vetenskapssocieteten, hvars ständige president han blef, samt författade kommentarier till Boerhaves föreläsningar (1739--44), Iter helveticum (1740), Enumeratio stirpium helveticarum (1742), Icones anatomicae (1743--50), Primae lineae physiologiae (1747; 4:de uppl. 1780; omarb. på tyska af Leveling, 1796), Elementa physiologiae corporis humani (1757--66) och en mängd tidskriftsartiklar i alla möjliga ämnen. Under denna tid blef han adlad af kejsar Frans I samt utnämnd till engelskt statsråd och den engelske konungens lifmedikus. 1753 slog han sig ned i sin födelsestad, i hvars stora råd han 1745 blifvit upptagen. I Schweiz var H. derefter lika verksam som i Göttingen. Han förbättrade saltverken i Bex och Aigle, förmedlade 1764 gränsstridigheterna mellan kantonerna Bern och Wallis, ordnade 1767 de kyrkliga förhållandena i Waadt m. m. samt utgaf Bibliotheca botanica (1771--72), Bibliotheca anatomica (1774--77), Bibliotheca chirurgica (1774--75), början af Bibliotheca medicinae practicae (1776--87) och det rikhaltiga verket De functionibus corporis humani praecipuarum partium (1777--78), hvarjämte han fortfor med att skrifva uppsatser i åtskilliga tidskrifter. Han dog 1777, efter några års sjuklighet. H. var det adertonde århundradets förnämste anatom och fysiolog. Hans anatomiska uppsatser, utom "Icones anatomicae", utgåfvos samlade i de båda verken Opuscula pathologica (1755) och Opuscula anatomica minora (1762--68). Inom fysiologien fyllde han luckorna i Harveys lära om blodomloppet och framställde derom åsigter, som ännu i dag äro gällande. Af stor förtjenst voro jämväl hans undersökningar om nerverna och musklerna. Inom botaniken uppställde han grunddragen till ett naturligt system, hvilket dock ej vann mycket bifall -- en omständighet, som troligen var orsaken till hans skoningslösa kritiker öfver Linnés arbeten. Såsom skald var H. af mången högt uppskattad, och det kan ej förnekas, att han bidrog till den höga lyftning, som den tyska poesien tog under senare hälften af 18:de årh. Berömdast blef han genom sina beskrifvande lärodikter och sina oder. Af hans Gedichte utkom 12:te uppl. 1828. H. skref äfven romaner. Hans stora boksamling inköptes af kejsar Josef II och införlifvades med biblioteket i Milano. Jfr Lissauer, "Albrecht von Haller" (1874) och O. E. A. Hjelt, "C. v. Linné i hans förhållande till A. v. Haller" (1878). 2. Haller, Karl Ludwig von, den förres sonson, tysk-schweizisk historieskrifvare, f. 1768 i Bern, d. 1854 som medlem af stora rådet i Solothurn, utgaf bl. a. det beryktade arbetet Restauration der staatswissenschaft (1816--34). Hallers sura droppar. Se Elixir. Halley [hälli], Edmund, engelsk astronom, föddes i Haggerston nära London d. 29 Okt. 1656. Redan vid nitton års ålder uppfann han en ny metod att bestämma planeternas aphelier och excentriciteter, beskrifven i Methodus directa geometrica investigandi excentricitates planetarum, 1676. För att noggrant bestämma läget af den södra hemisferens stjernor reste han 1676 till St. Helena och återvände efter två år till England, der han, såsom en frukt af sin resa, 1679 utgaf Catalogus stellarum australium och samtidigt invaldes i Royal society. På detta samfunds uppdrag begaf sig H. till Danzig för att slita en vetenskaplig tvist emellan Hooke och Hevelius samt fortsatte vidare resan genom Frankrike till Italien, hvarunder han i Paris jämte Cassini upptäckte den stora kometen af 1680. Aterkommen till England bosatte han sig i Islington och sysselsatte sig förnämligast med månobservationer. 1691 fäste han uppmärksamheten på venuspassagens vigt för bestämmandet af solens parallax. För att bestämma magnetnålens afvikning på olika punkter af jordytan företog han 1698--1700 tvänne resor till Amerika och gaf derigenom det första uppslaget till noggranna undersökningar öfver jordmagnetismen. Resultatet af sina forskningsresor offentliggjorde han uti A general chart shewing at one view the variation of the compass (1701), den första deklinationskartan. 1703 utnämndes han till professor i geometri vid universitetet i Oxford och efterträdde 1720 Flamsteed såsom föreståndare för observatoriet i Greenwich. Under tiden mellan dessa båda utnämningar arbetade han med sina långt tidigare påbörjade månundersökningar, utbildande derigenom en ny metod för bestämningar af longituden på sjön, beräknade efter nya metoder banelementen för kometerna af åren 1531, 1607 och 1682 samt visade i A synopsis of the astronomy of comets (1705), att de tillhörde en och samma efter en period af 76 år återkommande komet (jfr Halleys komet). Sitt förnämsta verk, Tabulae astronomicae (1749; ny uppl. af Lalande 1859), hann H. icke sjelf utgifva. Död i Greenwich den 14 Jan. 1724. Utom nu nämnda arbeten utgaf H. en mängd andra öfver astronomiska och matematiska ämnen. Bland i dem offentliggjorda upptäckter böra nämnas hans uppvisande af fixstjernornas egna rörelser, hans teori om magnetnålens variation och om fyra magnetiska poler, hans förbättring af dykareklockan och hans spegeloktant. De flesta af hans skrifter äro tryckta i "Philosophical transactions". Halleys komet [hällis], en periodisk komet, hvilkens omloppstid utgör 76 år och medelafstånd från solen 18 gånger jordens. Sedan äldre tiders föreställningssätt angående kometerna och deras banor gifvit vika för konsekvenserna ur Newtons gravitationslag, och sedan Newton sjelf uppgifvit en metod för beräkningen af kometbanornas bestämningsstycken (element), utbildade E. Halley denna metod och tillämpade densamma på 24 observerade kometer. Dervid fann han 3 af de erhållna banorna till formen och till läget i rymden så nära likna hvarandra, att de kunde anses utgöra en och samma. Då dessutom lika tider förflutit mellan apparitionerna (åren 1531, 1607 och 1682) af de kometer, som rörde sig i denna bana, så var dermed identiteten dem emellan konstaterad, hvarpå vanns ytterligare bekräftelse, då kometen åter framträdde 1759. Denna komet var sålunda den första, å hvilken användes det ännu i dag så godt som enda sättet för igenkännande, nämligen banornas identitet.