom sin flykt gjort all tanke på hans restauration omöjlig, slöt sig H. till Vilhelm. Han utsågs till talman i konventets öfverhus och derefter till lord privy seal, men upphörde redan i Okt. 1689 att taga del i rådets öfverläggningar. Död 1695. Han utgaf åtskilliga skrifter af politiskt