Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hallands infanteribataljon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
artillerivetenskap i West Point. 1846 deltog han med
utmärkelse i mejicanska kriget och befordrades till
kapten 1848, men lemnade krigstjensten 1854 och lefde
såsom privatman i San Francisco till inbördeskrigets
utbrott 1861, då han utnämndes till generalmajor i
unionsarmén. Sedan han i Febr. 1862 rensat trakterna
omkring Öfre Missouri från de konfedererade, blef
han i April s. å. öfverbefälhafvare öfver vestarmén,
men kunde ingenting uträtta. Den 22 Juli utnämndes
han till öfverbefälhafvare öfver hela unionsarmén,
men måste d. 2 Mars 1864 lemna befälet till
Grant och blef i stället chef för generalstaben i
Washington. Sedermera erhöll han befäl öfver olika
militärdivisioner. Död 1872. Han utgaf bl. a. Elements
of military art and science (1846), International law
(1861) och Elements of international law and laws
of war (1866).
Hallein, stad i österrikiska hertigdömet
Salzburg, vid Salzach, nära bajerska gränsen. 3,727
innev. (1880). Stor salin, till hvilken saltet ledes
från det närbelägna Dürnberg.
Halleluja (af Hebr. hallelu, lofven! och jah,
förkortad form af Johova), "lofven Jehovah!",
en hebreisk formel, som i bibelöfversättningarna
bibehållits i sitt ursprungliga skick. Den förekommer
i Psaltaren på de ställen, der Jehovas storhet och
härlighet prisas eller der folket erinras om hans
välgerningar. Psalmerna 113–118, som hos judarna
sjungas vid påsk- och löfhyddohögtiderna, kallas "det
stora halleluja". – Detta ur hebreernas tempelmusik
till kristna kyrkan öfvergångna jubelrop var redan
i 5:te årh. infördt i Italien. Då kyrksångens
lifliga rytmik började stelna i cantus planus,
syntes de långa melodiska fraserna på slutvokalen
i halleluja såsom meningslösa tillägg, och man kom
derför i 9:de årh. på den tanken att underlägga
dessa fraser en särskild text, de s. k. sekvenserna.
A. L.
Hallen, socken i Jämtlands län, Hallens
tingslag. Arealen 96,084 har. 1,272
innev. (1880). Annex till Sunne, Hernösands stift,
Jämtlands östra kontrakt. H. och Marby skola skiljas
från Sunne och utgöra ett särskildt regalt pastorat.
Hallenberg, Jonas, häfdaforskare, föddes d. 7
Nov. 1748 i Hallaryds socken i Kronobergs län, der
hans fader, bonden Anders Eskilsson, egde en liten
hemmansdel. Understödd af sin morbroder, eloquentiae
lektorn vid Vexiö gymnasium Anders Hallenberg,
genomgick han detta läroverk och blef student 1771 i
Upsala, der han 1776 erhöll filos. magistergraden och
s. å. kallades till docent i historia. Då E. M. Fant
föredrogs honom vid tillsättandet af professuren i
historia 1781, flyttade H. till Stockholm, der han
ingick såsom extra ordinarie tjensteman i Riksarkivet,
k. biblioteket och Svea hofrätt samt egnade sig åt
historiska forskningar, hvilkas första större resultat
var Nya allmänna historien från 16:de seculi början
(1782–85). Detta arbete föranledde 1784 hans kallande
till rikshistoriograf med ett årligt anslag af 300
rdlr specie. H. kunde derefter utan näringsbekymmer
fortsätta sina arkivforskningar och utgaf 1784
Handlingar till Konung Gustaf II Adolphs Historia,
1:a samlingen. 1788 företog han en
forskningsresa till Köpenhamn för att der öka sitt
material till sitt värderikaste ofullbordade arbete:
Svea Rikes Historia under Konung Gustaf Adolph den
Stores regering (1790–96), ett arbete, som genom sin
grundliga och sjelfständiga forskning, sin enkla
och flärdfria stil, intager ett af de främsta rummen
i Sveriges historiska literatur. Till följd af den
ringa uppmuntran H:s samtida skänkte arbetet afbröt
han det dock efter femte delens fullbordande. (Det
sträcker sig endast till 1626.) Han lade sina
historiska forskningar å sido och egnade sig nästan
uteslutande åt språkstudier och numismatik. Hans
språkforskningar omfattade icke blott de grekiska,
latinska, fornnordiska och de allmännare kända
lefvande språken, utan äfven flere, både äldre och
nyare bland de orientaliska och slaviska språken,
ur hvilka han hemtade bidrag till ett storartadt
arbete "om det Sveogötiska språkets ursprung." Den
bibliska exegetiken riktade han med trenne värderika
afhandlingar: Dogmatis de resurrectione corporum
mortuorum origo (1798), Historiska anmärkningar
öfver Uppenbarelseboken (1800) och Ljus öfver Bibeln
eller de gamle orientalers och judars hemliga
lära för skriftens inre och yttre mening (2:dra
uppl. 1875). Bland H:s numismatiska arbeten märkas
det vigtiga Historisk afhandling om mynt och warors
wärde i Sverige under konung Gustaf I:s regering
(1798), Collectio nummorum cuficorum (1800)
och Numismata orientalia (1822). 1803 utnämndes
H. till riksantikvarie och garde des medailles samt
sekreterare i Vitt. hist och ant. akad., hvars ledamot
han blifvit 1786. Såsom främste vårdare af statens
förhistoriska samlingar och kongl. myntkabinettet
tyckes han hafva ansett såsom sin främsta pligt att
väl bevara dem, ty såväl fornfynd som mynt inlästes,
väl inlagda i pappersomslag eller påsar, i skåp
och lådor, der de blefvo liggande. H:s arkeologiska
skrifter äro nu föråldrade. Han ville företrädesvis,
om ej uteslutande, söka förklaring på alla
arkeologiska spörsmål i de klassiska kulturfolkens
skrifter. 1812 erhöll H. kansliråds namn och värdighet
samt upphöjdes 1818 i adligt stånd, men tog aldrig
inträde på riddarhuset. 1819 nedlade han sina
befattningar. Vid långt framskriden ålder återvände
H. till sina historiska studier och skref Anmärkningar
öfver första delen af Sven Lagerbrings Svea Rikes
historia (1819–22), en bittert hållen kritik, som
gifver ett högt begrepp om förf:s forskningar och
talang. I handskrift efterlemnade han ett påbörjadt
arbete, "Svea Rikes Historia under Konung Gustaf
III:s regering", och en diger "Historia Persiae
antiquae". Död i Stockholm d. 30 Okt. 1834. A. B. B.
Hallens tingslag, i Jämtlands Vestra domsaga, omfattar
socknarna Hallen, Norderön och Marby.
Halle- och Hunneberg, två berg, belägna vid Vänerns
sydligaste ände, öfver hvilka gränsen mellan Elfsborgs
och Skaraborgs län går. Halleberg utskjuter till en
del i Vänern. S. om det och skildt genom en omkring
500 m. bred dalgång ligger Hunneberg. Det förra har
en triangulär form med sidor af omkring 6 1/2, 5 1/2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
