och 4 km., det senare formen af en qvadrat eller rhomb med afrundade hörn och sidor af fullt 7 km. Den i Vänern utskjutande delen af Halleberg kallas Hallesnipan l. Snipan och skiljes från det öfriga berget genom en sänka. På samma sätt bildar dess sydligaste spets ett särskildt litet berg, Häcklan l. Häckleberg, på hvars sydsida märkes den bekanta Ättestupan och vid dess fot den lilla Odensdammen. Höjden af Halle- och Hunneberg går i medeltal till litet mer än 90 m. öfver Vänern, eller 134 m. öfver hafvet; en och annan punkt är väl högre, dock torde ingen uppgå till högre än 150 m., hvilken höjd uppnås på ett ställe af Halleberg. Det är sålunda icke höjden af Halle- och Hunneberg (hvilken blott är hälften af Kinnekulle, Billingen m. fl.), som gjort dessa berg så ryktbara, utan det är deras egendomliga form, som fäst uppmärksamheten vid dem, der de stela, mörka och med tvärbranta sidor hvila på slätten. I geologiskt hänseende räknas de till de kambriska och under-siluriska bildningarna och äro danade dels af de sedimentära bergarterna sandsten och alunskiffer med lager och bållar af orsten -- en mörk, nästan svart kalksten -- och dels af den eruptiva bergarten trapp. På urberget, här gneis, ligger ett i medeltal 24 m. mäktigt sandstenslager. Öfver detta är lagrad först en hård, högst 30 cm. mäktig skiffer, och sedan kommer en många (12) gånger upprepad omvexling af alunskiffer och orsten, hvilka lager tillsammans hafva samma mäktighet som sandstenen, eller 24 m., hvaraf särskildt alla lagren af orsten bilda 5 m., och torde sålunda tillgången på den kalkrika orstenen med inräkning af de i skiffern inbäddade orstensbållarna, af hvilka de största gå till nära en meter i genomskärning, utgöra en fjerdedel af hela alunskifferlagrets mäktighet. Orstenen är ock föremål för brytning på många ställen af bergen, och skiffern användes vid kalkbränningen. Ofvan öfversta orstenslagret hvilar ett hårdt skifferlager af samma beskaffenhet som det, hvilket täcker sandstenen. Deröfver kommer ett 1 1/2--2 m. mäktigt lager af en mer eller mindre kalkhaltig skiffer och deröfver ett ända till 12 1/2 m. högt lager af s. k. undre graptolitskiffer. Allt detta täckes af ett i medeltal 60 m. mäktigt lager af trapp, och sålunda sakna Halle- och Hunneberg de lager af kalk och lerskiffer, som i Kinnekulle, Billingen m. fl. berg i Vestergötland ligga emellan alunskiftern och trappen. De båda ifrågavarande bergen äro således hvarandra alldeles lika till sin bildning. Tydligt är, att dessa berg äfven varit ett sammanhängande helt. Sambandet mellan dem är emellertid för längesedan slitet, dels derigenom att de antagligen vid trappens afkylning sprucko ifrån hvarandra, hvarvid bildades den ofvannämnda dalgången mellan bergen (genom hvilken såväl landsväg som jernväg nu framgår), dels på det sättet att antingen gneisen under Halleberg uppskjutits eller den under Hunneberg nedsjunkit, hvarigenom bottenlagret, sandstenen, afbräckts, så att underkanten af sandstenen i Halleberg är högre öfver hafvet än öfverkanten af Hunnebergs sandsten. -- Rundt om bergens fot sträcker sig ett väldigt stalp af stora hopstaplade, skarpkantiga stenblock, hvilka göra det somligstädes ytterst svårt att komma fram till bergväggen. På några få ställen finnas "klef", der man kan klifva upp på bergen eller till och med åka upp. Ej sällan finnes bredvid ett "klef äfven ett "slag", ett brant ställe af berget, der ved och dylikt kan slås eller kastas ned. Naturen uppe på bergen står i stark kontrast mot den omgifvande nejden. Det är en verld för sig, stilla och tyst, vild och ödslig; helt få menniskoboningar finnas; de stora skogarna bestå af furu, deremot finnes helt litet ek; en mängd dystra mossar och små sjöar förekomma, af hvilka Halleberg har blott en, den 2 à 3 km. långa, men mycket smala Hallsjön, hvaremot å Hunneberg räknas ej mindre än 20. Halle- och Hunneberg äro två kronoparker, den förra 1,658 har, den senare 4,585 har. På Hunneberg finnes å Bergagården en statens skogsskola, som förestås af jägmästaren i Hunnebergs revir. K. S. Haller, Berthold, reformator i Bern, f. 1492, blef först lärare i Rottweil och sedan i Bern (1513--18), der han äfven beklädde ett andligt ämbete. 1520 utnämndes han till chorherre. Tillsammans med Seb. Meyer predikade han i Bern evangelium och väckte derigenom presterskapets missnöje. Han deltog i religionssamtalet i Baden 1526, införde derefter reformationen i Bern och hade förnämsta andelen i affattandet af religionsediktet 1528. Död 1536. Haller, Kristian, tysk byggmästare, föddes i Sachsen. Om hans lefnadsöden är intet vidare bekant, än att han inkom till Sverige, blef murmästare der och efter egen plan uppförde domkyrkan i Karlstad (1724--37). Denna byggnad betecknar Brunius såsom "troligtvis den märkvärdigaste helgedom, som efter Nikodemus Tessins bortgång blifvit uppförd i Sverige." Kyrkan, som har formen af ett grekiskt kors, utmärker sig ej genom någon rikedom på vackra detaljer, utan är snarare enkel, ja delvis rå i enskildheterna, men deremot klart anlagd och i det inre af mäktig verkan genom sina djerft och dugtigt utförda hvalf. Tornbetäckningen uppfördes efter ritning af J. E. Carlberg och blef färdig först 1758. Äfven gymnasiehuset i Karlstad lär vara ett verk af H. Antagligen afled H. i Sverige. -rn. 1. Haller, Albrecht von, tysk botaniker, anatom, fysiolog, läkare och skald, föddes 1708 i Bern. Redan 1723, då han blef student i Tübingen, hade han skrifvit några sorgespel och ett stort epos. 1725 begaf han sig till universitetet i Leiden, hvarest han blef medicine doktor, besökte derefter i vetenskapligt ändamål Paris, London och Basel samt återvände 1729 till Bern, hvarest han praktiserade som läkare och från 1735 var bibliotekarie vid stadsbiblioteket. 1736 kallades han till professor i medicin, anatomi, botanik och kirurgi vid det nyupprättade universitetet i Göttingen, hvarest han både som lärare och vetenskapsman utvecklade en nästan otrolig verksamhet. Han grundade derstädes den botaniska trädgården och den anatomiska teatern, utarbetade planen till den k.