ljuden och behåller ändelsens -n: tösen, töserna o. s. v., har för öfrigt au eller ao för å och eljest skånska egenheter i vokalismen (a, o, u). Slutande -t är qvar äfven i norr, t. ex. huset, sup. hunnet; 1:a konjug. har impf. öfverallt lika med infinit. (utan -de). Likaså har man öfver hela landskapet på danskt vis obrutna former, såsom lys, ljus, tyda, tjuta, samt b, d, g för p, t, k, och v (i norra H. Eng. w) för g, likväl i ändelsen -t, i motsats mot skånska. Sv. långt e motsvaras mest af ai, nordligast af äi, t. ex. stain och stäin, sten. Åtminstone i mellersta Halland har man skorrande r i början af ord, liksom i götamålen, tj-ljud utan t, men sydsvenskt sj-ljud. Sv. hv motsvaras af Eng. w, som äfven förekommer efter t, s, k; men de båda sydligaste häraden hafva för det mesta v, samt i öfrigt ng för nn, nd, t. ex. hong, hund, kvinga, qvinna, och på skånskt vis böjser, byxor o. d. I böjningen äro särskildt att märka 2:dra pers. sing. på -st, 1:sta pers. pl. på -m (i Halmstads härad på -n) samt te för du, me för vi efter verbet, t. ex. grännaste, skrattade du, grännome, skratta vi, allt detta gemensamt med Mark i södra Vestergötland. -- Tryckta källor: P. v. Möllers dugtiga "Ordbok öfver halländska landskapsmålet" (1858) och en disputation af Colliander (Lund 1868), vidare Bondesons förträffliga "Halländska sagor" (1880), hans visor (1878) och språkprof i Sv. landsm. I, s. 644 ff., detta från mellersta Halland; slutligen på nordhalländska några obetydliga "visor" (Göteborg 1879). Lll. Hallands infanteribataljon, en af beväringsmanskap från Hallands län bestående trupp, hvars officerskår räknar 7 medlemmar, af hvilka en major såsom chef, och underofficerskår 4. Bataljonen har sin mötesplats på Skedala hed, nära Halmstad. Genom generalorder af d. 19 Maj 1813 uppsattes under namn af "Hallands läns första infanteribataljon" en beväringsbataljon på 600 man, med befäl från andra regementen. Efter 1814 års krig med Norge upplöstes densamma; men redan d. 4 Aug. 1815 bestämdes genom ett k. bref, att 7 officerare och 4 underofficerare skulle utgöra befälsstam för Hallands läns beväring. 1816 stadgades, att bataljonen skulle lyda under Elfsborgs regemente, utan att sammanslås med detta, men 1818 blef den åter sjelfständig under sitt nuvarande namn. Bataljonens nummer är 28. H. W. W. Hallands Väderö, ö i Kattegatt, 2,6 km. v. om Torekovs fiskläge, Torekovs socken, Kristianstads län. Den skänktes 1344 af Magnus Eriksson till S:t Tomas kapell i Torekov och tillhör f. n. Torekovs kyrka, som utarrenderar den till gräsbete. Den är omkr. 2,s km. lång, 1,3 km. bred och har en areal af 276,5 har. Taxeringsvärde 16,600 kr. Ön bebos endast af planteringsvårdaren. Jordmånen består dels af krosstensgrus, dels af flygsand, hvarjämte berggrunden flerstädes går upp i dagen. Ingen del är odlad; deremot är största delen af ön bevuxen af ek- och bokskog, hvilken fordom varit mycket ståtlig, men nu är helt gles och står i fara att alldeles utrotas genom uthuggning, vårdslös betning samt åverkan af harar, hvilka finnas der i otrolig mängd. Skeppsbrott tima ofta vid ön; för drunknade, hvilkas lik flutit i land, finnes en särskild begrafningsplats utstakad. En mängd mindre holmar, klippor och skär omgifver ön. Hallands ås, en från det i Skåne nedskjutande småländska höglandet utgående, omkr. 40 km. lång höjdsträckning, som mot nordvest utgår till Kattegatt, mellan Skelderviken och Laholmsbukten, och sålunda med sin mellersta sträckning ligger på gränsen mellan Halland och Skåne. Åsens massa är gneis, täckt af djupt gruslager. Genom två dalgångar är H. delad i tre delar. Den vestligaste, omkring 11 km. långa delen, hvilken ligger inom Kristianstads län, har en höjd öfver hafvet af vid pass 150 m., öfver hvilken dock toppar resa sig till inemot 180 m. och en t. o. m. till 183,5 m. Såväl på höjden som på sluttningarna finnas odlade fält samt ek- och bokskogar. Den mellersta delen, omkring 22 km. lång och 5 km. bred, stiger med branta sluttningar och stupningar, särdeles på norra sidan, till en medelhöjd af nära 190 m. och uppnår inom Halland sin största höjd å Högalte knall, 226 m. Denna del har i sluttningarna odlade fält och skogsdungar, men på hjessän mestadels blott kärr, mossar och ljungmark. H. blir mot öster lägre; dess mossar ligga vid 150 m. öfver hafvet och ännu längre i öster vid 120 m., hvarefter den sterila åsen fördelar sig i spridda höjder. Å denna del uppnå tvänne kullar en höjd af 206,3 m., hvilket är den högsta afvägda punkten i Skåne. Af de två ofvan nämnda dalgångarna har den vestra dalens botten en högsta höjd öfver hafvet af 110 m., den vestra 119 m. och för den mellan Engelholm och Laholm gående landsvägen, som genom en djup fåra slingrar sig upp öfver åsen, är högsta punkten 185 m. K. S. Hallar-Sten, en isländsk diktare, som först var hofskald hos norske konungen Harald Hårdråde och sedan hos Olof Kyrre. Hans moder, Härdis, var en dotterdotter af skalden Einar Skålaglam. Han deltog i Harald Hårdrådes slag vid Nissaån, 1062, och diktade om detta slag en sång, hvaraf några verser äro i behåll. Mest bekant är han för en dråpa, vid namn Rekstefja, diktad till konung Olof Tryggvessons minne, och en af de ytterst få isländska dråpor, som blifvit till efterverlden fullständigt bevarade. Dråpan har erhållit namnet Rekstefja, emedan stäfvets tre versrader äro så fördelade, att de bilda slutraden i tre på hvarandra följande strofer. Sannolikt har skalden blifvit kallad Hallar-Sten derför att han framlefvat så många år bland hirdmännen i den norska konungahallen. Th. W. Hallaryd, socken i Kronobergs län, Sunnerbo härad. Arealen 11,052 har. 2,243 innev. (1880). H. utgör ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Vexiö stift, Sunnerbo kontrakt. Hallaröd, socken i Malmöhus län, Onsjö härad. Arealen 2,951 har. 789 inv. (1880). Annex till Norra Rörum, Lunds stift, Frosta kontrakt. Hallatz, Emil, tysk djurmålare, f. 1837, började sina konststudier vid akademien i Berlin och utbildade sig sedermera i Paris genom studiet af Rosa Bonheurs, Troyons m. fl:s arbeten. Han har gjort sig ett namn särskildt som hästmålare.