artillerivetenskap i West Point. 1846 deltog han med utmärkelse i mejicanska kriget och befordrades till kapten 1848, men lemnade krigstjensten 1854 och lefde såsom privatman i San Francisco till inbördeskrigets utbrott 1861, då han utnämndes till generalmajor i unionsarmén. Sedan han i Febr. 1862 rensat trakterna omkring Öfre Missouri från de konfedererade, blef han i April s. å. öfverbefälhafvare öfver vestarmén, men kunde ingenting uträtta. Den 22 Juli utnämndes han till öfverbefälhafvare öfver hela unionsarmén, men måste d. 2 Mars 1864 lemna befälet till Grant och blef i stället chef för generalstaben i Washington. Sedermera erhöll han befäl öfver olika militärdivisioner. Död 1872. Han utgaf bl. a. Elements of military art and science (1846), International law (1861) och Elements of international law and laws of war (1866). Hallein, stad i österrikiska hertigdömet Salzburg, vid Salzach, nära bajerska gränsen. 3,727 innev. (1880). Stor salin, till hvilken saltet ledes från det närbelägna Dürnberg. Halleluja (af Hebr. hallelu, lofven! och jah, förkortad form af Johova), "lofven Jehovah!", en hebreisk formel, som i bibelöfversättningarna bibehållits i sitt ursprungliga skick. Den förekommer i Psaltaren på de ställen, der Jehovas storhet och härlighet prisas eller der folket erinras om hans välgerningar. Psalmerna 113--118, som hos judarna sjungas vid påsk- och löfhyddohögtiderna, kallas "det stora halleluja". -- Detta ur hebreernas tempelmusik till kristna kyrkan öfvergångna jubelrop var redan i 5:te årh. infördt i Italien. Då kyrksångens lifliga rytmik började stelna i cantus planus, syntes de långa melodiska fraserna på slutvokalen i halleluja såsom meningslösa tillägg, och man kom derför i 9:de årh. på den tanken att underlägga dessa fraser en särskild text, de s. k. sekvenserna. A. L. Hallen, socken i Jämtlands län, Hallens tingslag. Arealen 96,084 har. 1,272 innev. (1880). Annex till Sunne, Hernösands stift, Jämtlands östra kontrakt. H. och Marby skola skiljas från Sunne och utgöra ett särskildt regalt pastorat. Hallenberg, Jonas, häfdaforskare, föddes d. 7 Nov. 1748 i Hallaryds socken i Kronobergs län, der hans fader, bonden Anders Eskilsson, egde en liten hemmansdel. Understödd af sin morbroder, eloquentiae lektorn vid Vexiö gymnasium Anders Hallenberg, genomgick han detta läroverk och blef student 1771 i Upsala, der han 1776 erhöll filos. magistergraden och s. å. kallades till docent i historia. Då E. M. Fant föredrogs honom vid tillsättandet af professuren i historia 1781, flyttade H. till Stockholm, der han ingick såsom extra ordinarie tjensteman i Riksarkivet, k. biblioteket och Svea hofrätt samt egnade sig åt historiska forskningar, hvilkas första större resultat var Nya allmänna historien från 16:de seculi början (1782--85). Detta arbete föranledde 1784 hans kallande till rikshistoriograf med ett årligt anslag af 300 rdlr specie. H. kunde derefter utan näringsbekymmer fortsätta sina arkivforskningar och utgaf 1784 Handlingar till Konung Gustaf II Adolphs Historia, 1:a samlingen. 1788 företog han en forskningsresa till Köpenhamn för att der öka sitt material till sitt värderikaste ofullbordade arbete: Svea Rikes Historia under Konung Gustaf Adolph den Stores regering (1790--96), ett arbete, som genom sin grundliga och sjelfständiga forskning, sin enkla och flärdfria stil, intager ett af de främsta rummen i Sveriges historiska literatur. Till följd af den ringa uppmuntran H:s samtida skänkte arbetet afbröt han det dock efter femte delens fullbordande. (Det sträcker sig endast till 1626.) Han lade sina historiska forskningar å sido och egnade sig nästan uteslutande åt språkstudier och numismatik. Hans språkforskningar omfattade icke blott de grekiska, latinska, fornnordiska och de allmännare kända lefvande språken, utan äfven flere, både äldre och nyare bland de orientaliska och slaviska språken, ur hvilka han hemtade bidrag till ett storartadt arbete "om det Sveogötiska språkets ursprung." Den bibliska exegetiken riktade han med trenne värderika afhandlingar: Dogmatis de resurrectione corporum mortuorum origo (1798), Historiska anmärkningar öfver Uppenbarelseboken (1800) och Ljus öfver Bibeln eller de gamle orientalers och judars hemliga lära för skriftens inre och yttre mening (2:dra uppl. 1875). Bland H:s numismatiska arbeten märkas det vigtiga Historisk afhandling om mynt och warors wärde i Sverige under konung Gustaf I:s regering (1798), Collectio nummorum cuficorum (1800) och Numismata orientalia (1822). 1803 utnämndes H. till riksantikvarie och garde des medailles samt sekreterare i Vitt. hist och ant. akad., hvars ledamot han blifvit 1786. Såsom främste vårdare af statens förhistoriska samlingar och kongl. myntkabinettet tyckes han hafva ansett såsom sin främsta pligt att väl bevara dem, ty såväl fornfynd som mynt inlästes, väl inlagda i pappersomslag eller påsar, i skåp och lådor, der de blefvo liggande. H:s arkeologiska skrifter äro nu föråldrade. Han ville företrädesvis, om ej uteslutande, söka förklaring på alla arkeologiska spörsmål i de klassiska kulturfolkens skrifter. 1812 erhöll H. kansliråds namn och värdighet samt upphöjdes 1818 i adligt stånd, men tog aldrig inträde på riddarhuset. 1819 nedlade han sina befattningar. Vid långt framskriden ålder återvände H. till sina historiska studier och skref Anmärkningar öfver första delen af Sven Lagerbrings Svea Rikes historia (1819--22), en bittert hållen kritik, som gifver ett högt begrepp om förf:s forskningar och talang. I handskrift efterlemnade han ett påbörjadt arbete, "Svea Rikes Historia under Konung Gustaf III:s regering", och en diger "Historia Persiae antiquae". Död i Stockholm d. 30 Okt. 1834. A. B. B. Hallens tingslag, i Jämtlands Vestra domsaga, omfattar socknarna Hallen, Norderön och Marby. Halle- och Hunneberg, två berg, belägna vid Vänerns sydligaste ände, öfver hvilka gränsen mellan Elfsborgs och Skaraborgs län går. Halleberg utskjuter till en del i Vänern. S. om det och skildt genom en omkring 500 m. bred dalgång ligger Hunneberg. Det förra har en triangulär form med sidor af omkring 6 1/2, 5 1/2