upptåg och kostligt parodierade tirader, hvilka skulle slå an på samtiden i samma mån, som originalen voro bekanta och värderade. Men för efterverlden hafva onekligen H:s original större intresse. Med Finkel eller det underjordiska bränvinsbränneriet (1776) gaf han i alla händelser ett uppslag till burlesk komedi, hvilket kunnat blifva af betydelse för den svenska dramatikens vidare utveckling, om ej hans egen alstring stannat och hela genren med denna. Det är ett slags fantastiskt begabbande af superiet hos medelklassen, men på samma gång ett intrigstycke med en något uttänjd handling och tämligen rått tillyxade karakterer. Finkels parentationsakt (1777), en fars i gammal stil, och Bousaronerne, eller det skal någon ordsak ha (1778; efterspel till "Skeppar Rolf), en något lösmynt skildring af medelklassens lif på landet, sluta sig i hufvudsak till samma riktning som det nyssnämnda stycket. -- H:s dramatiska diktareskap var dock icke inskränkt endast till burlesken, om man än med Thorild kan medgifva, att han i dramat "skapat sitt slag, den vilda bacchiska glädjen, som hos oss har en alldeles egen och original ton, och hvars Pindarus det är rätt sagdt att Bellman är". Redan på 1770-talet, sannolikt efter det hans dramatiska parodi "Casper och Dorotea" blifvit till, hade han författat tvänne operor, Hero och Leander samt Echo och Narcissus, af hvilka den senare gått alldeles förlorad och den förra endast finnes i några fragment. De prof man känner visa "hur smakfullt förf. behandlade språket, hvilket fint öra för dess välljud han egde, och huru väl han förstod att skrifva för musik". Äfven tonen i det hela är full af behag och känsla, ett bestämdt intyg på att H:s begåfning var mångsidigare än man förut velat föreställa sig. Detta ådagalägges dessutom ännu kraftigare af hans berömda divertissement Tillfälle gör tjufven (1783), en intagande, frisk och lefvande tafla ur det svenska folklifvet. Som bekant, uppgals G. M. Armfelt för styckets författare, emedan det tillkom på beställning af honom och skrefs för uppförande på hofvet. Fullgiltiga inre och yttre vittnesbörd, bland de senare flere samtidas bestämda uppgifter, sätta emellertid H:s författareskap utom all fråga. Utom ett satiriserande stycke, kalladt La désertrice eller rymmerskan (1786), ett tillfällighetsskämt i dialogform med den utmärkta skådespelerskan m:me Hus' misslyckade rymningsförsök, hvilken pamflett på konungens önskan indrogs, skref H. efter denna tid ej något dramatiskt arbete. Troligen kände skalden sjelf sin alstringsgåfva minskas, eller lockades hans håg starkare af andra ämnen. -- H:s egna skrifter lemna svar på frågan åt hvilket håll han från denna tid företrädesvis riktade sin verksamhet. Det var ordensväsendet, det i egendomliga, dels allvarliga, dels skämtsamma former ordnade umgängeslifvet bland liktänkande vänner, hvilket fullkomligt lade beslag på honom. Redan 1777 hade han offentliggjort ett tal i "Augusti samhälle", äfven kalladt Augustibröderna; följande år höll han å källaren Kejsarkronan sin mycket omtalade, först i senare tid tryckta parentation öfver Gottfried Sackenhielm, hvilket tal anses hafva gifvit uppslag till eller åtminstone varit bland de första lifstecknen inom sällskapet "Par Bricole". Och slutligen träffa vi honom som stiftare af och själen i samfundet "Grekerne", der han 1782 höll ett sorgetal öfver Lovisa Ulrika. Mellan sysslorna i dessa samfund och det angenäma umgänge, som äfven utanför dem kunde erbjudas under denna sällskapslifvets blomstringstid, delades nu H:s båda sista årtionden. I synnerhet var det, enligt samtidas berättelse, åt "Grekerne", med deras halft mystiska, halft vittra yrken, som skalden egnade sig. Att för öfrigt denna mystik mer lutade åt den glada, bacchanaliska sidan än åt den allvarliga, kan man sluta sig till redan af H:s skaplynne. Under sin senare tid utgaf H. ett par åminnelsetal i Augusti-orden samt det parodiska Sorgetal då gudinnan Coffea flyktade ur Svea land (1794), en drift med förmyndareregeringens kaffeförbud. Efter Bellmans död (1795) kallades H. till sällskapet Par Bricoles ordensskald. Vedermälen af hans författareverksamhet förvaras, ännu outgifna, i denna ordens arkiv. H. afled i Stockholm d. 23 April 1800. En samling af H:s Skrifter utgafs 1820 af J. M. Stjernstolpe, hvilken upplaga omtrycktes 1837--38. Hans Samlade skrifter, redigerade af P. Hanselli, utkommo i två delar 1853. Ingendera upplagan är tillfredsställande, hvad fullständighet och redaktion vidkommer. H:s byst, modellerad af A. U. Åberg för "Grekernes" räkning, förvaras nu i nationalmuseets skulpturafdelning. -- Hans lif och skaldeverksamhet hafva skildrats af Atterbom i "Svenska siare och skalder" (1841--55; del. VI), Fr. af Wannqvist i "Matrikel öfver sällskapet P. B." (1867--68) samt C. Eichhorn i "Nya svenska studier" (1881). -rn. 4. Hallman, Gustaf Hieronymus, miniatyrmålare, sonson till H. 2, född i Upland 1800, gick den militära banan, men blef tillika elev vid målareakademien, der han under sin svåger Gillberg utvecklade sig till en ganska skicklig porträttör i miniatyr. Särskildt berömmes af samtida hans kolorit för friskhet och natursanning. H. befordrades slutligen till öfverste och afled d. 29 Jan. 1865. -rn. Hallman, Magnus, porträttmålare, föddes 1745 i Regna (Östergötland), blef student i Upsala 1765, inskrefs der som "ämnessven" vid Vetenskaps-societeten och egnade sig sedermera åt måleriet, hvilket han hufvudsakligen utöfvade i sin födelseprovins medelst "konterfejande" af prester, lärde m. fl. Han skall äfven hafva varit musiker. I Upsala och Linköping förvaras de flesta arbeten af hans tämligen medelmåttiga pensel. Han lefde ännu 1796. -rn. Hallmästare. Se Hallstämpling. Hallon, Rubus Idaeus L., bot., är den i Sverige allmännaste arten af det i hög grad formrika slägtet Rubus, med plattadt, regelbundet, femflikadt blomfoder, utan ytterfoder, roslik blomkrona, talrika ståndare, fria och fästa på blomfodret (kl. Icosandria L.), samt många pistiller med stift, utgående straxt nedom