Derigenom var mycket vunnet, i det att vår första faktiska kännedom mn dessa förut mystiska himlakroppar kan sägas datera sig från denna Halleys upptäckt. Halleys komet visade sig senast 1835 och väntas åter år 1912. E. J. Hallfred Ottarsson, med tillnamnet Vandrædaskald (d. v. s. en skald, med hvilken det är svårt att komma öfverens), var den mest berömde af norske konungen Olof Tryggvessons hirdskalder. Hans fader hade i slutet af Håkan den godes regeringstid utvandrat från Hålogaland till Island. Tidigt visade H. anlag för diktkonsten, men förvärfvade sig ock redan i ungdomen många fiender genom sitt häftiga lynne och bitande skämt. Omkring 988 kom han till Håkan Jarl och diktade en dråpa till hans ära. Efter ett års förlopp återvände han till Island, var sedan lång tid ute på färder och kom 996 för andra gången till Norge, hvarest Olof Tryggvesson då var konung. Af en händelse träffades Olof och H., då konungen frågade, om H. ville antaga kristendomen. H. gick in derpå med det vilkor att konungen skulle sjelf blifva hans gudfader. När han var döpt, sporde konungen om han ville inträda i hirden, hvilket anbud skalden endast ville antaga mot konungens löfte att han aldrig skulle drifva honom bort ifrån sig, hvad som än måtte hända. Konungen var dervid något betänksam, emedan H. lätt kunde begå något, som ej borde lemnas ostraffadt. "Dräp mig då", sade H. "Du är en vandrædaskald", sade kungen, "men min man skall du vara." Efter att hafva tillbragt vintern 997 hos konung Olof Tryggvesson, besökte han Sigvalde jarl och sedan konung Olof i Sverige, hvarest han bosatte sig i Götaland och ingick äktenskap. Då Olof stupade i slaget vid Svolder, hade H. återvändt till Island. När han fick underrättelsen om konungens död, grämde han sig mycket och diktade en arfdråpa om Olof, hvars bedrifter han besjungit i flere andra dikter. Endast fragment af dessa finnas qvar, men de visa tillräckligt hans stora begåfning såsom skald äfvensom hans hängifna trohet mot sin konung samt äro särskildt intressanta derigenom att de på ett målande sätt skildra brytningen mellan hedendom och kristendom. Sina sista år tillbragte H. än på Island, än i Norge eller i Götaland, men hade ingenstädes ro och trefnad. Under en resa från Island fick han ett slag af en segelbom och afled fyratioårig till följd af denna olyckshändelse. Hans skiftesrika lif är på ett lifligt sätt tecknadt i den ännu bevarade Hallfredssagan, hvaraf det finnes en kortare och en vidlyftigare recension. Th. W. Hallgrímsson, Jonas, isländsk skald, f. 1807, d. 1845. Näst Bjarni Thorarenson är H. Islands störste lyriker i 19:de årh. Han är icke så originel som den förre -- i synnerhet är han påverkad af Heine --, men han visar sig ega en sann känsla samt är en mästare i språkets och versens behandling. H. gaf det första uppslaget till den isländska nutids-novellen genom ett par förträffligt tecknade småskisser. Hans Ljoðmæli (Dikter) utgåfvos i Köpenhamn 1847. C. R. Hallier [hallir], Ernst, tysk botanist, f. 1831, studerade först trädgårdskonst, men egnade sig sedan åt vetenskapliga studier och blef 1860 docent samt 1865 e. o. professor i Jena. H. har egnat sig förnämligast åt studiet af svamparna och om dem offentliggjort en mängd större och mindre afhandlingar. Han har uppträdt mot den nu för tiden allmänt herskande åsigten att de vid jäsnings-, förruttnelse- och förmultningsprocesser äfvensom vid sjukdomar uppträdande svampbildningarna vore för hvar och en af dessa karakteristiska, sjelfständiga organismer och antager, att de förvandla sig den ena till den andra alltefter det substrat, på hvilket fröna utveckla sig. Denna åsigt har väckt mycket motstånd och framkallat en liflig diskussion. Utom artiklar i tidskrifter och allmänna floristiska arbeten har H. utgifvit bl. a. Die pflanzlichen parasiten des menschlichen körpers (1866); Parasitologische untersuchungen, bezüglich auf die pflanzlichen organismen bei masern, hungertyphus etc. (1868), Weltanschauung des naturforschers (1875) och Naturwissenschaft, religion und erziehung (s. å). Halligen (T.; sing. Hallig), de af dammar icke skyddade marskdistrikten på tyska Nordsjö-kusten, hufvudsakligen de tretton smärre öarna vid den schleswig-holsteinska kusten, i motsats till de större, af dyner och dammar skyddade öarna. En sådan hallig höjer sig knappt 1 m. öfver det vanliga vattenståndet, saknar hvarje skydd mot hafvet och öfversvämmas af detta ofta tvänne gånger dagligen. Husen på dessa öar, af hvilka de minsta äro obebodda, äro byggda på konstgjorda upphöjningar och omgifna af pålverk, men bortspolas dock ofta af vågorna. Öarna producera endast gräs, som afbetas af några nötkreatur och får, bebyggarnas hela rikedom. Halling, en egendomlig norsk springdans, som dansas af bönderna i Hallingdalen och angränsande bygder. O. A. Ö. Halling, Honoratus, norsk prest och författare, född 1819, blef student 1839 och aflade 1843 teologisk ämbetsexamen. 1847--51 var han anställd som kaplan i Aker (Kristiania stift), men tog sistnämnda år afsked för att egna sig åt spridandet af en sund och kristlig upplysning bland den af Markus Thrane och konserter starkt upprörda arbetarebefolkningen i Kristiania. I detta syfte stiftade han "Enerhaugens samfund" och "Spareskillingsbanken" samt arbetade för nykterhetens främjande. 1851--54 var H. prest vid statens första jernvägsanläggning, 1855--64 garnisonsprest i Horten, 1864--75 kyrkoherde i Lom i Gudbrandsdalen (Hamars stift) och 1871--75 tillika prost i Nordre Gudbrandsdalens prosteri. Sedan 1875 är han kyrkoherde i Östre-Aker (Kristiania stift). Under några år redigerade H. "Söndagsblad for menigmand" och grundlade 1848 den ännu utkommande uppbyggelsetidningen "For fattig og rig", hvars redaktion han förestod till år 1855. Bland hans öfriga, mycket spridda skrifter må nämnas: Söndagsbog for söfärende och En liden postille for börn). O. A. Ö. Hallingdalen (Fornn. Haddingjadalr), en omkr. 120 km. lång, men tämligen smal dalgång i